Jasmine hjärta Jonathan [del 17] |
Klockan hade redan blivit halv fem, Jasmine och Danne hade suttit och spelat tv-spel i två timmar.
- Fusk! protesterade Jasmine när Danne tog hennes handkontroll.
- Vadå? Det är ju tillåtet, skrattade Danne och puttade till Jasmine så hennes bil åkte in i en vägg.
- Jaha, det med eller? Jag förlorade! sa Jasmine och slängde sej på sängen när det stod: Game over på Jasmines skärm.
- Yes, jag vann! jublade Danne.
- Ja, hur känns det att vinna med fusk? retades Jasmine.
- Jodå, ganska bra, sa Danne stolt. Jasmine reste sej upp när hennes mobil började ringa. Hon fällde upp den.
- Hallå?
- Hej, vart är du nån stans? Fattar du hur orolig jag har vart eller? Jasmine hörde dirket att det var hennes mamma.
- Som om du skulle bry dej, du ska ju få ditt nya barn nu som du kan tycka synd om…
- Jasmine, lägg av. Nu kommer du hem, sa mamma argt.
- Aldrig att jag ska sova hemma med Gunda och dej, aldrig!
- Nähä? Och vart hade du tänkt att sova då?
- Hos Danne, sa Jasmine medan hon kollade på Danne och log, han såg belåten ut.
- Jaha? Vem är det nu då? sa mamma som hon brukade göra när hon var sur.
- En kille, hejdå. sa Jasmine och stängde sin mobil.
Jasmine och Danne satt tätt ihop i Dannes soffa. Dom hade gått ner till tappen och hyrt en skräckfilm. Klockan var halv tolv. Jasmine sträckte fram sin darrande hand för att ta lite chips i deras skål men häjdades av sitt eget skrik, av en äcklig man som mördade en annan tjej.
- Den här är läsk… AAAAAAAH! skrek Danne.
- Du är inte så modig som du ser ut, retades Jasmine.
- Håll käften, sa Danne och kollade på filmen. Jasmines mobil hade ringt gång på gång, det var mamma alla gånger utan en, då var det Jonathan, hon hade inte svarat nån gång. Nu ringde det igen, hon kollade lite på mobilen och såg att det var Jonathan.
- Men svara, tyckte Danne, han kanske vill nåt viktigt. Jasmine böjde sej över bordet och svarade.
- Ja?
- Hej, det är jag.
- Vem?
- Jonathan.
- Vilken Jonathan, sa Jasmine bara för att retas.
- Din pojkvän, eller din före detta pojkvän, inte vet jag.
- Jaha, han! sa Jasmine och log mot Danne som skrattade tyst.
- Jag bara undrar om vi… är ihop? sa Jonathan.
- Vet inte, sa Jasmine ointresserat. Det var tyst ett tag, men sedan sa Jonathan:
- Men seriöst nu. Så det är slut?
- Mm.
- Om det var för den där kvällen så vill jag bara säja att jag är jätteledsen verkligen, och att jag ångrar det så fruktansvärt mycket så att om jag kunde göra det ogjort så skulle jag verkligen göra det.
- Okej, sa Jasmine.
- Kan vi inte träffas imorn?
- Jo, okej, sa Jasmine som hade börja förlåta Jonathan.
- Kom till cafét bredvid skolan imorn klockan 1.
- Okej, hejdå, Jasmine stängde mobilen och möttes av Dannes besvikna blick.
- Vad sa han? undrade Danne och tuggade på sin keps.
- Han ville att vi skulle träffas imorn, sa Jasmine.
- Jaha.
- Men alltså han är dum i huvudet, aldrig att jag kommer va med han igen, sa Jasmine och tyckte att han log.
- Okej.
Jasmine drog ut en madrass på golvet i Dannes rum. Danne hade redan krupit under täcket.
- Jag är jättetrött, klagade Danne.
- Okej, fnissade Jasmine och la sej ner på den hårda madrassen. Dannes släckte lampan.
- God natt, sa Jasmine med en stor gäsp.
- God… natt, sa Danne och gäspade.
|
|
|
|
