Jasmine hjärta Jonathan [del 14] |
Dom gick ut i soffan och hon fick se att Danne stannade upp och kollade mot soffan. Jasmine kollade snabbt dit och stannade till hon med. Hon kände hur tårarna brände innanför ögonlocken, och hon bet sej i läppen.
- Jasmine, hur mår du? sa Danne och viftade med handen framför Jasmines ögon. Hon kollade på Jonathan som satt och höll armen om Sofia.
- Skit, svarade Jasmine och började gå till dörren. Danne sprang efter.
- Vart ska du? sa Danne och tog tag i hennes hand.
- Men släpp! fräste Jasmine och slog sej ifrån honom.
- Chilla, svarade Danne. Jasmine smällde dörren efter sej.
Hon var uppe i hennes trappa och öppnade dörren. Hon gick ut i vardagsrummet. Där satt ingen, dom låg nog och sov, tänkte hon. Hon gick in i köket och satte sej på en stol, hon tänkte på Sofia och Jonathan, plötsligt ramlade hon ihop på bordet och började gråta.
Hon hörde hur det plingade på dörren, vem kunde vilja något så här sent? Hon torkade snabbt bort tårarna, och hoppades på att det inte skulle vara Jonathan. Men det var det inte. Där stod Danne.
- Jag skulle bara kolla så att du var okej, sa han, får jag komma in? Jasmine nickade. Han tog ett kliv inåt och tog av sej skorna. Jasmine gick i förväg och satte sej i soffan. Danne kom efter.
- Du, jag fattar inte hur Jonathan kunde göra så.
- Inte jag häller, sa Jasmine tyst.
- Han kanske inte menade så illa, sa Danne och ryckte på axlarna. Jasmine spände blicken i Danne.
- Så du menar att han skojade? Men gud så kul, jag kissar på mej.
- Nej, men asså…
- Jag tog det i alla fall illa, avslutade Jasmine.
- Jaha, sa Danne. Jasmine svarade inte.
- Jag skulle aldrig välja Sofia framför dej, sa Danne och kollade ner i golvet. Jasmine log.
- Tack, svarade hon och kramade om honom, Danne kramade tillbaka. Just i det ögonblicket hoppades hon att Joanthan skulle se dom.
När dom hade suttit en stund och pratat kollade Jasmine på klockan, den var halv två. Det plingade på dörren.
- Det är säkert Jonathan, suckade Jasmine.
- Vad vill han? undrade Danne och reste sej upp sitt huvud från Jasmines knä.
- Vi får kolla, sa Jasmine och började gå mot dörren.
- Inte jag! sa Danne, han kommer döda mej, jag gömmer mej! Han hoppade bakom soffan.
Jasmine öppnade, där stod Jonathan med en väska. Jasmine bara stängde dörren med en smäll. Det började plinga igen, men Jasmine öppnade inte. Men Jonathan fortsatte att plinga. Till slut var Jasmine tvungen att öppna.
- Vad vill du? frågade hon argt.
- Jag skulle ju sova här, sa Jonathan och slängde in sin väska, men Jasmine stoppade Jonathan från att komma in.
- Du kan ju sova hos Sofia istället! skrek hon och slängde ut hans väska, sedan låste hon dörren och gick in i vardagsrummet.
- Danne, det är lugnt, viskade Jasmine. Inget svar.
- Danne?
- Ja? mumlade Danne när han försökte komma över soffan.
- Somnade du? fnissade Jasmine.
- Jag tror det, skrattade Danne, jag måste nog gå hem nu.
- Okej, sa Jasmine och log varmt.
- Hejdå, sa han och pussade henne på kinden.
- Hejdå, sa Jasmine igen. Han stängde dörren och gick. Jasmine log för sej själv. Hon gick upp på sitt rum och slängde sej i sängen, det var nån som skrek.
- VAD TAR DU DEJ TILL UNGE? skrek Gunda.
- Oj, oj, alltså. Förlåt! sa Jasmine och rodnade.
- DÄR ÄR DIN SÄNG! vrålade Gunda och pekade strängt mot madrassen på golvet. Jasmine gick skamset dit och la dej, hon började tänka. Jonathan eller Danne? Gunda började snarka, högt.
|
|
|
|
