Nina Blodsdotter ~ Del9 - Övernaturligt? |
Kim studerade Nina, hon verkade dragit sig tillbaka i sin egen värld ännu mera än förrut. Hon drack lite av kaffet medan hon funderade på vad hon skulle säga. “Hur har du haft det?” Nina ryckte till och såg på Kim. “Bara bra, tagit det lugnt bara.” Kim såg på henne, plötsligt undrade hon vad för färg Nina hade på ögonen, de var så mörka att de bara såg svarta ut, specielt då hon tenderade att gömma sig bakom sitt hår, hon log. “Ja, man kan väl inte göra så mycket annat här. Här händer nog inte lika mycket som i stan.” Nina skrattade till, bra tänkte Kim, hon skrattar iallafall.
Händer inte lika mycket? Nina kunde inte hålla tillbaka ett skratt. Hon kunde knapt fatta att det bara gått en och en halv månad sedan hon kom hit, det kändes som flera år, så mycket som hade hänt sedan hon kom hit. “Man hittar alltid på något att göra.” Hennes svar var vagt, hon kudne ju inte dirket säga att hon försökte lära sig själv, ja, magi eller nåt. Hon brukade lyfta stenar i skogen, flytta på saker när ingen var i närheten, nästan råkat starta en skogsbrand med något som såg ut som en elektrisk stöt som hade satt eld på några fjolårslöv, men det hade hon inte lyckats göra om, kansek var det tur det. Hon smuttade på saften som hon hade fått av Kim, hon undrade varför Kim envisades med att försöka prata med henne, hon ville inte prata om det. Hon skämdes när hon tänkte att hon hade berättat för Kristian, specielt nu när hon visste vad självmord betydde för dem, han tyckte säkert hon var löjlig.
Kim undrade vad hon tänkte på, där i sin egen lilla värld, hon kunde inte riktigt minnas hur hon hade täntk, det var så länge sedan. “Nina...” Hon kom genast av sig, fråga direkt ut? Det var inte riktigt henens stil. Nina såg på henne, hon hade åtminstone fått hennes uppmärksamhet, så hon fortsatte. “Jag tänkte på det du berättade...” Nina avbröt henne. “Tror du att mina föräldrar slår mig eller nåt? För de gör de inte, de pratar inte ens med mig.” Nina skrattade och Kim såg oroligt på henne. Hon tog ett djupt andetag. “Nej... Nina, jag tror att du har blivit våldtagen.” Nina bara stirrade rakt framför sig, Kim kunde se att hon hade haft rätt. “Om det är så, du ska veta att det inte är ditt fel. Om du vill prata om det så finns jag här.”
Det kom som en chock, ingen hade ens trott på henne och här satt en främmande människa och trodde på henne utan att hon ens hade berättat. Inte hennes fel? Det hade då låtit på alla som om hon frivilligt varit med dem, Nikke, Fredde och.... Andreas. Ledaren. Hon hade inte tänkt på dem på länge, hon hade varit upptagen med annat. “Jag vet inte vad jag skulle berätta om det, vad spelar det för roll.” Kim nickade. “Det är okej, du får prata om precis vad du vill.” Glaset i Ninas hans sprack plötsligt och glassplitter och saft spred sig överallt men Nina satt bara helt stilla medan Kim rusade upp och häntade pappersservetter. Koncentrera dig Nina, koncentrera dig, tänkte hon, tappa inte kontrollen. Hon kunde känna hur blodet rann från ett sår som skurits upp av en glasskrärva och koncentrerade sig på det, det fungerade, hon tog ett djupt andetag och kände hur hennes krafter sjönk tillbaka.
“Det är bara bra, rör dig inte så du inte skär dig!” Kim var chockad, glaset hade bara exploderat helt plötsligt, hon hade aldrig hört talas om något liknande. Hon plockade försiktigt bort alla skärvor hon kunde hitta. “Nina, jag tror nästan att vi måste få dig i duchen för att få bort allt splitter.” Nina skrattade lite nervöst. “Ja, och saften, den är klibbig!”Kim log, Nina tog iallafall det hela med lite humor. “Först ska jag putsa såren så det inte är splitter i dem.” Nina bara nickade, Kim var imponerad av hennes lugn, men samtidigt lite skrämd, för hon visste själv att skulle det ha varit hon skulle hon ha varit helt i panik.
Mannen såg sig omkring. “Det borde vara här någonstans.” Kvinnan suckade. “Jag trodde du visst var det låg, du har ju varit där förut.” Mannen lät irriterad. “Det var flera hundra år sedan! Landskapet har ändrat sedan dess.” “Men du tror att gården är kvar?” “Jag är säker på det.” “Jag kan inte förstå hur du har lyckats dra dig in i ett sådant här spektakel.” Kvinnans röst lät spydig men mannen skrattade. “Delora, måste jag påminna dig om hur vi träffades?” Kvinnan skrattade. “För all del Liam, jag erkänner, det var en jävla soppa.” De skrattade båda och han log mot henne. “Du är inte tvungen att följa mig överallt du vet.” Kvinnan log och skakade på huvudet men följde honom när de flög vidare.
Kim hade lånat Nina torra kläder, en svart kjol och en svart t-shirt, flickan envisades verkligen med att klä sig i svart, det fick henne nästan att se ut som ett svartvitt porträtt, svart hår, svarta ögon, svarta kläder och blek som om hon aldrig var ute i solen, vilket Kim visste att inte var sant, hon hade ofta sett flickan gå förbi hennes mottagning, det var så hon hade fått henne att komma in på ett glas saft. Glaset som hade spruckit i Ninas händer, men hon verkade inte bry sig så mycket om det. “Jag är verkligen ledsen Nina, jag förstår inte hur det kunde hända..” Nina log mot henne. “Det var inte ditt fel.” Sedan vände hon sig och stirrade rakt på väggen. “Sånt bara händer...”
Kim var orolig för Nina, ju mera hon pratade med henne desto mera fick hon en känsla av att hennes verklighetskänsla kanske var lite ur balans, och vad var det hon ibland verkade följa med blicken, mitt i tomma intet? Sedan var det ju det där men att hon inte verkade kunna minnas att hon försökt ta sitt liv, det kunde ha varit en psykotisk episod. Kim önskade att hon hade hunnit avsluta sina psykologistudier, nu kände hon sig mest osäker. Hon såg dit Nina såg. “Ser du sådant som inte andra kaske laltid ser?” Nina ryckte till. “Kanske.” Kim förbannades isg själv för det nästa som kom ur hennes mun, specielt som Nina reagerade. “Det kanske vorde bäst om du fick proffessionell hjälp, inne i stan.” Nina blängde islket på henne. “Så i helvete heller!” Hon sprang ut genom dörren, som till Kims stora förvåning smällde igen sig själv efter henne. Hon kände hur hakan åkte ner, det var ju vindstilla.
Han svor för sig själv, läkaren skulle ju försöka få Nina tillbaka till stan, det där var precis fel sak att säga! Nu skulle hon totalvägra. Han ryckte till när dörren smällde fast och såg att hon redan var halvägs ute på gatan. Då måste hon ju ha..? Det var självklart, hon var upprörd och blodsbarnen brukade oftast upptäcka att de hade svårt att kontrollera sina krafter när deras känslor löpte amok. De föddes inte med sina krafter, som hans och hans bror hade gjort, även om deras krafter växte tills de var fullvuxna. Nej, blodsbarnen fick oftast sina krafter i tonåren. Men Nina verkade ha lärt sig kontrollera sina krafter till en viss del, det var det som hade lockat dit honom, han hade sett hur hon kämpade att återfå kontrollen. Krisitan hade inte känt sig såhär vilsen sedan han var en liten pojke och lämnades ensam mitt ute i en skog av sin bror och de människor som fann honom försökte bränna honom som häxa...
|
|
|
|
