Nina Blodsdotter ~ Del8 - Tankar |
Det förvånade henne hur lätt det gick när hon bara hade bestämt sig för att utforska, ibland blev hon skrämd av de saker hon kunde göra men Sander skrämde henne ännu mera, så hon bara fortsatte. Nina hade även börjat fundera på framtiden, närmare bestämt skolan, hon skulle troligtvis vara tvungen att gå dit igen, men nu kunde hon ju spela dem små spratt som svar på deras elakheter. Det förvånade henne hur lätt det var att tänka sig att göra någon illa, hon undrade om det hade att göra med vad hon var, eller om människor bara av naturen njuter av att göra andra människor illa, det verkade ju så på hennes klasskamrater.
Nina plockade en bukett med blommor nere på ängen innan hon gick vidare till kyrkogården, hon hade lite dåligt samvete för att inte ha besökt sin farfarsmor på så länge. När hon kom dit såg hon Kristian stå där vid ett tänt ljus, han såg på henne när hon närmade sig. “Du har inte varit här på länge, jag tänkte att något skrämt dig.” Nina lade ner buketten brevid ljuset. “Jag träffade din bror.” Kristian skrattade. “Inget trevligt möre kan jag tänka mig.” Hon skakade på huvudet. “Nej.”
“Är det illa för en demon att ta sitt eget liv?” Kristian skrattade. “Vill du höra sanningen?” Nina nickade. “Då så. Ja, det är något av det värsta man kan göra. Om en av oss vill dö så söker vi döden, men inte genom att ta sitt eget liv, att ta sitt eget liv är att förbanna sin egen själ.” Nina stirrade på sin farfarsmors gravsten, Kristians ord ekade i hennes skalle. “Vad händer om man förbannar sin egen själ?” Kristian skrattade åter. “Helvetet är bara förnamnet.” Han log frånvarande medan han stirrade på Ninas gravsten. “Det sägs att ens själ upplever all smärta man i hela universum någonsin känt i all oändlighet eller tills tiden stannar.” Han flinade. “Men jag vet inte, jag har inte direkt testat.”
Nina skakade på huvudet. “Men då skulle väl ingen göra det?” Han skrattade. “Tro det eller ej, men det finns de som har gjort det.” Undrande såg hon på honom, hade han funderat på det? Hon hoppades han inte hade det. “Varför?” Han ryckte på axlarna. “Det verkade väl som det enda de kunde göra då.” Sedan slog en annan tanke henne. “Vet ni vad som händer när ni dör?” Han skrattade. “Livets eviga fråga! Ja, jag antar att man inte kan veta säkert, men våra gudar vandrar bland oss och man har ju hört vad som sägs. Den styrka man uppnår i det liv man lever nu för en högre upp i rang till nästa liv.” Ninas ansiktsuttryck var så överrivet skeptiskt att Kristian skrattade.
“Ni har gudar som vandrar bland er? Vad om Gud och sådant då?” Kristian såg roat på henne. “Jag antar att det finns en skapare någonstans därute, men det är inte det gudar gör.” Han ryckte på axlarna. “Så vitt jag vet gör våra gudar vad de ska göra och utger sig mest för att vara helt vanliga demoner. Fri vilja är något som är högt skattat bland demoner, vi får göra nästan vad vi vill, det finns ju vissa regler och ja, vissa rekomendationer. Som att jag inte borde vara här och prata med dig.” Han skrattade. “Har du pratat med en gud någon gång?” Kristian ryckte på axlarna. “Inte vad jag vet, man ser det inte på dem, och de håller sin rang för sig själva.”
“Är vad din bror gör mot reglerna?” Kristian såg på Nina. “Inte såvitt jag vet. Det är emot människors lagar, troligtvis. Det han gör är en lek för honom, men det gör honom även starkare.” Kristian visste inte exakt vad hans bror gjorde men han hade sett reslutatet, kvinnor, män, barn, ja, hela familjer som blint lydde hans bror, enda in i deras undergång. “Det är väl mest det han får dem att göra som är emot människors lagar. Han kan 'övertala' någon att råna en bank till exempel, eller mörda någon, eller bara plocka blommor. Vad som helst duger för honom, och de lyder.” Ninas nästa fråga förvånade honom, mest för att han aldrig hade tänkt på det själv. “Är du avundsjuk på honom för det?”
Hon kunde se att hon överraskat honom, svaret kom inte genast, och det var tveksamt. “Ärligt talat så har jag ingen aning.” Hon envisades. “Men skulle du vilja göra det då?” Hon såg att han tänkte, sedan skakade han på huvudet. “Nej. Jag vill bara döda honom.” Nina funderade, det var något hon länge velat fråga honom. “Men om han inte fanns då? Vad skulle du göra då? Om du nu lyckades döda honom, vad har du tänkt göra sedan?” Hans blick sade henne att han aldrig tänkt tanken. “Ärligt talat så har jag ingen aning. Ingen har någonsin frågat mig det.” Nina började undra om han någonsin haft någon att prata med, han verkade så hjälplös på något vis. Hon log. “Då kanske du borde fundera på det, för annars lär ditt liv ju bli rätt så meningslöst när du dödat honom!”
Han stog kvar efter att hon gått. Hon trodde verkligen att han kunde göra det, han hade alltid haft lätt att läsa av andras känslor, och hon trodde på honom. Det förvånade honom att han så totalt tappat tron på sig själv, han hade inte ens insett hur hopplöst han såg sin egen situation innan Nina hade rört upp hans tillvaro. Han hade tänkt skrämma henne så att hon skylle fly tillbaka till stan men på något sätt hade han istället börjat prata med henne, och samtidigt försatt henne i allvarlig fara, den fara han hade haft för avsikt att rädda henne från. Varför brydde han sig? Hon var visserligen ett blodsbarn men likväl en människa. Men hon hade verkat annorlunda idag, han hade nästan kunnat känna hennes krafter, kunde hon möjligen vara så stark?
Trots att han hade hur lätt som helst för att manipulera människors tankar och känslor hade Sander aldrig kunnat läsa någons tankar. Just nu önskade han bittert att han kunde det. Han hade kommit till kyrkogården lagom för att se Nina säga adjö till hans bror och han kunde se att hans bror var upprörd. Vad hade hon sagt till honom? En människoflicka! Han skulle verkligen njuta av hennes död, och, tänkte han med ett leende, hade han tur så skulle hans brors närhet till flickan äntligen driva honom över gränsen.
|
|
|
|
