Flickan som kallades det. del 7 |
Jag väcks av Richard, han paddlar lungt och stilla. "har du
vaknat nu" sa han stil-samt och försökte va tuff. A visst din
skrytis sa jag och himlade. "Är vi framme vid näckrosdammen än?"
"Haha, vi har långt kvar, men du behöver inte oroa dej för att
bli uttråkad, här finns massor med indianstammar, och dom är
tyvärr inte så fredliga, snart stannar vi vid en, vi ska sno
kött" va? sno kött tänkte jag... Men han är ju för all del
bossen. tystnaden var brutal, träden prasslade somrigt. Tystnaden
bryts av att Richard viskar att han har hittat det, han pekar
mot en tjock rökpelare. "Vi slår till här" viskar han, han paddlar
tyst in mot en pytteliten halvö. "vi går upp ur båten och gömmer
oss bakom buskarna några timmar" några timmar tänkte jag, ska
vi sitta här i timmar för att få en matbit? aja, han vet då
alltid bäst. Jag börjar känna Richard nu, jag vet hur han e' som
person och så. Jag till och med gillar honnom lite. Jag är ju
ju inte kär i honnom... eller?
Plötsligt säger han att dom har gått och lagt sig!
redan? Sa jag "ja, du har sovit i åratal" jahopp gud vad jag
sover hela tiden tänkte jag... Det har ju hänt mycket den sista
tiden. I vilket fall, vi smög oss in bakom en tottenpolle. Där var
det. Köttet, i vanliga fall var jag vegetarian. Men nu hadde jag
väll inte något val. dimman trycker sig på, Richard pustar när
han hänger köttet på axeln. I kväll blir det stek sa han och
småskratta åt sig själv... Ibland kan Richard vara en riktig viktigpeter
jag menade inte att han små flinade åt sitt eget skratt... jag
menar allt han gör blir så fel men ändå så rätt, rätt va' de e'
så är vi på mot båten... Fulla av tankar, fulla av hopp. Hoppet
av att få hämnas på dom som orsakade en väns och en fars dödsbädd.
SLUT PÅ DEL 7
|
|
|
|
