Violer av vänskap |
Violer av vänskap
Ett sista penseldrag fullbordade de små barnen på ängen. Nu behövdes bara lite mer svart färg för att märka verket med min namnteckning. En lätt suck slapp ur mig när jag tvättade av penslarna, paletten och mina händer. Jag tog av hängslena på mina målarbyxor och kokade en kopp kaffe som jag avnjöt ute på gräsmattan i solen. Gräset slingrade sig mellan mina tår och det kändes underbart att få vara barfota igen; det märktes verkligen att sommaren var på väg. Min blick föll på trähuset, som sedan ett par år tillbaka hade varit mitt hem. Det var vackert, men lite öde.
Bilder av mig och lillasyster blixtrade förbi på näthinnan. Det var så länge sedan vi sågs senast. Lillasyster, med sina gröna ögon och sitt bruna, uppklippta och lite lockiga hår som växte långt ner på ryggen. Hon tvingade fram en tår hos mig, och som så många gånger förr undrade jag hur tusan jag kunde lämna henne.
Men klockan hade nästan blivit elva, och jag tömde snabbt koppen. Jag hann inte mer än att skölja av koppen och dra på mig de översta stumporna i garderobslådan, innan det knackade på dörren.
*
En sista gång strök jag undan den mest irriterande slingan av mitt bruna hår. Dörren öppnades och jag och Elisia hälsade varandra glatt god morgon. Allt hade varit bra i veckan, livet flöt på som vanligt.
Elisia hade arbetat som vanligt idag. Eller, ja, som vanligt för henne. Själv var jag ju ledig, och tänkte bara ta det lugnt, och kanske ta mig en cykeltur framåt tretiden. Men Elisia jobbade varje dag. Även på söndagar. Måla på morgonen och skissa på eftermiddagen. Utom vid vissa projekt då hon gjorde tvärtom, som hon leende påpekade en gång.
– Jaha du, vad har du färdigt åt mig idag då?
Jag hämtade Elisias tavlor, och arrangerade dem i ett litet galleri i staden.
– De är en trappa upp, Isabella. Jag var lite osäker, så du får se vad du tycker om idén.
Vi diskuterade en stund om hur jag skulle hänga dem för att göra dem rättvisa på bästa sätt.
– Okej, då var vi klara för idag.
– Vad skönt! Har du tid att stanna och snacka en stund?
– Ja, absolut. Det är ju söndag; jag har inget annat för mig.
Våra blickar möttes, och hennes kastanjebruna gnistrande ögon sade precis samma sak som mina.
– Tjejsnack!
Och vi bredde ut oss på hennes stora säng, där vi låg kvar de närmsta timmarna.
Som systrar. Elisia. Hon hade inte förändrats någonting under alla dessa år. Det gyllenbruna håret samlat i en prydlig, tjock fläta, som nu hade vuxit sig så lång att den snart passerade hennes midja. Samma snickarbyxor i slitet jeans, till hälften täckta av färgfläckar.
Nu låg vi där, och pratade och skrattade. Jag & Elisia, Elisia & jag.
Precis som förr.
**
Jag blinkade till för att vänja mina ögon vid det plötsliga skarpa ljuset. Idag var ännu en ’måste orka igenom’-dag. Jag satte mig upp i den helvita, stora sängen och suckade. Jag såg på kudden, som var alldeles blöt efter gårdagens kväll.
Den ensamma sommaren hade kommit. Familjen var ju borta sedan länge. Men på sommaren försvinner halva staden också, till sina semesterställen, utlandsresor och vänner. Till och med Isabella var bortrest. Fast på ett sätt var det ganska skönt. Hon påminde alldeles för mycket om min lillasyster, Lova. Samma vackra ögon, samma underbara leende.
Min så kallade familj, lämnade jag bakom mig för tio år sedan, när jag bestämt valde ett gymnasium i en annan stad.
Jag hade ingen aning om var pappa höll hus; det enda jag överhuvudtaget visste om honom var att han stack utomlands efter skilsmässan.
Mamma dog ett par år efter att jag flyttat. Hon hade ett dåligt hjärta, och när mormor och morfar också försvann, var det som om hon inte orkade längre. Stackars Lova var bara 19 år…
Men det är mitt fel att vi inte har setts på så länge; jag kom inte på mammas begravning. Jag svek dem. Allihopa. Och jag ångrar mig något fruktansvärt.
Denna dystra årstid påverkade mig och mitt arbete. I denna stekande sommarhetta hade ingen lust att gå omkring inomhus och titta på tavlor; tavlor med motiv som man kan se var som helst. Pengarna började ta slut.
Kanske beroende på saknaden av min familj, kanske bara ett försök att svalka mig själv och mina åskådare, men solsken blev till regn, och ängen blev till skog. Men barnen var fortfarande lika lyckliga. De har åtminstone varandra.
**
Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte. Oron som gnager inom mig blir ett illamående. Hur skulle hon reagera, min syster, skulle hon verkligen kunna bli glad? Att jag inte sa någonting förrän nu, att jag inte sa någonting på två år, skulle hon verkligen kunna se bort från det?
Eller vet hon redan? Jag minns att hon en gång sa till mej: ”Vet du, du påminner väldigt mycket om min lillasyster.” Hon sa det med övertygelse och en gnutta ironi, och det fick mig att undra. Är hon kanske lika rädd som jag? Frågar sig samma sak, hur jag skulle reagera? Usch, allt är en enda röra… Imorgon, imorgon ska jag berätta för henne, och ta konsekvenserna.
*
Jag satt på en sten vid vattnet, en bit utanför stan. Min lilla blåa bil stod en bit bort.
Jag undrar, tänkte jag stilla för mig själv, om hon skulle få reda på om jag dog. Hur många skulle sakna mig annars? Isabella, kanske. Om det nu är det hon heter.
Jag började tvivla på att hon verkligen var den hon utgav sig för att vara. Men varför skulle hon egentligen vilja dölja sin identitet för mig? Om inte…
Jag kände att jag var tvungen att ta itu med det här en gång för alla. Imorgon skulle bli dagen D. Nu var jag nästan säker på det; jag hade hittat den, som jag alltid saknat mest.
Långsamt satte jag mig i bilen och körde hemåt igen.
Men det blev aldrig någon D-dag. Inte på det sättet i alla fall. På vägen hem ringde min mobil, och jag tittade hastigt ner för att se vem det var. Jag tog inte ögonen från vägen i mer än tio sekunder, men tydligen räckte det mer än väl. Och jag hann aldrig fråga henne. Jag hann inte ens krama om Isabella en sista gång. Isabella/Lova.
**
Jag hann aldrig säga det. Jag vet inte riktigt vad som hände, men just nu kan jag inte tro något annat än att det var mitt fel. Jag skulle ha sagt det tidigare. Varför måste jag vara så feg? Det här blir ett ärr som kommer att sitta i hela livet. Varje gång jag ser hennes tavla, den vackraste av dem alla, som hon anförtrodde mig. Hur kunde jag?
Här sitter jag nu, på hennes grav med violer i mina händer, och en tyst bön i mina tankar. Viol som alltid har varit hennes favoritblomma. Och det är jag den enda som vet.
*
– Jag saknar dig, Elisia. Viskade Lova.
Regnet började sakta falla, och snart låg hennes hår klistrat mot ansiktet. Violerna i hennes händer böjdes under regndropparnas tyngd. Men hon grät; hon grät för mig.
Jag saknar dig också, lillasyster.
Och som om hon hade hört min tanke, tittade hon uppåt, och hon log lite grand. Jag ville bara springa fram och krama om henne, leva klart mitt liv med min älskade lillasyster Lova.
Om allting bara inte hade gått så fort.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lill_ella - 7 jun 07 - 21:39- Betyg:  | Lova och Isabelle är samma person, för dom som inte fattade de.
(Jag gjorde inte de)
Lova låtsades heta Isabelle, och var kompis med
hon-det-hanlar-om,,, fast egentligen var hon lillasystern Lova (I) |
|
|
|
