No name. |
- Hanna?
- Ja vad är det, säger hanna och vänderblad i vecko revyn.
- Skulle ja kunna säga vad som hällst. Alltså verkligen VAD SOM HEllST
Utamn att du skulle säga ett ord till någon eller något?
- ja men de vet du väll, säger Hanna lite halv socialt och
fortsätter att bläddra i tidningen.
- vad bra för ja skulle behöva prata.
- Vad är de Honney, Fortsätter hanna och lägger den här gången ifrån
sig tidningen.
- Asså, om jag försvinner från dej. Lovar du att inet sörja
och bara komma ihåg våra bra minnen.Säger ja svagt.
- Va sa du?, Hanna kollar mystiskt på mej, Det är klart att
jag skulle sörja. Du är min bästavän. Jag fattar inet vad
du snackar om. Vadå försvinna?
-Asså, om ja tex skulle dö.
- Men de gör du ju inet du är ju så ung.
- mm, mummlar ja och tar upp en tidning.
Att hon inet fattar någonting. Dö, inte utav ålderdom
Men av smärta , av sorg, Av självmord.
Hon vill kanske inet fatta. Hon tror att livet är lätt.
Hon tror hon vet allt, ÅH Att hon inet fattar. Va gör man
när hon inte fattar.
- Jag måste gå hem och keka, säjger jag snabbt, Sen går ja.
- DU KAN ÄTA HÄR, skriker hon ut genom förnstret men ja
låttsas inet höra.
Fan fan fan. När ja kommer hem smäller ja igen dörren.
Jag hållde på och avslöjja min plan. Hur dum får ja vara.
Fly från verkligeheten, ja visst men så du att berätta för någon?
De går ju såfan heller...
|
|
|
|
