When You're Gone |
Jag minns dagen då du försvann som om det vore i går. Blicken, tonläget, gnistan i ögat som inte längre syntes och den illamående känslan i min mage, dessa känslor är så tydliga som de bara kan bli. När du gick iväg räknade jag stegen du tog, sedan var du borta.
Du hade sagt: ”Du är en fin tjej, men jag älskar inte dig längre, känslorna har bara försvunnit, men du och jag kommer alltid vara vänner.”
Du och jag. Vadå du och jag? Vad hände med vi? Plötsligt bara försvann allt, det var som att någon öppnat ett fönster, där allt betydelsefullt blåst ut. Ut i världen, till ett ställe jag aldrig skulle hitta.
Ett liv i ensamhet började. Jag ville inte prata med någon, jag ville inte få tröst av någon. Detta kunde jag klara ut själv. På egen hand. Ensam. Det jag inte visste, var att det var dig jag behövde när jag grät. Jag behövde höra orden från dig som fick mig gå igenom dagarna, som gjorde dem bra.
Minnena från dig fanns överallt, på stan, i parken, hemma där jag fortfarande bäddade sängen så du skulle få plats bredvid mig. Mitt hjärta var krossat i tusen bitar, och saknaden efter dig fanns i de bitarna som inte försvunnit helt.
Allt jag önskade var att du skulle komma tillbaka, säga att allt bara var ett stort misstag och att allt skulle bli som förr igen. Det gjorde du aldrig. Trots att jag fortfarande var vilse i dina ögon, trots att jag skänkt min själ till dig, trots att du var allt jag någonsin älskat, ville du inte återvända. Jag ville känna min hand i din igen, men det ville inte du.
|
|
|
|
