AGWL3 kp.13 |
Alla i detta kapitel är lite ur karaktärerna -.- det sa Pale själv!
***************************************** ******
Dark tittade efter Kairi med en bekymrande blick.
”Dark-san, jag tror att hon behöver lite vila. Du kan prata med henne i morgon.” Sa Emiko och klappade Dark lite grann på axeln innan hon gick in till köket där Daiki, Kosuke och Evi var.
Dark suckade och tittade upp mot trappan, innan han tillsist gick upp för den.
Max tittade oroat på Fai, som såg någorlunda arg ut.
”Fai-kun? Mår du bra?” Frågade Max och tittade på Fai med en frågande blick och tog tag i Fais hand. Fai suckade och fortsatte in till deras rum.
”Fai?” Frågade Max och stannade vid dörröppningen. Fai satte sig vid sängen och tittade mot Max.
”Jag mår bra.” Sa han och log vagt mot Max. Han hade varit väldigt orolig då när han sett Max orörliga kropp nere i källaren. Han visste inte riktigt vad som hade hänt, men han hade plötsligt känt en stor vrede inom sig. Max log och gick sedan till badrummet för att byta om. Han kände sig en aning rädd då han gick ensam, nu när han visste vad Midori var kapabel till. *Varför? Hur blev hon så? Vad hände med Mindori-chan?* Tänkte han lite sorgset. Han gick sedan tillbaka till sitt och Fais rum och lade sig bredvid honom. Fai tittade lite oroande på honom i ögonvrån.
”Max? Mår du bra?” Frågade han sedan och satte sig upp. Max tittade förvånat på Fai, men log sedan och satte sig upp han med.
”Jag vill leka.” Sa han glatt.
”Nej, jag menar efter fallet i trappan.” Sa Fai sedan med en aning oro i sin röst. Max tittade frågande på Fai.
”Jag har lite ont i huvudet.” Svarade han sedan. Fai tittade oroat på honom.
”Vart slog du dig?” Frågade han och Max pekade på mitten av sin panna.
”Här.” Sa Max och tittade med en ledsen min mot Fai. ”Det gör ont.” Sa han när han försiktigt hade nuddat där. Fai böjde sig fram och kysste honom där han hade ont. Max rodnade och tittade med stora ögon på Fai.
”Känns det bättre?” Frågade Fai och log. Max nickade lite nervöst och lade sig ner, Fai gjorde likadant. Fai vände sig om och suckade lite tyst för sig själv. Det här med Midori och Mindori rev upp gamla sår, han gillade inte att påminnas om vad som hänt när han var 4 år. Han visste inte riktigt vad han skulle känna. Han visste däremot att han kände oro för den blondhårige pojken. Han visste inte var Midori var någonstans, men han visste att Max skulle kunna vara i fara. Han slöt sina ögon och somnade snabbt, trots sin oro.
Ed var uppe i sitt och Daisukes rum och bara stirrade på taket. Han kunde inte låta bli att oroa sig över Mindori. Skulle hon någonsin komma tillbaka? Han undrade också var Midori hade tagit vägen när hon bara försvann sådär. Han var tvungen att hitta henne. Det var helt säkert att Mindori inte skulle kunna komma fram igen om inte Midori var hos dem. Han var tvungen att hitta Midori. Alla hans tankar fick honom att bli trött, oh det dröjde inte länge innan han somnade.
Kairi satte sig på sin säng och tittade ut genom fönstret. Hon var livrädd för att Midori skulle komma tillbaka, och eftersom att hon var rädd så kunde hon inte heller sova. Hon tittade runt i rummet och hittade en akustisk gitarr lutandes mot väggen. Hon gick fram till gitarren och sedan satte hon sig vid fönsterbrädan. Hon spelade lite på den och märkte att gitarren var fel stämd, så hon stämde rätt den och sedan började hon spela lite lätt på den. Att spela gitarr fick henne att glömma alla sina bekymmer. Hon kände sig lugnare och oftast kom hennes känslor ut genom de låtarna hon spelade. Hon tittade ut genom fönstret samtidigt som hon började spela på låten ”I Remember” med Stabbing Westward och sjöng med.
Do you ever wonder where
We would be if we had tried
A little harder?
It seems like yesterday
That we were making plans
For the future
But it's been so long
Since I have mourned the dreams
Those dreams we left abandoned
And I'm haunted by your face
And the memory of your kisses
Sweet kisses
Do you remember?
I still remember so much
I remember never feeling so alive
Do you remember?
I still can't forget your touch
We swore that we would never end
We knew our love transcended space and time
Hon avbröt sig då hon märkte att hon inte var ensam i rummet. Hon tittade mot dörröppningen och där stod Dark. Hon orkade inte med honom just nu.
”Hur länge har du stått där?” Frågade hon lite surt.
Dark log retligt mot Kairi innan han satte sig på hennes säng.
”Jag hörde sången.” Sa han sedan.
Kairi tittade ut genom fönstret och såg på den svarta natthimlen.
”Kairi, hur mår du?” Frågade han sedan och tittade bekymrat på henne. Kairi tittade surt på honom.
”Jag mår jätte bra.” Sa hon och log ett ansträngt leende.
”Ljug inte.” Sa Dark och tittade allvarligt på henne.
Hon gick bort från fönsterbrädan och lade gitarren mot väggen innan hon satte sig på Mindoris säng.
”Tror du att bara för att jag råkade skrika ditt namn där nere så kommer allt bli frid och fröjd igen? Tror du att jag öppnar mig bara för det?” Sa hon och tittade någorlunda argt på honom.
”Jag sa ju att du skulle ha pratat med henne tidigare.” Sa Daisuke och suckade inifrån Dark.
”Tyst.” Viskade Dark tyst så att bara Daisuke hörde, sedan tittade han på Kairi igen.
”Du sårade mig verkligen. Jag berättade min djupaste hemlighet för dig, jag gav dig mitt hjärta till dig och du bestämde att slänga mitt den i soptunnan.” Sa Kairi och tittade ner på golvet för att dölja sina tårar. Dark började bli lite förbannad, men han kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Hon hade varit med om mycket.
”Kairi, jag var inte otrogen. Många tjejer är kära i mig, och det förstår jag faktiskt, men det behöver inte betyda att jag är kär i dem. Du förhastade dig.” Sa han lite surt till henne och ställde sig upp. Kairi tittade upp mot Dark med tårar som rann ner för hennes kinder.
”Hur kan jag lita på dig?” Sa hon sedan.
Dark förvånades över att se hennes tårar. Det var länge sedan hon hade gråtit inför honom, i alla fall så att hon varit medveten om det.
”Inte vet jag, det är bara du som kan bestämma ifall du kan lita på mig eller inte.” Svarade Dark.
”Okej, säg en anledning till varför jag ska lita på dig.” Sa Kairi och ställde sig framför Dark.
”En anledning? För att du är min isprinsessa.” Sa Dark och log lite retligt. Kairi tittade besviket på honom.
”Det är inte tid för ett skämt nu, Dark.” Sa Kairi och skakade på huvudet innan hon satte sig ner på sin säng. Dark satte sig bredvid henne.
”Kan du vara snäll att gå?” Sa Kairi och vände bort sitt huvud. Hon kände tårarna som rann ner för hennes ansikte. Det här sårade och smärtade henne, hon ville inte känna det. Hon hatade att vara känslosam, det fick henne att känna sig svag.
”Dark, gör något! Hon gråter ju.” Sa Daisuke panikslaget. Dark tittade mot Kairi och höll om henne. Till både hennes och Darks förvåning, sa hon inget eller gjorde något för att stoppa honom. Kairi lutade sitt huvud mot hans bröstkorg. Hon tyckte om att lyssna på hans hjärtslag, de var lugnande på något sätt. Hon kände sig tryggare än vad hon gjort på länge, och hon hade nästan glömt bort kärleksbrevincidenten.
”Dark, jag vet inte om jag kan lita på dig.” Sa Kairi och drog sig ur kramen.
”Du gör som du vill, men jag vet att jag skulle lita på mig.” Sa Dark och ställde sig upp.
Kairi skrattade lite smått.
”Ja, det är du det.” Sa hon sedan.
Dark tittade på henne och sedan gick han mot dörren. *Tänk ifall Midori skulle döda honom, då skulle jag aldrig få se honom igen. Han var ju nära på att dö förut.* Tänkte Kairi och tittade på Dark. Hon skulle aldrig klara av ifall han dog.
”Dark, vänta!” Sa Kairi och ställde sig upp. Dark stannade upp och tittade förvånat på henne.
”Vad tänker hon göra?” Frågade Daisuke inifrån Dark. Kairi gick fram till honom.
”Jag vet inte om jag kan lita på dig, men jag tycker ändå att vi ska ge det en chans till.” Sa Kairi. Hon förvånades lite över sig själv. Hon hade alltid haft svårt för att öppna sig själv, den enda som hon hade öppnat sig för, var Dark, men det var då hon litade på honom.
”En chans till vad?” Frågade Dark och log retligt.
”Du vet.” Sa hon sedan och tittade lite generat ner på golvet.
”Så, du tycker att vi ska ge förhållandet en till chans? Men du sa ju att vi aldrig haft något förhållande.” Sa Dark och log djävulskt mot henne.
”Jag menade det inte. Jag var bara så arg.” Sa Kairi och tittade upp på honom. Dark skrattade lite smått för sig själv.
”Låt mig tänka på det.” Sa Dark och tittade på henne med en retsam blick. Innan Kairi hann svara, kysste Dark henne.
”VAD GÖR DU?!” Skrek Daisuke panikslaget i hans huvud. Kairi var förvånad. Plötsligt kände Dark att han var nära på att förvandlas, så han gick därifrån. Kairi stod kvar vid dörröppningen, hon log lite smått innan hon stängde dörren och lade sig i sin säng.
Morgonen grydde och solens strålar träffade Fais ansikte där han låg, och han öppnade ögonen. Han gnuggade sina ögon, för att få bort tröttheten och sträckte lite grann på sig. Han kände en någonting vid sin mage och såg att Max höll om honom. Fai log då han såg på Max, men leendet dog ut då han tänkte på gårdagen. Max öppnade sina ögon och tittade sömnigt mot Fai.
”God morgon.” Sa Fai och log åter igen.
”God morgon.” Sa Max sömnigt. När han väl märkte att han höll om Fai, blev han alldeles röd om kinderna och spärrade upp sina ögon.
”FÖRLÅT!!” Skrek han och släppte taget om Fai.
”Det gör inget.” Sa Fai och log ett varmt leende, sedan gick han ur sängen och in till badrummet för att duscha. Max såg generat ner mot golvet innan han klev upp och bytte kläder. Han gick sedan ner till köket för att äta frukost.
”Vad bra att du är vaken, Max-kun. Är Fai också vaken?” Frågade Emiko och log mot Max, som om hon helt glömt bort gårdagen. Max nickade medan han åt på sin frukost. Emiko log varmt innan hon gick upp för trapporna och mot Kairis och Mindoris rum.
”Kairi-san? Är du vaken?” Sa hon medan hon öppnade dörren och gick in till rummet. Kairi sov som en stock. Emiko gick fram till sängen och väckte henne.
”Jag är vaken.” Sa Kairi sömnigt och öppnade sina ögon. Emiko log och gick ut ur rummet och sedan gick hon upp till Daisukes och Eds rum.
”Dai-chan? Edward-kun?” Frågade hon. Hon såg att Ed fortfarande låg och sov och att Daisuke stod vid sitt stativ och målade, redan påklädd och klar. Han tittade frågande på henne.
”Dai-chan, kan du väcka Edward-kun och säga att det är frukost?” Frågade Emiko och log. Daisuke log och nickade.
”Ja, mamma.” Sa han sedan.
Hon log varmt och gick sedan ner till köket. Hon såg att Evi diskade och såg att Max åt för fullt. Emiko log och gick sedan ner till källaren, där Kosuke och Daiki fortfarande undersökte spjutet.
”Pappa, har ni kommit på något?” Frågade hon och tittade allvarligt på dem.
”Ja, vi tror att vi har hittat lösningen, nu återstår det bara att testa så att det stämmer.” Svarade Daiki.
”Vad är lösningen?” Frågade Emiko allvarligt.
Kosuke och Daiki tittade på varandra och sedan på henne.
Fai hade precis duschat klart och klätt på sig, nu var han på väg till köket. Han visste att han var tvungen att förklara mer ingående för allihop om Midori, det skrämde han. Han såg att Max satt vid frukostbordet. Evi var inte längre i köket, då Emiko, Kosuke och Daiki kallat ner henne till källaren.
”Har inte du ätit klart än?” Frågade Fai förvånat.
”Jo, men Max väntade på Fai.” Sa Max och log glatt mot Fai.
Fai skakade på huvudet lite lätt och skrattade smått för sig själv innan han satte sig bredvid Max. Han började äta på en smörgås innan en trött och arg Ed kom ner tillsammans med en någorlunda gladare Kairi och en röd Daisuke. Anledningen till varför Daisuke var röd var för att han visste vad Dark hade gjort på kvällen dagen innan. De satte sig vid frukostbordet och tog för sig av det som fanns. Fai åt snabbt upp sin smörgås och sedan gick han för att borsta tänderna. Max följde med. De satt sig sedan i vardagsrummet och tittade på tv. Fai ändrade från en debatt om Dark som gick på tv, till nyheterna.
”Flera turister har hittats skadade…” Var det första Fai hörde. *Turister skadade? Kan det vara Midori?* Tänkte Fai och fortsatte att titta på nyheterna. Max suckade uttråkat.
”Kan vi inte se på tecknat istället?” Frågade han och hoppade upp och ner.
”Nej, inte nu.” Svarade Fai, som försökte lyssna på nyheterna.
”Det är tråkigt.” Sa Max och suckade djupt. Fai ignorerade Max.
Emiko, Kosuke, Evi och Daiki kom upp för källaren och gick först in till vardagsrummet. Emiko log då hon såg att Max var otålig och att Fai var som fastklistrad vid teven.
”Fai-chan och Max-kun, vi ska åka till gallerian för att handla julklappar, och ni ska följa med.” Sa hon sedan.
”YAY!!” Skrek Max av glädje och hoppade upp och ner, sedan sprang han ut till hallen och sprang förbi alla fällor. Fai log när han såg Max reaktion.
”Fai-chan, vi får prata mer om Midori i bilen.” Sa Emiko och tittade allvarligt på honom. Fai nickade och sedan gick han efter Max.
Emiko gick sedan in till köket, då hon fått bekräftelse från Fai att han skulle berätta mer om Midori. Kosuke, Daiki och Evi hade redan gått till bilen.
”Kairi-san, Edward-kun och Dai-chan, vi ska åka till galleriet, så skynda er.” Sa Emiko och log. Alla som var vid köket hade redan gjort i ordning sig, så det var bara att de gick till bilen.
”Edward-kun, du får ta det försiktigt med din arm nu.” Sa Emiko när de andra var på väg till bilen. Ed nickade och sedan gick de båda ut.
”Jo, vi kommer att dela upp oss i gallerian sen. Edward-kun och Kairi-san följer med mig.” Sa Emiko och log.
”Max och Fai följer med mig.” Sa Kosuke nervöst och kliade sig lite i bakhuvudet.
”Dai-chan och Evi-chan följer med mig.” Sa Daiki och log. Sedan satte alla sig i bilen och Emiko satte sig i förarsätet och sedan åkte de iväg.
|
|
|
|
