Förstår du inte att jag älskar dig? |
Vad gör man när ens pappa inte är den pappa man förväntat sig?
När han inte är den fadersgestalt man behöver, är oförmögen att visa respekt och kärlek till sina barn.
När han gång på gång upprepar att mamman har hjärntvättat en, det är absolut inte en själv som tänker, inte ens egna åsikter och värderingar. Hjärnan är impotent att tänka själv efter alla år av hjärntvätt.
Vad gör man?
Ska man fortsätta att tro att han kanske någon gång ändrar sig, aldrig sluta hoppas?
Bara för att gång på gång på gång upptäcka att ingen förändring skett. Och varenda gång bli lika besviken.
Eller ska man behandla honom lika respektlöst, vara känslokall i alla lägen och avsnoppa vartenda försök till att vara lite föräldraaktig? Trotts allt är man ju förståndigare som 16 åring än den 45 årige pappan.
Kanske är det ändå att ta avstånd, glömma alltihop. Förtränga alla gånger man blivit använd som kurator, fått höra om dålig ekonomi och mobbning av arbetskamrater.
Förneka inför sig själv att man mår dåligt, att det är något där inne som trycker på och vill ut i ljuset för granskning. Kan ju vara något gräsligt fult, det vill man ju inte veta att man har där inne heller. Bäst att glömma och förtränga.
Det funkar ju faktiskt att inte ha någon pappa, fadersgestalter behövs väl inte?
Och kärlek, vad ska man med det till?
Respekt kan man ju få av sig själv, det räcker gott och väl.
Eller?
Amanda sitter vid busshållplatsen i Karby. Hon har den där känslan i magen igen. Eller igen förresten, den har nog aldrig försvunnit. Den märks bara mer eller mindre. Just nu mer.
Hennes pappa ringde nämligen nyss. Frågade om allt var bra, om hon fortfarande är duktig på längdhopp, om hon sköter sig i skolan…
Mmm, jodå visst är det bra. Hon hoppar långt och sköter sig i skolan, jadå.
Pappan lät som vanligt trevlig, ganska försiktig men frågvis. Lät älskvärd.
Men hon visste ju hela tiden att den skulle komma, den där frågan som hon aldrig vill ha, och följderna som aldrig är kul att ta.
- Vill du inte träffa din pappa snart igen, Amanda? Det var ju så länge sen sist, klart vi ska ses.
Överdrivet trevlig och len, men med en nästan befallande underton.
- Nej. Jag har ju sagt att jag inte vill träffa dig. Inte när du inte kan respektera mig och bara hackar på mamma hela tiden.
- Nähä du! Det är din mamma som inte vill att du ska träffa din egen far! Jag visste att det skulle bli såhär när hon fick ha dig!
Sedan malde han på i minuter om hur skicklig hon är på hjärntvättning, Amandas mamma. Så skicklig så.
Amanda var tvungen att lägga på luren i örat på honom. En som håller på sådär kan man ju inte prata med.
Så nu sitter hon här, på busshållplatsen i Karby. Hon har den där känslan i magen, den som alltid finns där fast hon inte alltid tänker på det… Den finns där jämt, känns bara mer eller mindre.
Så vad gör man då, om man har en pappa som inte kan älska? Det gör en märkt för livet, på gott och ont.
Vem vet, kanske gör man som Amanda.
Äntligen kommer bussen. Amanda kliver på, betalar och sätter sig så långt bak som möjligt. Det gör hon jämt, för då märks hon inte lika mycket, och hon sätter sig omedvetet så nära dörren som möjligt.
Pappan vill hela tiden göra sig påmind i tankarna, men för att tränga undan de obehagliga tankarna börjar hon fantisera om KÄRLEKEN.
Tänk, om hon skulle hitta den ikväll! Hon ska på fest hos Theres, men känner sig inte alls på festhumör. Hon fantiserar ihop ett drömscenario med sig själv och en blond kille i huvudrollerna. Det pirrar till i magtrakterna. Med den råblonda prinsen blir allt bra. Med en stark, trygg killes armar omkring sig är hon skyddad mot världen.
När hon kliver av bussen och börjar gå mot Theres hus där musiken redan spelas på högsta volym så har hon redan övertygat sig om att Kärleken finns där ikväll. Hon känner det på sig! Och pappan är sedan länge förträngd och bortglömd, hänvisad till de bakre hjärntrakterna.
Amanda brukar tänka på livet som en film, det blir liksom lättare då. Allt dåligt som händer i filmer är ju bara till för att göra dem spännande, filmer slutar ju ändå bra i slutet.
Amandas film ska vara en feel good-film, med mycket romantik… Långa höstpromenader, midnattsbad… och alltihop tillsammans med en blond, helt underbar kille som älskar henne. Det enda felet på Amandas film är att den aldrig följer manus.
Theres är i köket när Amanda kommer. Hon blandar vodka, öl och vin, får det att se riktigt äckligt ut men dricker ändå. Hon grimaserar illa mot Amanda, men ler sedan stort och säger ”Mums!”.
- Jo men visst, det där är säkert jättegott hördu. Jag håller mig till rent ikväll tror jag…
- Men skit i det da’! Tråkmåns.
De håller alltid på sådär, Theres och Amanda. Alltid småtjafs och ironi.
Plötsligt ramlar Anton i parallellklassen in, uppenbarligen rätt så påverkad fastän kvällen är ung. Han sätter sig upp, och skjuter iväg STORA LEENDET mot Amanda.
- Fin du e´!
Sedan sitter han bara där med benen i kors, och ler och ler och ler.
Anton är halvasiat, så därför blir han ofta lite för full på fester, fastän han inte dricker så mycket. Det roliga med hans festande är att han hinner bli full, bakfull och nykter på samma kväll. Det är visst så med asiater, för de är så småväxta. Deras organ klarar egentligen inte av alkohol för att de är för små... Inte för att Amandas klarar av det heller, hon är bara 153 centimetermeter lång. Många föreställer sig att det ska vara hemskt att vara kort, men hon håller inte med. Kan det finnas något bättre än att alltid ha kontroll på sina lemmar, ha små söta fötter och händer?
Att sedan inte nå överallt, och inte tåla lika mycket alkohol som alla andra är ju bara världsliga småsaker. Stege finns nästan överallt, och alkohol går att dricka i mindre mängder…
Amanda lägger märke till att Anton inte längre ler. Han ser väldigt allvarlig ut, sitter och stirrar ner i golvet. Han tittar upp på henne, sätter handen för munnen och… Springer till det öppna fönstret där han spyr. Stanken sprider en kväljande stank i rummet och Amanda drar sig så diskret som möjlig ut ur rummet - Nu är Anton som mest onykter, snart är han bakfull men sedan kommer han skratta åt alla andra som knappt kan gå längre och själv börja om från början igen, det vet hon.
Kvällen fortsätter, övergår i natt och när klockan är runt halv fyra på morgonen tänker Amanda ta sina skor och gå hem. Hon går till hallen, där det bara ett fåtal skor står kvar. Men hur hon än försöker hitta sina skor så är de försvunna.
Så hon tar av sig sockorna och går hem barfota i brist på annat än fötter att gå på. Sista bussen har gått för länge sen, och det är flera kilometer hem. Egentligen ganska bra att måsta gå så långt i det tillståndet eftersom att hon oftast kvicknar till innan hon är hemma.
Hon tänker på Anton för att det inte ska kännas lika mycket när hon går på småsten som skär in i de små fötterna. Efter att ha känt honom i några år så har hon nu insett att han faktiskt är väldigt trevlig. Om man bortser från att han inte är så blond, lång och muskulös som hon tänkt sig så är han ju ganska snygg med sina glada, bruna ögon, rena ansiktsdrag och tjocka hår. Hans näsa ser inte alls ut som på alla andra asiater Amanda har sett, den är rak och ger Antons profil ett extra lyft. Och tänk att se solbränd ut året runt…
Låter fantastiskt i Amandas öron. Själv blir hon fräscht gyllenbrun på sommaren, men redan i slutet av september har hon tappat all färg och är lika blek som de gulnade pappren de skriver på i skolan.
Om livet hade varit en film, så hade Per Gessle börjat sjunga ”Här kommer alla känslorna” när Amanda vandrar där efter E6:an och tänker på Anton. För någonstans långt inne i hennes druckna sinne börjar långsamt en tanke ta form.
Kanske är det Anton hon väntat på…
När Amanda kommer till skolan på måndag morgon tillsammans med Anja, Theres och Silke så är Anton den första hon får syn på. Han står tillsammans med sitt gäng. De skrattar åt någonting, och Anton får en dunk i ryggen av Olle, och de flinar mot varandra, och solen skiner på honom och får det mörkbruna håret att glitterglänsa, och hela han liksom LYSER.
Han är så fin så fin så fin!
Och han är bara Amandas Anton! Eller okej, blivande Anton då.
Äntligen följer Amandas livsfilm sitt manus. Pappan hör inte av sig, så honom behöver hon inte tänka på, i skolan tycks lärarna gilla henne i de flesta ämnen och till slut verkar hon även ha fått en kille att lita på och ha i sin närhet. Anton och hon pratar ofta och länge med varandra i telefon, träffas ofta efter skolan och redan har hon fått första kyssen. Han är en helt underbar pojke helt enkelt! Och Amanda är i en helt underbar situation.
Ända tills en torsdag när Amanda har en ovanligt dålig dag. Hon har sovit dåligt, har PMS och försov sig så att hon var tvungen att springa till skolan. Tillråga på allt hann hon bråka med sin mamma också. Det var egentligen bara det gamla vanliga städa - rummet – tjafset, men med PMS blir allt sådant gigantiska problem som stressar och provocerar. Amanda kunde inte göra annat än att vråla rätt ut att DET ÄR JU INTE ALLS STÖKIGT OCH HON KAN JU INTE GÖRA ALLT SAMTIDIGT HELLER!!! till sin förvånade moder, speciellt inte mitt i sina hormonstormar.
När hon sedan kommer till skolan och ser Anton på håll, höjer hon självklart handen för att vinka. Men Anton går fram till en lång andraårselev, och kysser henne ömt. Ja, de hånglar faktiskt. Amanda får bråttom att ta ner handen igen, men klarar inte av att hålla skriket inom sig. Skriket som endast kommer från dem som får sitt hjärta krossat.
Hon vänder sig tvärt om och springer raka vägen hem. Förblindad av förtvivlan, hat och tårar rusar hon rakt ut i vägen. Bilarna bromsar för henne, däcken tjuter och förarna svär så det osar.
Men Amanda bryr sig inte om dem. Hon vet vad hon måste göra.
Så fort hon kommer innanför dörren springer hon till toaletten och öppnar sin mammas badrumsskåp. Där hittar hon ett rakblad som verkar lagomt vasst. De brukar använda det för att skära bort fotvårtor egentligen, men vad spelar det för roll nu?
När hon är utan en far som älskar henne på riktigt, utan en pojkvän som kan trösta henne och hålla om henne tills hon känner sig trygg. Mamman vill säkert inte heller ha henne. Inte nu när hon varit så sur och tvär.
Sviken av alla hon älskar sviker hon nu slutligen sig själv och själva livet.
Hon trycker desperat rakbladet mot handleden, hon har ju hört att det är där man ska skära om man vill dö. Egentligen borde hon ju skära av halspulsådern, men hur ser det ut på begravningen om hon har ett hål i halsen? Förstör ju hela den vackra sorgebilden.
Först blir det bara ett litet streck på handleden. Blodet ser ut som en djupröd silkestråd. Så vackert. Amanda blir för en stund bländad av blodet, och glömmer bort vad det var hon skulle göra. Så vaknar hon upp ur sitt dvalliknande tillstånd och kommer ihåg vad hon måste göra. Hon trycker hårdare och hårdare, och blodet pulserar i hela kroppen men mest i armen.
Upptagen med att känna känslan och lyssna till ljudet i öronen som verkar bero på blodbrist hör hon inte hans skrik. Han skriker flera gånger, högt. Det är inte förrän han tar tag i henne som hon hör det som en viskning:
- Amanda, förstår du inte att jag älskar dig?
Han ringer 112 från mobilen, ambulansen kommer och tar Amanda till sjukhuset. Hela tiden finns han där vid hennes sida, och han nynnar på den sång som sedan ska bli låten som spelas när eftertexten i hennes film börjar rullas.
Losing hope is easy
When your only friend is gone
And every time you look around
Well, it all, it all just seems to change
***
Amanda dog inte, men blev liggande på sjukhuset i närmare en vecka. Varje dag fick hon besök, oftast från mamman eller Anton. Sjukhusvistelsen var en givande tid för dem, de hann prata ut och kommer varandra närmare.
Amanda förvånades över hur många vänner hon egentligen har, äkta vänner.
Det är egentligen ganska fantastiskt att få en andra chans i livet. Då gläds man åt det lilla man har, om man har förstånd att uppskatta att man lever. Och det gör Amanda.
Det enda som saknas, den enda hon saknar, det är just han. Hur många chanser hon än ger honom, och hur länge hon än hoppas och tror att han ska ändra sig…
När hon nästan dog, så fanns han inte där för henne. Inte ens då.
OBS. Vissa delar & ord ska egentligen vara kursiva,men det blev för jobbigt att fixa
på den här sidan^^
|
|
|
|
