LIvets gåta |
Livets gåta. Vad är egentligen livets gåta? Och hur ska man få reda på vad det är? Om man verkligen vill få reda på hur det, vem ska man fråga? Det finns så många människor som påstår sig har varit med om döden, sett den och sen vaknat till liv igen. Att de sett ljuset? Men är det verkligen sant? Det ska jag berätta om, för detta var exakt vad som hände mig.
Allt började när jag och min moster skulle åka på en weekend i Danmark. Vi skulle gå på Roskilde festivalen, en av de mest kända festivalerna i Europa. Vi åkte på en fredag efter jag slutat skolan ungefär vid två tiden. Hon var hemma hos mig när jag kom hem och vi åkte direkt. Vi åkte längs den vackra kusten ner emot Öresundsbron. Tullen stannade oss för att se att vi inte hade med oss sprit, förmodligen för att det är så många som super dig fulla under festivalen. Vi var rena, vi åkte fram till kassan och betalade avgiften på 250 kr per person. Efter 45 minuter var vi framme på hotellet, hela lobbyn luktade cigarr från några gubbar som just varit på konferens. Vi fick nyckeln till rummet och vi började göra oss i ordning. Jag fick ta lite av min mosters riktigt dyra parfym som luktade som en nyutslagen syren.
Men nu ska jag inte berätta så noga vad vi gjorde utan vad som egentligen vad som inte borde ha hänt.
När vi var färdiga för att gå ut började vi gå i snabb takt emot festivalen. Det var massa med fulla tonåringar som vinglade runt mitt i vägarna och bilarna tutade på dem. Vi kom fram till festivalen och vakten kollade igenom våra väskor, ännu en gång var vi rena. Kom in och försökte tränga oss in emellan allt folk som stod och skrek och hoppa åt bandet på scenen.
Det var då det kom, det jävla huligan gänget som inte borde ha kommit in. Hur kunde en vakt ha släppt in ett sånt grymt konstigt gäng? Det blinkade ju i hela pannan att de var bovar, farliga helt och hållet omänskliga. Men jag trodde inte de verkligen skulle göra något men där hade jag fel, och det kommer jag aldrig förlåta mig för.
Där stod jag och min moster och höll varandra i handen och hoppade åt vårat favorit band, Arctic Monkeys. Då kom de, de slet våra händer isär och drog iväg oss på var sitt håll, vi skrek efter hjälp men vem skulle höra oss där? De drog in mig till ett område där det nästan inte var något folk, där de började slå mig. Jag kände hur min kropp började sina bort ut i intet, det var då de andra gänget kom tillbaka med min moster. Vad höll de på med? Varför särade de på oss om de ändå kom tillbaka? Det visade sig vara ett missförstånd.. Men då tänkte de om, deras planer var inte att ta våra pengar, mobil eller bil nycklar. Inte heller att våldta oss. Jag slöt mina ögon och försökte komma på vad jag hade lärt mig på självförsvaret i skolan, men allt bara var svart. Öppnade mina ögon igen och kollade bort mot min moster som var några meter ifrån mig vid någon slags taggbuske. Der var då allt började, en av ledarna i gänget gick fram och lappade till henne, sen kom alla de andra och började boxa henne i magen. Hon vek sig i smärta ner på marken. Men idioterna kunde ju inte sluta så de skulle såklart sparka på henne. Vad hände med uttrycket: Sparka aldrig på dem som ligger ner? Tänk om uttryck hade fungerat som någon slags lag, hade folk varit lyckliga då? Allt jag fick ur mig var någon form av sluta eller lägg av. Hon började hosta blod, vad skulle jag göra? De höll ju fast mig jag kunde inte göra något men ändå klandrar jag mig än idag för att jag inte slet mig loss och hjälpte henne. Min moster var inte bara en moster, utan en vän någon man alltid kunde prata med om allt. Jag förstod att det var slut, jag slöt ännu en gång mina ögon och jag tänkte inte öppna dem igen, trodde jag. Jag hörde en stark signal, som en visselpipa. Jag öppnade fort mina ögon och såg en grupp poliser komma springandes emot oss. Jag kände hur mina handleder lättades, de hade sprungit iväg och alla utom två poliser jagade dem. De två poliserna stannade och ringde ambulansen. Allt gick så fort, ambulansen kom inom fem minuter. När de bar in min moster på båren la de en filt över hennes kropp, över hennes ansikte. Det var slutet för henne, för oss för all vänskap vi hade. I ambulansen kände jag hur min hjärna började ge mig starka bilder av ett ljus jag aldrig sett förut. Döden, jag kunde välja mot ljuset eller bort. Jag valde bort.
|
|
|
|
