Sameul & Hans Liv |
Året var 1834, vinden blåste och havet var stormigt. Man såg knappt fören för all vind. Sextonåriga Samuel Svensson stod lutad över relingen, han mådde illa av sjögången och var alldeles vit i ansiktet. Hans mörka hår låg som klistrat runt hans ansikte och hans bruna ögon var fästa vid en ö några sjömil bort. Plötsligt kände han en stor hand på sin axel, han vände sig skrämt om och såg in i ett par leende ögon.
- Mår du illa, grabben?
Samuel nickade och vände sig mot havet igen. Han skulle aldrig mer åka båt.
- Här unge man. Tugga på den här så ska du se att det blir bättre snart, sa den gamle mannen vänligt. Jag heter Henrik Johansson förresten, tillade han och sträckte fram en hand.
- Samuel Svensson, sa han och tog hans hand.
De log mot varandra och det var en början på en underbar vänskap.
Två veckor senare.
- Langa på! Skynda dig Samuel, vi måste åka. Det var en man ur besättningen som ropade. Samuel skyndade på sina steg och aktade sig noga för att inte tappa lådan med bananer. Han hade tagit jobb på båten samma dag som han blivit vän med Henrik, som var kapten på båten.
Samuel ställde ner lådan och skyndade ner i kajutan där Henrik hade sitt tillhåll. När Samuel försiktigt sköt upp den tunga dörren och klev in såg han till sin förvåning Henrik ligga i sin koj. Han var alldeles blek och log lite svagt när Samuel visade sig i dörren.
- Hej grabben. Hur går det med lasten? Frågade han med hes röst.
- Det går bra. Vi ska åka nu, sa Samuel med oron i rösten när han undrade hur Henrik mådde.
- Sådär… Lite känningar i magen.
Dagarna gick och Henrik blev bara sämre. Samuel satt dag som natt vid hans sida och hjälpte honom till toaletten som fanns på båten.
- Vad tror du att det är för något? Frågade Samuel när han en dag just hjälpt Henrik lägga sig ner i kojen igen.
- Jag tror att det är kolera. Jag orkar inte mer.
Samuel stirrade förskräckt på den honom. Men förstod att det var sant. Han hade blivit sämre sen igår, blekare och svagare. Samuel fick tårar i ögonen och tog den gamles hand.
- Henrik, du måste klara dig! Du är min bästa vän.
Henrik lyckades uppbåda sina sista krafter sina sista krafter till ett hest skratt.
- En gamling som jag är inget att ha.
- Jo! Samuel tvingade fram ett leende. Du måste!
- Ta hand om skeppet grabben.
- Nej! Skrek Samuel och skakade hans hand.
Henrik slöt ögonen och slutade att andas. Samuel skakade mannen och tårarna rann nerför kinderna. Det var lönlöst, han var borta. Samuel kved och kramade hans livlösa kropp. Hans bästa vän vara borta för alltid. Han la försiktigt ner Henriks hand på hans hjärta och reste sig långsamt. Med långa steg gick han upp till de andra på båten. Alla hade vetat att Henrik var sjuk men inte hur allvarligt det var. De såg upp när Samuel kom upp på däck. Hans plågade ansikte visade genast det de inte ville veta. En av männen kom fram med sorgset ansikte.
- Är han… Borta?
|
|
|
|
