Skuggornas New York |
Regn,
Likt droppar som faller från en kran en sen kväll i augusti i Manhattan. Skulle aldrig kunna tro att Manhattan skulle kunna bli så deprimerande. Jag har visserligen inte bott här länge, två år.
Centrum är öde, inget liv visar sig. Det enda man kan se är ett eller annat fönster som lyser.
Jag själv, kan inte sova. Mörkret i min lägenhet är synlig, klockan över midnatt. Inte ofta det händer, att jag inte somnar.
Jag har varit singel i snart 32 år, vilket är min ålder.
Tar en cigarett. Tänder, blossar ett moln framför mig. Tänker tillbaka till mina minnen, om dom bortsprungna åren.
Farsan var alkoholist, morsan lämnade oss när jag var precis på väg att gå ut 6: an. Farsan trodde inte sina öron när advokaten kom stormande in med massa papper. ”Det ska skrivas under, sätt en kråka där…” är allt jag kan minnas att han sa, innan farsan gav han en date med gatorna i Stockholm. Stockholm var tufft då, alla letade efter något, antingen en ny trend eller något unikt att se upp till. En dyster period med massor av frågor och knappt några svar. Dom som fick svar, kunde känna sig lyckliga, medan alla andra oupphörligt fortsatte.
Mina år med farsan var ett rent helvete. Han tog hem, gång på gång, en kvinna som jag då kallade för en hemlös, eller jag trodde det, eftersom min far sa att alla kvinnorna var hemlösa och han hittade hem åt dom, när i själva verket gjorde dom allt annat än en björntjänst…
Fick senare reda på av min bästa vän, Elias, att dom kallades prostituerade, eller horor som man nu kallar dom idag. Jag fick en chock när Elias, även kallad Pias, sa att dom var kvinnor som tog betalt för att ge männen deras tillfredställelse. Min reaktion var att en otrolig skam kom in i min kropp. Att jag var kvinna skämde ut mig mer än någonsin, men jag tog mig igenom det ganska snabbt. Som ung var jag naiv och trodde på allt alla sa till mig, vilket ledde till massor av trubbel. Jag blev en alkoholist, strax efter min examen. Jag skulle utbilda mig till en sjuksköterska, men tack vare mina alkoholproblem så hamnade jag på gatan. Farsan slängde ut mig, Pias hittade sig en tjej som han nu är lyckligt gift med och har två barn. Tur.
Jag levde smått som en prostituerad ett tag, men jag gjorde aldrig hela jobbet. Bara så jag hade mat. Det var det viktigaste. Jag kände på mig att jag skulle dö någon gång, och känslan blev som starkast när jag fick en kund som var knarklangare. Allt ledde till att jag hamnade i fängelse för både prostitution och som ”medhjälpare” i knarklangandet. Dom hade inga bevis från början, men det hade visat sig att den bilen jag senare fick tag på var full av knark. Ingen trodde mig, hade inga vänner som kunde försvara mig, domen var giltig. I fängelset satt jag i 5 år, men fick inte stanna kvar i Sverige, på grund av att jag hade misskött mig så pass mycket på anstalten. Jag erkänner, inte glädjeligen, att dom hot som jag utsatte poliserna för var för vulgära. Får skylla mig själv, helt enkelt.
Vart förflyttades jag nu då? Jo, det blev först i ett psykhem i London, där jag fick chansen att börja om på nytt igen, träffade många nya vänner, fick en glimt av att det var ljust nu. Fick en ny vän, Georgia, som var från New York. Hon berättade så många vackra historier om Broadway och The Apple och främst av allt, The Statue Of Liberty, Eller Frihetsgudinnan, vilket som.
Psykhemmet var mitt hem i två år, där jag fick tillbringa min tid på en lugn landsbygd med vänner och fiender, men dom blev mina vänner så småningom för det visade sig att vi alla hade i principen upplevt samma förflutna. Jag trodde att jag hade nått Himmelriket, ända tills dom meddelade att vi som nu hade alkoholproblem, eller ”Alkis” som nu den avdelningen hette, skulle förflyttas till Manhattan för en nyare start, och nyare möjligheter. Vissa vägrade, andra inte, men ingen brydde sig, utan skickade iväg oss med ett plan och svisch, så var vi i Manhattan. Georgia hörde inte till ”Alkis” utan till pararrell gruppen som jag inte kan minnas namnet på, men den avdelningen var för dom som hade enorma problem med att börja om på nytt. Dom hade upplevt allt från mord på sina nära och kära till totalt psykisk kollaps. Georgias problem var att hennes man hade lämnat henne när hon var gravid för en yngre och mycket attraktivare flicka. Hon gjorde abort, men hon ångrar det som sjutton nu. Barnet var det enda minnet från honom som hon hade, resten hade hon bränt upp.
Man tänker i principen bara på att man själv har det svårt, när andra runt omkring dig kan ha det svårare. Människan är ett djur, ett djur med överlevnadsinstinkt precis som allt annat. Det värsta är att den här törsten efter överlevnad eller girigheten att ha och ha kan ta över oss och det är då som man ställer sig frågan ”Vad är det jag har gjort?” När allt redan är försent.
Vi fick alla pengar till mat och boende när vi landade. Jag som tidigare hette Lillian fick namnet Lucy, mest för anonymiteten och säkerheten. Förstod aldrig varför.
Min största dröm var att få bli författare, och jag skrev många små noveller som farsan antagligen har bränt upp. Undrar hur han har det nu utan mig, och utan pengar. Han hade skickat ett brev där det stod att jag skulle skicka pengar om jag hade. Jag tog brevet och slängde in det i den sprakande elden som slukade det i ett nafs. Och nu, lever jag som en journalist för ett dagblad. Jag bor lite utanför The Apple, i en liten mysig 4 rums lägenhet. Jag har än inte blivit kvitt mitt alkoholberoende, men jag har börjat röka. Inte det klokaste valet i livet, ack, men man överlever. Och om inte, ja, då kan jag nog säga att jag har haft ett bra liv… Med tanke på dom som svälter i Afrika eller någon annanstans. Ingen förtjänar att uppleva mina händelser, men en del får inte bara det här utan en till liten överraskning i menyn med, med en paj som livet slänger i ens ansikte, och den pajen blir det sista du äter på flera år…
Människor ömkar sig, dom säger att dom har det svårt, det kan dom ha, det tvivlar jag inte på, men det finns alltid någon som har det värre. Minnen från gamla tider som sitter och biter på ens själ. Hjärtan från gamla dar som tas upp och försöks att laga men förgäves hittar man aldrig lagom med material. Sekunder blir till minuter, som blir till timmar som blir till dygn som blir till år. Det går längre, men man vet aldrig, det kan ta slut innan nästa sekund. Har man tur, överlever man med stor marginal, men hur länge kan ett hjärta bära på en hemlighet som är tung.
Ett råd lyder: Hjälp dina nära och kära, dom kommer ge tillbaka. Hjälp även en som du inte känner, eller ens sett, som behöver mat och kläder och en skolgång, för dom kan hjälpa dig, kanske inte i det här livet men i ett annat. Och om du blir utsatt för något kan det senare visa sig att man gjorde rätt val i livet genom att skänka någon annan lite lycka. Den skänker tillbaka, kanske inte till dig, men någon annan, för han eller hon vet hur det är.
Jag känner inte alla människor, det är omöjligt. Eller är det? Möjligheterna är oändliga, bara om man har hjärta och vilja. Det brukar sätta vissa gränser för en när någon säger att man inte duger till det, men innerst inne vet man vad som är bäst för en, men det skadar aldrig att lyssna på den vise mannens råd då och då. Han kan dra fram en kanin ur sin hatt, men också dynamit, men man vet aldrig förrän man har testat sig på den.
Häromdan hittade jag en uteliggare vid min port. Hon verkade inte så gammal, 20- års åldern kanske. Hon var väldigt smutsig, och det var knappt så att hennes kläder såg ut att hålla längre. Hon hade huvudet i sina knän och armarna runt sina ben, hon tittade upp när jag passerade förbi. Hon bad om pengar, och man kunde se i hennes ögon att hon inte hade ätit på minst fem dagar, i alla fall inte en riktig måltid. Jag ville ge henne pengar, men jag hade inget på mig. Jag stod stum, med händerna i fickorna, och hennes ögon började gråta. Hon led. Och det väldigt mycket. Hon sträckte fram sina händer och satt på knä med tårar som rann och stripigt hår över ansiktet. Jag sa, tyvärr, min vän, jag har inga pengar på mig, och gick iväg. Jag hörde hennes röst som hon grubblade och bad, snälla Gud, låt nästa människa ge mig något.
Efter att jag hade vart och handlat stannade jag upp vid porten. Jag letade efter flickan med min blick och det enda jag såg var filten som hon hade suttit på. Jag drog fram en limpa bröd, ost, vatten och två äpplen. Jag lade fram det på hennes filt och knöt ihop den till ett litet knyte. Sen drog jag fram kvittot och en liten penna och skrev, Ett paket från en vän, jag hoppas att det smakar. Jag lade det så att det kika fram under knuten av knytet och gick in till min lägenhet.
Senare den dagen så var knytet borta.
Jag vet inte om det är det som kallas skuggornas New York, den dystra sanningen bakom den vackra lögnen. Inte för att New Yorks skönhet är en lögn, men för dom som har haft det så svårt och svält på gatan och bott där i över 2 år så är det den största lögn som dom någonsin kan ha stött på. Jag vet inte mycket, men när det kommer till ensamheten så vet jag ett och annat. Den är oändlig, och man kan inte hitta ett slut på den om man inte kan hitta det rätta stället att bekämpa den med. Kärlek är ett sätt, men det har jag inte fått på länge nu. Kan knappt minnas.
Min cigarr börjar nå sitt slut samtidigt som jag börjar avsluta en resa i mitt förflutna och mina erfarenheter i livet.
Hör man New York tänker man glitter och glamour, shopping och nöje, äventyr och kärlek. Men innerst inne är det inte det. Det är det och mycket därtill.
I guess it’s that you call the shadows of New York...
“The Book of My life is nearly ending, but have you even started with your?”
By: Ena Crkvencic
|
|
|
|
