Flaskan, min enda vän |
En del ur: Flaskan, min enda vän
När jag vaknade imorse, kom jag att tänka på Bertil.
Han låg ju helt däckad i sänga hemma hos han i tisdags, och
kallade mig Göran och Gotte. Jag orkade inte med virriga fölk
när jag själv var som ett nervvrak, och lämna honom hemma hos han.
När ja tittade på klockan, var den 14.43 .
Ja reste mig upp på mina rangliga skakben och gick fram genom ölburkar och spriflaskor
fram till det skitiga, kletiga kylskåpet.
Det jag fick se av min besvikenhet var en felix ketchupflaska, smörpaket och en konservburk tonfisk.
Och inga pengar föränn den 20de, 15 dagar kvar utan mat. Som vanligt.
När jag vände mig och började leta efter mobilen, blev jag irriterad över hur äckligt det blivit igen.
Att man aldrig kan hålla fre på sig när man super. Tobak överallt, halvtomma flaskor med fimpar i, kortleken var utspridd
över hela köksbordet och golvet. Korten hade fastnat tack vare all spilld öl på bordet.
Bara lägga sig och dra täcket över sig och skita i allt då. Tänkte jag.
Men va fan Ronny, nu måste ja rycka upp mig och försöka gå till soc under veckan och fixa fram stålar.
Och dotera mi får ja inte glömme.
När ja äntligen hittat mobilen ringde ja Eva, det gick fram 5 signaler innan hon svarade:
- Du, de e Ronny här. Hur e de mä dig ida?
- Jo ja har lögge i några dagar, hur är det sj då?
-Nä, inge vidare, lust att komma hit o hjälp mig o städe?
-Jo vesst, men då tar vi mitt sen med, här är det inte trevligt att va.
Gött, inte städe själv, bara vänte på na tells ho kommer.
Jag klädde av mig och gick in i duschen och kände den grisiga stanken som ångade från mig.
Då började man om igen då, från ruta ett igen, att bli ren, gå till soc. Skaffa sig pengar till lite sprit
bara så det domnar bort lite bakfylla och ångest. Sen ska jag hålla mig fräsch till doteras avslutning.
|
|
|
|
