Nattdolken och förvirring |
en slags sidhistoria som utspelar sig efter Skuggalver.
Hon går där och ser sig förvirrat om bland människorna. Lika sorgset förvirrat som ett barn som letar efter sin mamma och hennes trygga hand att förankra sig i.men du hittar den aldrig för du har aldrig haft någon mamma och vet inte varför
Hon går bland människor. Hon blir inte slagen inte retad inte utfryst. Ingen talar om henne bakom hennes rygg men en isande känsla finns i bröstet. Ingen hatar henne. Ingen älskar henne. Ingen ser henne. din existens är inte nödvändig för någon
Hon gråter inte men förvirringen gör henne matt.desperat,hungrig
Det är så lätt att få blind lydnad ur ett oönskat barn
Han kommer och han ser på henne. En lång blick som mäter henne för att bedöma om hon är värd hans ord. Hans ord är lika kalla som hans dolkar.
”Du är mitt vapen nu. Kom”
Hon följer honom. Gör som han säger när han säger något. Hon är lika mycket hans vapen som de vassa dolkarna vars namn är hans eget.
Hon behöver inget namn. Ingen identitet. Hon är behövd om än så lite som av en mördare som använder ett barn för hans egna syften. Du är lycklig Hon vet vad de gör. Ett vapen har inga illusioner och han ljuger aldrig om ädla motiv eller ett högre gott. De är vad de är. Han är en mördare hon är en dolk.
Därför har du svårt att förstå polisen som pratar om hjärntvättning och psykiatrier som pratar om störningar. Du vet lika bra som han vad ni höll på med men de ser ett barn som har blivigt misslett
Dom tar ifrån henne personen som erkände hennes rätt att existera och försöker fylla hans plats, men hon vet att de ljuger och de förstår inte. Han skapade henne och ingen kan ta hans plats.
_…_…_…_…_…_…_…_…_…_… _…_…_…_…_…_…_…_
Han ångrar inget. Han plockade upp en skärva av liv. Hon var ett ynkligt kräk av en ynklig ras som förökat sig en gång för mycket. Han plockade upp henne och gjorde henne till något bättre. Något han kunde använda. Han är ganska stolt över sitt hantverk men å andra sidan hade han bra råvaror. Han hatar sorg och liknande, men förvirring är sååå underbart. Han bara gick framför henne och hon följde. Inget annat behövdes. Inga ord viskade i hennes öra, inget tvång. Han skulle inte ha brytt sig om att tvingat henne. Då skulle hon bara vara en människa igen. En av dom han dödade.
Under den tiden var hon mer.
Han ångrar inte att han lät henne döda. Inte av lathet utan av praktiska skäl. Själv hadehar han inget imot att smutsa ner händerna. Hon kunde det inte ordentligt. Hon hade inte haft århundraden av träning, av rutin, men som tur var är människan skör och en kniv i ett barns hand kunde lätt slita sönder saker som skulle vara hela. Det blev blodigt, inälvor blev till utälvor men hon gjorde det. Ett råd ibland om var hon skulle göra det. Hur hon skulle hålla vapnet för att ge det stadga var allt han gav.
Du ångrar inte att du gav henne en uppgift för du minns en flicka… kvinna med de ögonen. En bruten kvinna över en högalvs prins lik som med tur kunde ha tagit ett liv mycket mer värt än människors. Ditt eget. Du minns tomheten och den fullständiga förvirringen i de ögonen innan de blev farliga. Och farliga blev de. Ditt enda ärr har du kvar och du minns hur farlig förvirring kan vara och utnyttjar det på ett barn som inte fyllt 10 än.
Han ångrar inte när han överger henne i människornas våld. För han tror att de redan sått ett frö av tvivel i henne. Han tror att inget vapen är så starkt förutom han själv och den förlängning nattdolkarna är. Om han visste hur hon känner skulle han döda henne. För att låta ett sånt vapen ligga är vårdslöst och dumt. Inget vapen som har den potentialen att de kan uppnå så lite så tidigt borde finnas. Vapen så smids för fort spricker och splittret är farligare än själva vapnet. Trots det vet han inte allt och underskattar igen det som kostade honom ett öga.
Förvirring och det som kommer efter.
|
|
|
|
