De Mobbade - Karin berättar |
(epilog till De Mobbade triologin)
Ojdå, jag väntade mig inte direkt att Nikki faktiskt skulle skriva ner allt som hände när jag frågade, men nu tyckte hon att jag kunde ju skriva ner min version av hur vi träffades. Fast det kommer inte alls att bli lika långt, det är Nikki som är ordmissbrukaren här. Psykologerna på det här stället tyckte det var bra att Nikki skrivit ner allting och tycker att vi ska läsa upp våra berättelser för gruppen här, så jag får be Nikki rätta mina misstag.
Första gången jag såg Nikki vad väl när hon stod och väntade utanför vårt klassrum innan första lektionen, jag tyckte att hon var söt och såg lite drömmande ut, sådär lagom mystiskt. Inte för att jag inte sett folk som klär sig lite annorlunda förrut, men inte i vår klass. Till och med när Sophia, vår klassföreståndare, presenterade Nikki, Nichole Meyer, hon har ett lite underligt namn, men det är för att hennes pappa är från Tyskland, så såg hon ut som om hon levde i en annan värld. Det är ju inte så långt ifrån sanningen heller, men hon ser saker på ett annat sätt än jag, och de flesta andra jag träffat, gör också.
Jag visste att någon skulle komma att kommentera hennes kläder, det hände efter lunchen, hon stod igen och lyssnade på sin mp3spelare, hon lyssnar nästan jämt på musik. Det har att göra med rösterna har hon förklarat, och att hon är livrädd för människor. Jag kan inte fatta hur jobbigt det måste vara att komma helt ensam till en skola full med människor man inte känner när man är livrädd för dem, men Nikki säger att man bara måste och om man måste kräkas så gör man det. Hon menar när man får svår ångest, vissa kräks då. Jag antar att Nikki hörde dem snacka skit om hennes kläder innan de frågade, men de förstod inte alls svaret, jag fattade inte att hon vågade! Lise och Anna var ju liksom så inne som man bara kan vara. Men Nikki har många gånger visat att hon inte bryr sig, folk får tycka vad de vill säger hon.
Efter den där dagen var det några äldre killar som tvingade mig att äta något, jag vet inte vad det var, men jag kräktes i två dagar och tillbringade resten med att gråta i mitt rum och säga åt mina föräldrar att jag var sjuk. Nikki höll sig för sig själv, hon kunde lätt jobba ihop med folk men man såg henne aldrig tillsmmans med någon på rasterna, hon satt mest och läste med sin mp3spelare på. Ja gvet itne varför jag spionerade på henne hela tiden, kanske för att hon verkade sådan som jag önskade att jag var, som en sådan som inte tar skit.
Så var det inte så typiskt då att första gången hon pratade med mig så hade Lise och Anna och Cecilia hävt min väska i toaletten. Jag ville bara sjunka genom jorden och fick inte ur mig ett ord, så hon gick, typiskt tänkte jag, nu tycker väl hon jag är världens idiot hon med tänkte jag, när Thomas, en av lärarna dök upp och sa att Nikki sagt att det var något på gång på tjejtoan började jag kanske ana att hon inte såg mig så som de andra, de skulle aldrig ha hämtat någon. Men nog lyckades hon chocka oss alla den där gången då hon helt plötsligt försvarade mig efter gymnastiken. Jag hade sett en tjej på tv som skar sig på armen och hade gjrot det själv, låter helt idiotiskt egentligen men jag vet inte vad jag tänkte, minns bara att tårarna slutade rinna. Men så rev de av mig handduken efter gymnastiken en gång och Nikki skriker något till dem, sedan tar hon fram något och skär sig i ansiktet och springer ut. Det var helt tyst, ingen sa något, jag tror de var rädda för henne. Jag vet inte vad jag tänkte, men de lämnade mig ifred den dagen.
Det var väl följande vecka eller något, på engelskan, som Nikki och jag blev ihopbultade av vår lärarinna för att läsa var sin del i en dialog. Minns att hon var så bra att jag började stamma, pinsamt värre. Men innan det hade hon berättat, hon var mobbad i sina förra skola! Inte för att hon direkt kallade det det, men vi hade typ haft det rätt lika, och de säger att det är mobbning. Men hon verkade bry sig, om mig! Tror inte jag sett henne le innan, men när hon gör det så är hon ännu sötare! Vi umgicks en del sedan i skolan, när jag var med henne så lämnade de mig ifred, antagligen för att hon jämt hade tokigheter att säga tillbaka om någon sa något. Minns en gång, när Cecilia frågade om det var meningen att jag skulle lukta rutten fisk, och Nikki bara häver ur sig: "Nej, det är inte hon, det är fisksoppan jag hällde i din blöja förra veckan, du borde nog byta." Jag höll på att skratta ihjäl mig när hon gick, det rykte nästan ur öronen. Enda hon fick ur sig var: "Jag använder inte blöja, faktiskt!"
Det var inte alltid man kunde undvika att vara ensam, som den gången då Nikki varit till sin "psykopat-doktor" som hon sa. Usch, jag minns inte så bra vad som hände. Nikki sa inget först, man såg att hon mådde dåligt av situationen så jag sa något om att jag ville supa mig full och glömma allt. Nikki sa att de hade sprit hemma, sedan log hon snett och drog något om hur tråkig hon är för att hon inte röker och super och festar och sådant, men man hörde att hon inte menade det, hon ville antagligen inte göra allt det där. Hon barukar alltid säga att koffein är hennes "drug of choice" och det är nog min med nu när jag börjat dricka kaffe. Det var faktiskt hon som bjöd mig första gången! En gång här på Hemmet så kokade vi en hel panna kaffe och delade på den, sedan lekte vi flygplan, jag tror nog koffein är en drog, för underligt betedde vi oss iallafall! Och inte kunde vi sova sedan på natten heller, vi låg bara och fnittrade åt allting och ingenting.
Nikki har inte direkt några problem med att skämma ut sig officielt, även om hon kan verka väldigt blyg ibland, för att hon är rädd för människor. Hon kan vara helt utflippad ibland, specielt med de saker hon säger, hon har så tokiga idéer om allting. Men även allvarliga funderingar på "livet och döden och allt däremellan" som hon sa någon gång när jag frågade vad hon tänkte på, fast det pratade vi ju inte om då. Vi planerade mest hur vi skulle rymma eller skämma ut folk eller spränga skolan, "man kan hitta hur man gör bomber på nätet, det vet jag, fast jag har ju aldrig gjort det", men sedan sa hon att det skulle ju vara så synd om krukväxterna om vi sprängde dem! Fast runt påsk slutade hon nästan att prata överhuvudtaget, men sedan var det över, lika plötsligt som det började. Vi umgicks även lite med hennes syster, och alla zombier som hon hade i källaren, hon frågar jämt sin syster om hon matar dem och hon säger att "jodå, snart finns det inga elaka mobbare kvar!" men Nikki undrade om de faktiskt hade hjärnor! Hon och hennes syster kommer väldigt bra överens, önskar jag haft en lillasyster, istället har jag bara min präktiga storebror.
Jag hade aldrig fått gå ut mycket och min morsa totalt avskydde henne, så Nikki och jag umgicks mycket vid varsin dator, där hon skickade mig musik och jag insåg hur hon kunde stå ut med att lyssna konstant på musik, hade ingen aning om att det gjordes sådan musik som Nikki skickade. Inte för att jag förstår hur någon så snäll som hon kan gilla texter som i Serial Killer men hon påstår att hon är sjukligt morbid "och dessutom är musiken bra". Vissa låtar har texter om hur världen är och om hur det är att inte må sådär världsbäst. Inte ens "det är ju nästan pop men whatever" Seabound har ju helt meningslösa texter. Nikki säger att väldigt många av de tyska banden hon lyssnar på som sjunger på engelska har gramatikfel eller ordfel här och där, men jag märker då inget. Både hon och hennes syster kan väldigt bra engelska, de brukar börja prata med varandra på engelska ibland, och ingen av dem vet varför. Så Nikki får alltid hjälpa mig med engelskan, hon översätter låttexter åt mig ibland, när jag undrar saker.
En dag blev Nikki helt konstig, hon kom till skolan och såg ut som om hon var på droger, och pratade lite så. Psykologen jag pratar med sa att det är när Nikki har psykotiska episoder som hon blir så, det låter läskigt, men Nikki säger att det inte är så farligt, värre efteråt när man känner sig som en total idiot. Jag vet inte varför hon känner sig som en total idiot efter men hon säger att det är pinsamt att tappa bort vekrligheten. Hon som inte annars bryr sig om att hon skämmer ut sig! Där hör du Nikki! Ingen ville riktigt säga varför Nikki åkte iväg med ambulans, men jag var livrädd, sedan ringde hennes mamma och berättade vad som hänt, hennes mamma är rätt öppen om allting, det är kanske därför Nikkie berättar så mycket, för annars gör hennes mamma det!
Utan Nikki i skolan blev varje dag ett plågsamt helvete, alla frågade om min flickvän hade tagit livet av sig, jag orkade till slut inte längre. En natt när jag bar legat och gråtit tog jag farsans mattkniv och skar upp båda armarna, så som de i skolan talat om för mig att man skulle göra. Enda jag ångrade var att jag inte skulle få se Nikki igen, men det skulle jag ju, för mina föräldrar vaknade när jag svimmade och slog i köksbordet, lyckat. Jag har ingen aning om vad som hände sedan, mina föräldrar var nog med på något, de vägrade att se på mig eller prata med mig, nu hade jag ju förstört vår lilla "perfekta" familj. Men det slutade ju med att jag blev inlåst på psyket, och det var nog det mest otroliga som hänt i hela mitt liv för tjejen jag skulle dela rum med var ju Nikki!
Jag avskydde att se Nikki på det där stället, det var som en likvaka, jag hade tyckt att det var illa vid påsk men nu var det nog ännu värre. Fast hon fanns nog där, någonstans därinne, för en dag så sa hon till mig "du, man borde nog låsa in mig i källaren, men blir ju en jävla zombie av de här medicinerna". Jag tyckte det var rätt läskigt med folk som skrek och grät och blev helt hysteriska, men Nikki var van antar jag. Kanske också på grund av rösterna, hon säger att de skriker ibland. Jag råkade höra läkaren fråga om de var borta, jag tror hon sa ja för läkaren så nöjd ut, men till mig sa hon att de inte var det, att de aldrig försvann.
Nikki hade varit på psyket flera gånger, på olika psyk också, jag hade alltid trott att anorektiker ville bli sådär smala, men Nikki sa att många av dem inte fattar hur smala de egentligen är, typ som att hon hör och ser saker ingen annan ser, så ser de att de är feta, fast det inte är precis samma. Nikki säger jämt att hon är fet också, okejdå, hon är långt ifrån akorektiker, men hon ser inte ut att väga så mycket som hon gör! Hon väger typ 10 kg mera än mig, och är bara 4 cm längre, och det är mig alla kallar fetto. Nikki började vakna upp och vi började åter hålla på som förrut, kanske lite värre än vanligt, är man på psyk kan man lika gärna vara knäpp inte sant? Nikkis tokigheter smittade av sig på mig, jag hade till och med egna tokiga idéer! Men ibland gick det inte så bra för henne, hon "försvann" lite nu och då. Mina föräldrar hade tydligen fått nog med mig och mitt "dåliga uppförande", alltså att jag försökt ta livet av mig och umgås med Nikki som var den enda som överhuvudtaget sagt ett snällt ord till mig i skolan, så de sa rätt ut till läkaren att de inte ville ha hem mig. Ja, det var ju tydligen jag som förstört hela deras liv då, och oroat min perfekta storebror i hans läkarstudier så att han varit tvungen att komma hem över en hel natt! Han kan nog inte hjälpa det, men mina föräldrar har alltid gjort tydligt vem det är i vår familj som har en framtid.
Hur vi nu gick runt och gissade på vad som skulle hända på det där mötet på vår sista tid på psyket! Jag antar att de tyckte det var roligt att skolja med oss och inte säga något eftersom vi skojadem ed dem hela tiden, och nog hade de roligt åt våra idéer också. Det hade konstaterats att Nikki behövde dygnetruntvård, och det skulle väl bli för dyrt eller ngot att ha henne på psyk hela tiden, och eftersom mina föräldrar inte ville ha hem mig visste de inte vad de skulle göra med mig heller. Eller jo, det gjorde det, för ett nytt behandlingshem skulle öppna, och dit skulle vi få fara! Så sen den dagen gick vi nervöst omkring och väntade. En dag frågade en av vårdarna om vi ville baka tårta, eftersom det var någon som skulle fylla år, jag vet itne riktigt varför vi inte kunde sluta fjanta oss men jag minns att Nikki helt plötsligt utbrister: "Det där är ju inte salt! Det är ju vaniljsocker! Kaaarin!" Fast sedna sa hon att det nog inte skulle göra så mycket, ingen skulle lägga märke till det. Fast de gjrode de ju, så vi fick baka mycket tårta sedan, för alla tyckte det var jättegott! Misstag lönar sig, ibland.
Hemmet är ett bra ställe, det säger jag inte för att jag ska läsa upp det här på grupptimmen, jag menar det. Man lär sig en massa, folk har varit med om en massa saker, och de orkar kämpa. Jag fattar inte att du orkar kämpa Nikki! Du skriver att du är avundsjuk på mig för att jag orkar, men du orkar! Kanske vi kan få ett bra liv tillsammans, eller kanske det går åt något annat håll, sådant vet man ju aldrig, som du säger.
Hur som helst Nikki, det här är vår berättelse, eller kanske rättare sagt början på den, för jag tänker inte överge dig, du räddade mitt liv vet du. Du är inte bara en söt drömmande tjej, du är fan helt jävla underbar, jag älskar dig! Ja, och så vill jag då säga att Nikki faktiskt är min flickvän nu, som de där dumjävlarna i skolan höll på med, hon sa ja, så nu är jag lyckligast i hela världen!
(Ja, ja, jag lovade ju att del tre var sista delen, men det här är en epilog! Bara för jag var så jävla nyfiken på vad Karin tänkte, hm... Nu är det slut! Och lyckligt ockå!)
I'm not afraid of happy endings
I'm just afraid my life won't work that way
|
|
|
|
