BACILLSKRÄCK. |
BACILLSKRÄCK.
En liten betraktelse på vilka stora bördor
en del människor får.
Är detta av en slump eller är det något annat?
En del människor går genom livet som om det
hade varit en motorväg.
Men för vissa är det rena berg och dalbanan.
Detta är bara en liten historia av vardagen i livet.
Det var sommar och denna pojke kom till världen
och såg för första gången livets ljus.
Han växte upp i en familj med ”vanliga” människor.
Inga som helst onormala betingelse.
Redan som åtta åring började han att visa vissa
tecken på att det inte var som det skulle.
Han ville själv diska sin tallrik som han skulle äta med.
Det var likadant med besticken och glaset.
Det var naturligtvis lite underlig att en åtta åring
var så noga med hygienen.
På den tiden fanns det inte mat- bespisningen för då hade det
uppstått många problem.
Utan barnen tog med sig mackor och annat hemifrån.
När han var i tonåren förvärrades problemen och han var
tvungen att själv handla det han skulle äta.
Det skulle tvättas noga det skulle prepareras på
ett visst sätt.
Det var inte frågan om att ta en tallrik och bestick och ett glas.
Utan de skulle med stor noggrannhet genomgå hans
inspektion.
Lumpen var det ju inte bara tal om för det hade aldrig gått.
Denna bacillskräck blev allt värre och värre.
När han hade gått igenom inspektionen och tagit ut
sitt porslin bestick och sitt glas.
Började hans ritual. Om han åt en macka till exempel så tog han med tummen och pekfingret smörgåsen.
Han höll den i yttersta kanten och när han hade nästan
ätit upp mackan då slängde han sista biten.
Det var ju nästan omöjligt att han kunde gå bort till någon annan.
För då visste han ju inte hur porslinet var diskat o.s.v.
En gång hade han tagit ”fel” bestick och han upptäckte detta efter måltiden:
Ve och fasa vad han blev dålig rent psykologiskt för han hade ju fått i sig baciller. De som han inte skulle ha.
Till slut dog hans föräldrar och han blev ensam.
Han hade mycket svårt att klara av detta med maten.
Så det blev mest mackor. Mackorna kunde han hålla med tummen och pekfingret och slänga sista biten.
Denna bacillskräck gjorde honom riktigt handikappad.
Idag vet vi väl lite mer om alla fobier och annat som dyker upp hos
människor.
Men då uppfattades detta som om han var riktigt tokig.
Denna man levde som en bohem i skogen och blev nästan förkastad av
byborna.
Ungarna var inte bättre då än vad de är idag.
När han var ute så gick de sonika in i hans hus (för det var aldrig låst på den tiden) och smutsade ned hans kastruller och tallrikar.
Eller så slog de sönder dem.
Han blev riktigt ledsen och skrev ett brev till marodörerna.
" Ni kan inte förstå mitt helvete, utan jag förlåter er. Jag har inte fått
denna sjukdom för jag ville det. Men ni ska få se att det kanske blir bättre
dit jag kommer. Jag är helt medveten om att människor ser mig som en
konstig individ. Men jag har lika mycket känslor som någon av er.
Tro inte något annat."
Han visste att han inte kunde vara på ett ålderdomshem
utan han försvann.
Många sa att han hade dränkt sig men inget vet riktigt.
För de fann aldrig hans kvarlevor.
Vet ni som kuriosa att vi har ungefär ett halvt kilo bakterier
på kroppen. Hade vi sett dem hade det nog inte varit så
aptitligt
Ha det gott
Bosse (Grapen)
|
|
|
|
