Förbannelsens hot om evig skymning |
De svarta, förvridna träden böjde sig och bugade i den iskalla vinden som kom vinande ner från de dimhöljda bergen som stack upp som en rad vassa huggtänder i fjärran. En smal, halvt övervuxen väg löpte genom skogen, och ungefär mitt inne bland de mörka träden delade den upp sig i två mindre stigar som förde åt varsitt håll och fick vägen att likna ett stort Y.
I utkanten av skogen fanns en stor klyfta som brutalt sicksackade sig rätt ner i den frostbitna marken. Det såg ut precis som om en jättelik, ilsket nerslungad blixt slagit ner och lämnat sin oförglömliga autograf efter sig. Ur klyftan steg en tjock mörk dimma upp, spred sig och verkade förgifta omgivningen, precis som om det vilade en förbannelse över platsen. Träden närmast intill det taggiga gapet var svarta som själva helvetets mörker, och sträckte sina plågsamt förvridna, sköra grenar som bittert bedjande klor mot den grå himlen, där det alltid rådde skymning.
En smal, svartklädd skepnad rörde sig nerhukat och långsamt längs vägen, stannade då och då till för att vila, som om den svårt tyngdes av något.
När skepnaden kom fram till vägkorsningen, stannade den och såg sig omkring efter eventuella förföljare som kunde smyga och iaktta bland träden, men när ingenting misstänkt syntes till valde den svartklädde den vänstra stigen och fortsatte mödosamt sin målmedvetna färd – rakt mot den blixtformade klyftan.
Ett entonigt ljud, som varken liknande mänskligt tal eller något djurs läte, kom svävande med vinden från någonstans bland vecken i skepnadens kappa. Vinden lekte, drev honom närmare och närmare, tills han tillslut stod på randen till den mörka avgrunden. Då höjde han armarna, bredde ut dem i en gest som om han ville omfamna, eller kanske fånga in hela världen, och det entoniga mässandet ökade i styrka tills det steg mot skymningshimlen i ett klagande skri som fick träden att böja sig ännu mer och rassla med grenarna i plåga.
Så, helt plötsligt, tystnade klagosången och skepnaden bugade sig lätt, först för skogen, sedan för klyftan – innan han resolut svepte av sig den böljande svarta kappan, drog ett djupt andetag, som om han skulle till att dyka ner i djupt vatten - sedan slängde han sig ner i klyftans dimmiga mörker.
I en lång stund hände ingenting, inte en rörelse, inte den minsta lilla viskning störde den spända tystnaden som uppstått. Så exploderade hela blixtklyftan i ett bländande starkt ljussken, som steg upp i skinande strålar och fick den förbannade skogen att vrida sig och rassla ännu mer med grenarna som skapades av mörker, och inte kunde tåla ljus.
Upp ur den nu skinande klyftan steg en lysande vit, bevingad varelse, med flammande isblå ögon och silvervitt skinande hår, som böljade ner i ljusa vågor och svepte över den mörka skogen. Ett fasansfullt skrik av ohämmad vrede steg upp från den förbannade klyftan, som nu förvittrade av det starka ljusskenet som helt smulade sönder den skadade marken.
Den bevingade varelsen gav ifrån sig en ljus, sjungande sång som steg och sjönk i takt med vingarnas rytmiska rörelse. Solen bröt fram genom de mörkgrå molnen, som härskat så länge tiden själv kunde minnas, och tillsammans jagade solstrålarna och varelsens bländande ljussken bort mörkret, tillbaka ner i helvetesklyftan som sakta, motvilligt slöt sig och tog tillbaka, stängde in sin förbannelse igen. Innan klyftan hunnit sluta sig helt, gav varelsen upp ett ljungande, sjungande vrål och löstes upp, vittrade även den sönder till en tunn vit dimma, som föl ned i klyftan och sedan försvann. Gapet slöt sig, mörkret och förbannelsen var borta. För en gångs skull segrade godheten över ondskan, även om alla vinster har sin förlust. Nu är äntligen slutet, och börjans tid inne…
|
|
|
|
