När ett barn precis har kommit till världen,
och slår upp ögonen,
finns det alltid ett vänligt ansikte som glittrar av
lycka. Det är denna människan som man sedan kommer att
kalla mamma. Nästa blick kommer från den som man alltid kommer
kalla pappa, och där bli blicken mer stolt.
De första åren, fram tills man är ca 11, är ungefär likadana
mer eller mindre.
Sedan kommer bråken, grälen, styrkan efter att slänga igen
dörrar. Då undrar man : Varför älskar de mig inte så som förr?
Detta pågår i några år,
men till slut blir det stopp. Då är ens föräldrar rätt gamla
och då kan man inte ta igen allt som man är missat.
Man hinner inte träffa sina föräldrar på det sättet som man gjorde förr,
man har egen familj, eller så läser man.
Man har iallafall flyttat hemifrån.
Man träffar de inte lika ofta.
Till slut så dör dem,
och då är saknaden så stor efter ett lyckligt och stolt ansikte så stor.
// Hanna
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) |
Dunki - 3 apr 07 - 03:48- Betyg:  |
| Braa Hanna <3:) |
| Priinsessan - 17 mar 07 - 04:42- Betyg: |
bra ,,
Man börjar tänka efter men men .-. Måste ha en skin jacka av mamma och pappa :P :D:D |
| a_Heart_of_glass - 14 mar 07 - 01:25- Betyg: |
Vad fin, det får en verkligen att fundera och värdesätta
det man har idag. |
| JozzTozz - 11 mar 07 - 20:54 |
| Älskar den, som du vet Hanna! (L) // Jossan (JSP) |
Dico - 11 mar 07 - 08:15- Betyg:  |
Inte alltid sant. Så är det inte alltid och för alla.
Men för mig kommer det nog bli så! Hah (:
Din skrivet! Kram |
