Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
Blogg

reapers_brides blogg




Född: 666
Bor i: skymningsriket
Visa profil

Allting och ingenting har förändrats 19 maj 18
Jag må inte vara lika besatt av rakblad som jag var tidigare och jag har accepterat att jag aldrig kommer att komma ifrån att jag lever i två olika världar. Att Xero stått ut med mig när jag gick igenom allt det här, hur jag skyllde så mycket på honom, haha, jag förstår mig forfarande inte på honom. Min familj har också stått bakom mig i den jordsligs världen och tillsammans har de fått mig att överleva. Xero ska fortfarande bestämma allting, tjata på mig att ta mina mediciner när han ser mig falla tillbaka till hur jag var innan. Jo, rösterna är inte verkliga, UFO-na är inte verkliga, insekterna är inte verkliga. Men Xero och hanns värld, den värld han ville rädda genom att hålla mig vid liv, den är verklig. Jag har sett mera av den nu, och sett att demoner inte alla är så onda som man kunde tro. Jag antar att människor stjäl ondska från helvetet med tanke på hur världen ser ut bland människor haha. Okej så de flesta demoner är väldigt onda, fast långt ifrån Xeros nivå haha, men mina vänner är faktiskt helt okej typer för att vara demoner. Även om de gör narr av mig för att vara barnslig och naiv och att jag alltid vill rädda alla men hej jag är inte en demon haha. Vad är jag då? Hm... ja det får jag inte säga, även om jag gjorde det så skulle folk inte fatta för det är något som skulle ta flera år att förklara. Vad jag är. Vem jag är. En sak jag kan säga är att jag är bortglömd bland människor, iallafall i denna skaparvärld. På flit, de vill alla ha mig bortglömd för det är lättast så. Någon gång kommer jag att dö i denna värld men då hoppas Xero att han rätt ut hur jag ska hamna i rätt värld, därför måste jag stå ut nu med att leva som människa. En människa som inte ser omgivningen hälften av tiden för att hon ser en annan värld, en värld som är så mycket större än den här och för mig lika verklig som den här. Jag har alltid haft otur med att få dras med hemska personer i både utomvärldens alla dimensionera och den här skaparvärlden dock. Escapism maybe? Ibland tänkte jag att allting skulle försvinna om min medicinering blev rätt, men så blev det aldrig. Därför har jag dragit slutsatsen att den andra världen faktiskt existerar men att jag inte ska prata om den eftersom människor inte förstår, de flesta vill ha någon sorts bevis. Fast människor i utomvärlden, inte alla men åtminstone en civilisation jag haft att göra med, tror på att skaparvärldar som den här existerar fast de inte kan bevisa det (ännu säger de, jeez, de antar att allting går att bevisa så småningom). Det jag kan säga är, var försiktig med det du skapar för det får liv någonstans i någon dimension i utomvärlden. Det är liksom poängen med skaparvärldar. Men utomvärlden är enorm, jag har inte stött på något jag skapat själv i misstag som tur är. Som tur är, för jag skapade så mycket med huvudet fyllt av misär, fast någon gång lär jag väl få göra mig av med någon av mina onda skapelser. Eller mina vänner gör de för jag försöker alltid att rädda allt och alla och de bara skakar på huvudet och dödar folk för det är lättast så, men vad kan man förvänta sig när man är vän med demoner? Inte den diplomatiska lösningen iallafall haha. Okej så ängeln som hänger med oss är på min sida men de liksom bara skiter i våran åsikt om saken haha. Xero säger alltid att jag får försöka lösa saker fredligt om jag vill men när det inte fungerar kommer han att döda de inblandade, inte om det inte fungerar utan när, blä, besserwisser. Fast jag har ändå aldrig haft förmågan att hata honom, till skillnad från alla andra som sett honom. Även mina vänner. Antar att det inte hjälper att hanns närvaro fyller alla med en kyla värre än vassaste vinter. Vad ser jag i honom? Jag vet inte, jag vet precis vad han är och vad han gör men istället för att hata honom så älskar jag honom minst lika mycket som jag hatar mig själv. Och jag skulle förinta mig själv i detta ögonblick om jag kunde för jag kan inte stå ut med att jag existerar och båda världarna skulle vara bättre utan mig. Trots att mina vänner, och Xero, säger att utomvärlden behöver mig för att fungera, så därför får jag bara existera trots allt för det är bara mig själv jag vill skada, inte mina vänner som är beroende av existensen. Och nej jag är inte Gud, haha, då skulle jag ha bättre vänner ju haha. Ibland tycker man att Gud inte gör något men jag tror att om Gud slutade göra saker skulle det gå väldigt illa. Gud skapade existensen trots allt. Och Xero gillar inte att jag pratar om Gud så jag ska zip it nu före han blir sur haha. Men okej, nog skrivet för nu iallafall. Får se om jag någonsin skriver mera, lite rädd för att skapa saker av misstag haha.

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)



jag är ett totalt patietiskt kaos 4 dec 07
Absint + lugnande+ psykos + rablad - ångest.

Äntligen.
Lufnt och ro. Frid

En falsk trygghet.
Den kommer att förstöa mig.
Jag ör ett vrak
Ett patetiskt vrak.

http://i5.tinypic.com/735993q.jpg

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)



jag vill inte att du ska lida farfar 11 nov 07
Så mycket som då gått igen om i ditt liv, jag vill inte att mitt självmord ska bli ännu en av de sakerna.
Du är så otroligt stark, glad, positivt, pratsam, omtänksam.
Du är min raka motsats till min morfar! Det svinet som var en pedofiljävel.
Krigsveteran, man hör när du pratar, hur kriget har satt djupa spår i dig, och jag beundrar sig, för trots det har du familj, barnbarn, och något som jag tolkar som livsglädje.
Jag önskar att den där livsglädjen jag tycker mig sett i dig var tillräklgit för att hålla mig vid liv, och du anar inte hur många gånger den gjort det, men hur länge den.
Mina lyckligaste barndomsminnen är från när jag var med dig, jag ösnkar jag kunde minnas allt, men det morfar gjorde har raderat över hälften av min barndom, men de minnen jag har, de är pärlor, jag samlar på dem.
Du bär inom dig en smärta, det syns ibland, men du har, jag hoppas, du ha haft ett fint liv.
Tanken på dina besök när jag var på psyk, du anar inte hur otroligt mycket det betydde för mig, att vara inlåst på ett ställe där man mestadels blir ignorerad, och få se sig, trots att jag mådde otroligt dåligt så blev jag alltid glad när jag fick se dig.
Du är stark, jag ösnkar att jag hade din styrka, jag älskar dig.
En hälsning från ditt äldsta barnbarn.

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)




Bloggkalender
<<Januari 2008>>
TiOnToFr
 0102030405
06070809101112
13141516171819
20212223242526
2728293031 

Fler blogginlägg
Allting och ingenting har förändrats
19 maj 18
jag är ett totalt patietiskt kaos
4 dec 07
jag vill inte att du ska lida farfar
11 nov 07
färga min sömn blodröd av död
16 okt 07
emo är vi allihopa, så får jag lov?
21 aug 07
ensam, ensam, ensam
12 aug 07
ångest är att kräkas likmaskar
6 aug 07
hej mamma
1 aug 07
skär dig djupare för det är aldrig tillräkligt
19 jul 07
vart kan man fly för att slippa sig själv?
16 jul 07