Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~~ U & U - Jack - Oneshot ~~

Den här One shoten handlar om vad som hände med Jacks mamma då familjen bodde i London, men läs bara om ni är intresserade.
Det händer inget här som man behöver veta för att kunna läsa nya delar av "Udda & Utsatt" ^^
// Polly


~~ U & U - Jack - Oneshot ~~

- Peter, jag måste berätta en sak ... sa 20-åriga Isabelle och såg på sin 24-åriga pojkvän, som låg bredvid henne i sängen. Peter nickade lite.
- Ja ?? sa han frågande och drog undan en svart hårlock, som hade fallit fram vid Isabelles ansikte. Isabelle log lite.
- Jag ... jag är gravid ... sa hon sen förväntansfullt och Peter log stort.
- Är det sant ?? sa han och lät både förvånad och glad på samma gång. Isabelle nickade.
- Ja, sa hon. Det är det. Jag har tagit ett graviditetstest också och det var positivt.
- Det är ju för bra för att vara sant !! utbrast Peter glatt.
Han kramade om Isabelle och Isabelle, som var överväldigad av lyckan över att äntligen ha blivit gravid, återgäldade kramen.
- Men ... är du säker på att du ska behålla det ?? sa Peter osäkert, efter en stund. Jag menar, din mamma skulle ju aldrig tillåta ...
- Jag struntar i henne avbröt Isabelle och satte sig upp i sängen, samtidig som hon såg Peter i ögonen.
Vi har ju velat ha barn hur länge som helst, fortsatte hon. Aldrig att jag skulle göra abort, bara för att mamma tycker att jag är för ung för att få barn hon har inte med det att göra, jag är faktiskt över 18 år ...
- Det har du rätt i, sa Peter. Din mamma kan inte besluta om du ska behålla barnet eller inte.
Han sträckte fram ena handen, för att känna lite på Isabelles mage och Isabelle kunde inte sluta le.
Eftersom hon hade underkläder på sig, så kunde hon mycket tydligt se sin mage och den hade inte börjat växa riktigt än, men Isabelle såg verkligen fram emot att den skulle göra det. Undra om det var en pojke eller flicka hon och Peter skulle få, självklart gick det bra med vilket som, men man var ju ändå nyfiken ...
- Jag vill så gärna behålla det, Peter, sa Isabelle. Tänk så mysigt det skulle vara med en liten bebis, en egen bebis ...
Peter skrattade till lite.
- Jo, visst, sa han leendes. Men du vet om att bebisar växer va ?? Innan vi vet ordet av, så är han eller hon en liten bråkig tonåring ...
Isabelle log.
- Jag vet, sa hon. Men i alla fall ...
Hon lutade sig fram för att kyssa Peter och och innan hon visste ordet av, så hamnade hon under honom, när han attackerade henne i en ljuv hångelattack.

Lite senare på dagen, så åkte Isabelle hem till sin mamma Samantha, för att berätta den stora nyheten, men hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara att hon hade blivit gravid, eftersom hon visste att hennes mamma inte skulle bli särskilt glad över det.
Samantha ogillade att Isabelle hade blivit tillsammans med Peter och flyttat ihop med honom så tidigt och hon tyckte att Peter var alldeles för gammal för Isabelle, trots att han bara var fyra år äldre.
Både Samantha och Isabelles 23-åriga storasyster Kate var hemma när Isabelle kom och de satt vid köksbordet i köket och drack kaffe. Kate hade sin 3-åriga son Sam i knät och han log med hela ansiktet och sträckte ut sina små armar mot Isabelle då hon kom in i köket. Isabelle log.
- Hej Sam !! utbrast hon glatt och tog emot honom i sin famn. Sedan slog hon sig ner mittemot sin mamma och syster vid köksbordet. Kate hade också blivit mamma när hon bara var 20 och Samantha hade verkligen inte blivit glad den dagen då Kate hade berättat att hon var gravid, men nu hade hon accepterat att hon hade barn och Isabelle hoppades på att hennes mamma skulle acceptera att även hon fick barn också ...
Kate väntade redan sitt andra barn och hon var i tredje månaden, så hennes andra barn, skulle ju bara bli några månader äldre än det som Isabelle skulle få och det tyckte Isabelle var kul.
- Sam verkar vara glad att se dig, konstaterade Kate leendes och tog en klunk av sitt kaffe. Isabelle nickade ivrigt och log åt Kate. Kate var klädd i en ljusrosa, tajt tunika, som framhävde hennes lilla "graviditetsmage" och hon hade sitt lockiga, svarta hår nedsläppt.
Isabelle kunde se att hon hade på sig de vita, dyrbara sandalerna som hon hade fått av sin kille för några dagar sen och hon kunde inte låta bli att känna sig lite avundsjuk.
Kate fick ju alltid en massa snygga kläder och skor, det var ju inte rättvist ...
- Haha, jag ser att du kollar in mina sandaler, sa Kate roat. Du kan få låna de någon gång om du vill, Bella.
Isabelle skakade på huvudet.
- Nej, det behövs inte, sa hon bestämt. Det var verkligen på tiden att hon skaffade sig ett eget liv och då kunde man ju inte låna saker av sin syster, då måste man ju skaffa sig ett jobb och tjäna egna pengar.
Visserligen hade Isabelle redan ett jobb, hon var servitris på ett av Londons alla cafén, men hon fick inte särskilt bra betalt, dessutom var hon tvungen att lägga undan lite för att kunna hjälpa Peter med hyran till deras exklusiva lägenhet.
- Men du får om du vill, envisades Kate. Förresten, har du sett Sams nya kläder ?? Visst är de bara för söta !!
Isabelle betraktade de små kläderna som Sam hade på sig. Ett par ljusgröna hängslebyxor med grodor på och under det, en långärmad tröja som gick i gula och mörkgröna ränder. Strumporna han hade på sig matchade tröjan.
- Ja, visst, sa Isabelle. De är jättefina. Hon kunde knappt vänta tills hon själv fick gå och shoppa såna minimala babykläder till sitt egna barn, det skulle bara bli så roligt ...
- Hur har du haft det idag då ?? frågade Samantha Isabelle och Isabelle kunde inte låta bli att le, eftersom det här troligen var den absolut bästa dagen i hela sitt liv.
- Jättebra, sa hon sanningsenligt. Och jag måste berätta en sak ...
- Jaså ?? sa Samantha intresserat. Vadå ?? Isabelle andades ut och såg bort ett ögonblick, innan hon återigen mötte Samanthas blick.
- Jag är med barn, sa hon sen i låg ton. Det blev alldeles tyst i köket och ett kort ögonblick var Isabelle rädd att hennes mamma skulle börja skrika på henne, men hon bara stirrade förvånat på henne, samtidigt som hon långsamt ställde ner sin kaffekopp på bordet.
Kate verkade också väldigt förvånad över att höra de där orden från sin syster, men Sam, som såklart inte fattade någonting, bara fortsatte le.
- Är du ... började Samantha tillslut. Du ... du skämtar inte, va ??
- Nej, mamma, sa Isabelle otåligt och gav Samantha en irriterad blick, innan hon demostrativt la armarna i kors över bröstet. Varför skulle jag skämta om en sån sak ??
- Men lilla gumman ... sa Samantha besvärat. Du är ju bara 20 år, du vet, att skaffa barn innebär ett stort ansvar och jag tycker nog att du är lite för ung för ...
- Kate var också 20 när hon fick barn, påpekade Isabelle sammanbitet och försökte att inte bli allt för arg. Och om jag inte misstar mig, så är hon en jättebra mamma, trots sin låga ålder. Samantha skulle just ge svar på tal, när Isabelle avbröt henne med en gest.
- Dessutom så väntar hon ju redan sitt andra barn, påminde hon. Det blev tyst och Isabelle väntade på att hennes mamma skulle säga något. Tillslut var det Kate som bröt tystnaden.
- Jag tycker det är helt okej att du behåller barnet, sa hon. Som du sa, så var ju jag också 20, så det är ju inget fel med det. Grattis, syrran !!
- Men vänta lite nu, avbröt Samantha och såg osäkert på Isabelle. Hur skulle du kunna försörja barnet ??
Ditt jobb på cafét är ju inte så ...
- Välbetalt, jag vet, avbröt Isabelle. Men Peter har just nu väldigt stora chanser att få ett jobb som advokat, eftersom hans pappa jobbar som det och då får man jävligt bra betalt ska jag säga dig.
- Jo, det är möjligt, sa Samantha lågmält. Men ...
- Men vadå ?? utbrast Isabelle argt och reste sig upp så våldsamt, att stolen hon hade suttit på välte.
Du ska inte komma och säga att jag är för omogen för att kunna ta hand om ett barn, det spelar väl fan ingen roll att jag är perfekta Kates lillasyster, jag är inte dålig på att ta ansvar för det !!
- Men Isabelle, det menar jag inte heller !! utbrast Samantha förfärat och skyndade fram, för att lägga armen om Isabelle. Självklart så tror jag att du skulle kunna ta hand om ett barn, men det är inte det, det är bara att man måste avstå från så mycket när man väl har fått barn ...
- Det bryr jag mig inte om, mumlade Isabelle surt, som var helt övertygad om att hon verkligen ville ha barn.
Kate la ifrån sig Sam på en liten babyfilt, som hon hade placerat på köksbordet och gick även hon fram till Isabelle.
- Så resonerade jag också, sa hon. Och jag behöver inte alls avstå från speciellt mycket, det är bara mamma som överreagerar. Om det är något speciellt jag måste göra, så ordnar jag bara en barnvakt åt Sam, eller så tar Ian hand om honom en stund.
- Då är det ju inga som helst problem om jag behåller barnet, sa Isabelle, för att försöka få sin mamma att inte se så negativt på saken. Om Kates kille kunde ta hand om Sam ibland, så var det ju självklart att Peter också kunde ta hand om Isabelles och hans kommande barn, Isabelle skulle ju inte ha fullt upp för alltid ...
Det var tyst en stund och tillslut, så log Samantha tveksam. Så då ska jag bli mormor till två barnbarn till då, sa hon leendes. Och de kommer att komma med bara några månaders mellanrum ...
Isabelle och Kate såg på varandra och Isabelle anade att Kate kände sig lika förväntansfull och glad som hon själv gjorde. Tänk vad coolt att hennes första barn och Kates andra barn, nästan skulle bli lika gamla och alltså skulle stå varandra nära som kusiner, de kanske till och med blev bästa kompisar ...

(Nio månader senare)

Isabelle hade varit ensam hemma nästan hela dagen, för hon hade tagit ledigt från jobbet och Peter var iväg på sitt jobb. Det var inte alls långt kvar tills Isabelle skulle få sitt första barn, hon kunde få det när som helst de senaste dagarna och hon var både jätteglad och nervös samtidigt.
Hon visste ju att det gjorde ont att föda barn, men värt besväret skulle de ju i alla fall vara, för man fick ju en alldeles egen liten bebis, som plåster på såren ...
Kate hade fått en till son, får ca tre månader sen och han hade varit jättefin och frisk vid födseln. Kate och Ian hade döpt honom till Jake och Isabelle tyckte att han var jättelik Kate.
Och Sam var, precis som sina föräldrar, jätteglad och stolt över att ha fått en lillebror ... Isabelle hoppades innerligt att hennes egen förlossning, skulle gå lika enkel och smidig som Kates hade gjort, men första gången man födde barn, brukade ju faktiskt vara värst eftersom man då inte hade varit med om någon förlossning förut och inte var van vid själva smärtan ...
Isabelle höll precis på att byta gardiner i sovrumsfönstret till hennes och Peters lägenhet och hon hade valt ljuslila gardiner, som matchade de gräddvita tapeterna. Efter en stund, började hon känna sig lite yr och illamående och hon bestämde sig för att lägga sig och vila en stund. Just som hon hade fyllt ett glas med kallt vatten inne i köket och tagit fram en värktablett ur medicinskåpet, så ringde telefonen och Isabelle tog sig mödosamt ut i hallen, där hon skyndade sig att svara.
- Hallå ??
- Hej älskling, det är jag, hördes Peters röst. Jag ringde bara för att kolla att du har det bra.
Isabelle log och slog sig försiktigt ner på hallbänken, som fanns intill telefonen.
- Det är ganska bra faktiskt, sa hon. Jag mår lite illa bara, men jag ska ta en värktablett, sen ska jag försöka sova lite ... Hon strök undan sitt svarta hår, som hängde fram i ansiktet på henne och kände sen efter lite på sin stora mage. Hon var klädd i enkla mjukiskläder och sen hade hon morgontofflor och sockor på sig.
- Hade jag kunnat få dig att må bättre, Bella, sa Peter besvärat. Så skulle jag har ordnat det med en gång, men tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra. Sov du en stund nu och sen kommer jag hem en liten stund sen och tittar till dig, jag är säker på att du klarar dig tills dess.
Isabelle skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att le. Peters omtanke var verkligen stor, men det kändes bara skönt att han brydde sig, eftersom Isabelle älskade honom så mycket ...
- Jadå, Peter, försäkrade Isabelle. Jag klarar mig alltid.
- Har den lilla sparkat något under dagen då ?? frågade Peter nyfiket.
- Ja, sa Isabelle glatt. Men det var någongång på förmiddagen, nu har jag inte känt av några sparkar på länge.
- Det är ingen fara med det, försäkrade Peter. Han eller hon vilar ju bara upp sig inför förlossningen och det måste du också göra nu, själv ska jag återgå till jobbet.
- Visst, sa Isabelle. Hej då, Peter. Jag älskar dig ...
- Jag älskar dig också, Bella, sa Peter vänligt.

Isabelle låg i sin och Peters dubbelsäng och tittade på bebiskläder i klädkataloger. Visserligen så visste hon inte ifall hon och Peter skulle få en son eller en dotter, men det var ändå kul att få lite inspiration och så.
Hon och Peter hade redan bestämt vilken vagga de skulle köpa till sitt barn och den var kritvit med medföljande himmelsängstyg. Man kunde välja på rosa, blått och vitt tyg och Isabelle var nästan inne på det vita, eftersom det matchade vaggan så fint. Sedan hade hon och Peter valt att tapetsera om barnets framtida rum med gula tapeter och bård. Bården föreställde rådjur och stjärnor och det var en av de gulligaste tapeterna som Isabelle hade sett i tapetkatlogen som hon och Peter hade tittat i. Tapeten passade ju till både tjejer och killar, så därför hade Peter och Isabelle redan börjat tapetsera i barnrummet.
Plötsligt kände Isabelle en enorm smärta i magen och det var barnet som hade sparkat med sin lilla fot.
Isabelle la ifrån sig klädkatalogen på sängbordet och kände sen efter ifall hon kunde känna barnets fot, men det gjorde hon inte. Trots att barnet troligen hade slutat med sina sparkar nu, så försvann inte smärtan i Isabelles mage och den återkom regelbuntet, precis som värkar. Isabelle började känna sig lite nervös, tänk om det hände nåt nu när Peter var på jobbet !! Visst hade Isabelle haft ont förut och så, men den här sortens värkar hade hon aldrig haft innan, de var annorlunda ...
Isabelle försökte sätta sig upp i sängen, men hon misslyckades, eftersom det gjorde så ont och hon la sig försiktigt ner igen. Vad skulle hon göra ?? Hon var ju tvungen att ta sig till telefonen i hallen, så att hon kunde ringa till Peters jobb, men hon visste inte hur hon skulle lyckas med det.
Tillslut, så försvann värkarna för en stund och då skyndade Isabelle ut i hallen och slet till sig telefonen.
Det var någon sekreterare på Peters jobb som svarade och Isabelle sa åt henne att hämta Peter.
Sen dröjde det inte många sekunder förrens hon hörde hans underbara röst, som just nu kändes som en räddare i nöden.
- Peter !! utbrast hon förtvivlat. Peter, jag har fått värkar !!
- Va ?? sa Peter oroligt. Nu ??
- Ja, sa Isabelle otåligt. Precis nu och de är regelbundna. Snälla, kom hit, jag är så rädd och det gör så ont ...
- Har vattnet gått än ?? undrade Peter snabbt och Isabelle skakade på huvudet, trots att hon visste att Peter inte kunde se henne.
- Nej, sa hon. Men det gör det säkert snart, för jag har aldrig haft såna här värkar förut.
- Jag kommer direkt, sa Peter. Försök att stå ut så länge, älskling. Sen la han på luren och Isabelle la också på, sen tog hon sig vacklande in i sovrummet igen. Ifall det var så att förlossningen var igång, så var det ju bra ifall hon packade ner lite kläder och sånt, så att hon och Peter skulle hinna ner till sjukhuset i tid, men Isabelle orkade inte leta efter någon väska. Istället, så satte hon sig ner på sängen och bytte om till en tröja som såg lite bättre ut än den hon hade haft på sig och försökte sen att ta det lugnt.
Förhoppningsvis, så var det här bara några helt vanliga värkar och barnet skulle säkert inte komma än på ett par dagar, det hoppades Isabelle i alla fall, för hon kände sig inte riktigt redo för att föda än ...
Visserligen så hade både Kate och Samantha förberett henne, genom att berätta om sina egna förlossningsupplevelser och vilken slags bedövning man skulle ta, för att dämpa smärtan så mycket det gick, men Isabelle kände sig ändå inte redo. Hon tog några djupa andetag och slöt sen ögonen en stund, men det var inte så lätt att slappna av, eftersom värkarna bara blev värre och värre.
Isabelle kunde känna att hon började bli lite svettig i pannan och hon försökte ännu en gång att resa sig upp, för att ta sig ut i hallen igen, men hon orkade inte ...
Hon kunde känna att det tryckte på i magen på henne och hennes och Peters barn verkade ha väldigt bråttom med att få komma ut ...
Det kändes nästan som en evighet, men Isabelle visste att det inte alls hade gått så lång tid när Peter äntligen kom.
- Isabelle ?! ropade han oroligt. Isabelle ??
- Jag ... jag är här inne, Peter, kved Isabelle och reste sig sen motvilligt upp. Peter skyndade fram till henne och han la sen armen om hennes axlar. Han såg både stressad, orolig och spänd ut och verkade bara vilja krama om Isabelle och göra så att allt blev bra igen, men det kunde han ju inte ...
- Kom, Bella, sa Peter, i mjuk ton. Vi sticker till sjukhuset nu med en gång.
Han ledde Isabelle ut i hallen och hjälpte henne sen att få på sig sina skor och sin jacka. Isabelle stönade högt av smärta och var nästan nära att sätta sig på golvet, eftersom hon inte orkade stå mer, men Peter höll ett stadigt tag om henne och öppnade sen ytterdörren. Som tur var, så hade Peter ställt bilen alldeles utanför lägenhetsområdet som han och Isabelle bodde i, mitt i centrala London, så Isabelle behövde bara ta några få steg, innan hon kunde sätta sig i bilen. Peter stängde dörren åt henne och skyndade sig sen att själv sätta sig i bilen, sen körde han mot sjukhuset det snabbaster han kunde.

- Och krysta det hårdaste du kan nu !! Huvudet är nästan synligt ...
Isabelle, som nästan kände sig alldeles borta av smärtan, ansträngde sig ordentligt och tog i en sista gång, innan hon utmattat la huvudet på kudden bakom sig. Vattnet hade gått redan i bilen och nu hade förlossningen varit i full gång i flera timmar och Isabelle hade fått stå ut med värk efter värk och trots att hon hade fått bedövning, så tyckte hon inte att det gjorde någon speciellt stor skillnad, men hon var ju ändå ganska van vid värkarna nu ...
Peter hade varit närvarande hela tiden och Isabelle kände sig trygg, då han höll ett hårt grepp om hennes hand och han svalkade iderligen ner hennes svettiga panna, med blöta trasor.
- Det är inte långt kvar nu, Bella, tröstade han. Tänk på belöningen ...
Isabelle fick fram ett litet svagt leende, då hon kom och tänka på den ljuvliga lilla bebisen hon och Peter skulle få för allt besvär och försökte att sansa sig lite.
- Hur ... långt är det kvar egentligen ?? fick hon fram. En av barnmorskorna gav henne en bekymrad blick.
- Jo, det verkar tyvärr ha blivit lite fel här ... meddelade hon bistert. Isabelle suckade besvärat och Peter strök undan några hårstrån, som hade fallit ner i pannan på honom.
- Vadå ?? avbröt han oroligt.
- Jo, det verkar som om barnet kommer att komma ut med fötterna först istället för huvudet och då blir det förstås lite med komplicerat, svarade barnmorskan. Men det ska vi se till att ordna.
- Peter ... viskade Isabelle ynkligt. Peter, jag orkar inte mer ...
- Försök att stå ut !! sa Peter uppmuntrande. Tänk på att vi ska få barn !!
- Jag ska bara gå iväg och hämta en som är specialist när det gäller sånt här, förklarade barnmorskan. Jag kommer tillbaka så fort jag kan. Isabelle slöt ögonen av utmattning och det enda hon ville, var att förlossningen skulle vara över och att hon och Peter fick ett friskt och fint barn ...

(Någon timme senare)

- Grattis, ni har fått en son !! utbrast en av barnmoskorna glatt.
Babyskriket som Isabelle hörde därefter, var nog det vackraste ljudet som hon hade hört i hela sitt liv och hon blev otroligt lättad, glad och lycklig på en och samma gång. Hon hade fått en son !! Hon och Peter hade fått en son !!
Nästan ögoblickligen, så placerades den nakna lilla babyn vid Isabelles bröst och Isabelle betraktade den överväldigat. Peter såg lika lycklig ut han och Isabelle strök försiktigt över den skrikande babyns rygg. Babyn var alldeles skär och skrek oavbrutet, men efter ett tag, så slutade den och Isabelle mötte sin lilla sons blick.
Han hade några mörka hårstrån på huvudet och hans minimlala mun, var oerhört lik Isabelles. Han hade även fått hennes näsa, men ögonen var mer lika Peters.
- Här har du ju belöningen, Bella, sa Peter uppmuntrande och klappade sin nyanlända son lite på huvudet.
Du måste väl ändå säga att det var värt besväret ??
Isabelle nickade ivrigt och Peter kysste henne försiktigt på ena kinden.
- Du har varit jätteduktig, berömde han. Och nu har vi fått en son, är det inte fantastiskt ??
- Jo, viskade Isabelle mållöst och kastade en blick på klockan, som var 20.28. Den var alltså vid den tiden den åttonde mars, som hon hade fått en son och smärtan hon hade fått pågrund av förlossningen, tänkte hon knappt på.
Den enda hon hade tankar för, var den lilla babyn som låg vid hennes bröst och hon kunde knappt fatta att babyn faktiskt var hennes son, hennes och Peters ...
Babyn var verkligen det finaste som Isabelle någonsin hade sett och barnmorskorna log bara åt henne, då hon omfamnade det lilla knytet.
- Åh, min lilla kille ... viskade Isabelle hänförande, intill babyns ena öra. Jag tänker aldrig låta något hända dig, aldrig. Jag lovar ...

(7 år senare)

Det var en sen fredagskväll i början av september och 27- åriga Isabelle var på väg till puben, tillsammans med Kate och Ian. Peter var hemma för att se till Eric, men Isabelle fick ändå dåligt samvete, eftersom hon egentligen inte ville lämna Eric ...
Det var Eric som Peter och Isabelle hade döp sin son till och det var Isabelle som hade fått välja namnet. Peter hade istället valt hans andranamn, Jack, så nu hette han alltså Eric Jack Wainer. Wainer var Peters efternamn och Isabelle tyckte verkligen att det passade jättebra till hennes son.
Kate och Ians barn sov över hos sin mormor idag, alltså Samantha, men tidigare under kvällen, så hade de varit hemma och lekt med Eric. Eric, Sam och Jake tyckte verkligen mycket bra om varandra och de trivdes jättebra ihop, till Isabelles och Kates stora glädje.
Sam hade redan hunnit bli 10 år, så han var en stor kille nu och brukade se efter Eric och Jake, så att de inte hittade på några dumheter.
Eftersom Isabelle knappt hade varit ute på puben någonting sen hon fick Eric, så hade Kate och Ian lyckats övertala henne idag, men Isabelle hade varit lite motsträvig i början. Hon tyckte inte att man skulle vara ute och festa när man hade en son som var 7 år, men Peter tog ju hand om honom nu, så det var ju ingen fara alls ...
- Åh, jag känner mig så oansvarig, Kate !! klagade Isabelle missnöjt, då alla tre gick in på själva puben.
- Men Bella !! stönade Kate. Du måste ju också få ha lite roligt ibland, eller hur ??
Och du ska inte känna dig ett dugg oansvarig, litar du inte på Peter eller ??
- Jo, det klart jag gör, sa Isabelle snabbt. Det är inte det, det är bara det att jag gärna vill finnas till hands för Eric så ofta det går, dessutom roar det mig inte så mycket att supa ...
- Du är verkligen tråkig, syrran, sa Kate avfärdande. Det här blir ju kul. Isabelle suckade lågt och försökte få sig själv på lite bättre humör, men det var inte så lätt. Hon ville mycket hellre vara hemma hos Jack och Peter, än att vara ute och supa, där hemma var det ju mycket trevligare ...

- Kate, jag går hem nu, meddelade Isabelle någon timme senare, då hon hade druckit ytterst lite ur sitt ölglas och reste sig sen från bordet som hon, Kate och Ian satt vid.
- Vänta, Bella, sa Kate sluddrigt, som redan var jättefull och reste sig hon också, innan hon slet tag i Isabelles tröja.
Kan du inte stanna lite till ?? undrade hon bedjande. Snälla, vi har ju precis kommit ... Isabelle log, men skakade på huvudet. Sen slet hon till sig sin jacka, som hängde på hennes stol och tog på sig den.
- Du klarar dig nog, Kate, sa hon. Du har ju Ian.
Kate suckade missnöjt och satte sig motvilligt ner igen. Ian tog en klunk av sin öl och nickade åt Isabelle.
- Vi ses då, Bella, sa han leendes. Hej då.
- Aa, hej då, sa Isabelle och började gå mot pubens utgång. Men hon stönade inombords, då hon fick syn på en kille som hon kände igen, en som hon hade gått i samma skola som.
- Tja, Bella !! hälsade han glatt och tog en stor klunk öl ur glaset han höll i. Sen vinglade han till lite och tog stöd av ett bord intill honom, för att inte falla i golvet. Isabelle suckade och tog ett hårdare tag om sin handväska.
- Hej Ryan ... mumlade hon tyst och försökte tränga sig förbi honom, men Ryan stoppade henne.
- Jag har inte hört av dig på länge, fortsatte han. Men jag fick just reda på att du har en son, stämmer inte det ??
Med den där välbetalda och självupptagna advokaten ??
- Han är inte självupptagen, Ryan, förklarade Isabelle och försökte att låta sansad.
- Haha, jaså, sa Ryan. Men välbetald, eller hur ?? Han flyttade sig lite närmare Isabelle och Isabelle backade bakåt, samtidigt som hon undvek att möta Ryans blick. Hon kunde känna hans dåliga andedräkt och hon tyckte att han såg allmänt ofräsch ut. Varenda knapp på hans vita skjorta var uppknäppt och den hade intorkade ölfläckar. Dessutom såg Ryans ljusbruna hår otvättat och flottigt ut och han hade fått en blåtira på högra ögat. Isabelle ville ifrån honom så fort som möjligt, för hon kände sig inte ett dugg trygg med honom.
Ryan hade varit olyckligt kär i Isabelle under hela deras gymnasietid och Isabelle hade förklarat för honom flera gånger att hon tyvärr inte hade samma känslor för honom och bara ville vara vänner, men han struntade i det och vägrade lämna henne ifred.
Isabelle hade verkligen trott att Ryan äntligen skulle låta henne vara nu, eftersom han inte hade sökt upp henne på länge, men hon hade tydligen haft fel ...
- Du Ryan, sa Isabelle. Det var trevligt att stöta på dig här, men jag måste verkligen hem nu ...
Hon försökte tränga sig förbi Ryan ytterligare en gång, men Ryan lyckades stoppa henne igen, genom att ta tag i hennes jacka. Han lutade sig sen lite väl nära Isabelle och Isabelle tyckte att hans beröring var väldigt obehaglig.
- Vänta, sa Ryan. Kan jag inte få se en bild på din son ?? Jag vill se om han är lik vackra dig ...
Isabelle tog sig ur Ryans grepp och nickade sen lite kort.
- Ja ... visst ... sa hon sen och tog upp sin plånbok ur handväskan. Därefter höll hon fram ett foto på Eric i miniatyr och Ryan betraktade det noggrannt. Fotot var nytaget och föreställde Eric då han var sju år. Han stod i hallen i Peters och Isabelles lägenhet och var klädd i sin nya skoluniform och han skulle iväg på sig första dag i skolan.
Hans mörkbruna hår var kammat i en mittbena och han log stort. Isabelle kom ihåg att han hade varit så glad och stolt över att äntligen få börja i skolan och hon var mycket rädd om det där fotot.
- Vem har han fått gröna ögon från ?? frågade Ryan förbryllat, efter en stund och gav sen tillbaka fotot till Isabelle.
Isabelle ryckte på axlarna, men kunde inte låta bli att le lite. Både hon, Kate, Peter, Sam och Jake hade bruna ögon, men Jack hade konstigt nog, fått mörkgröna och det tyckte Isabelle var väldigt fint.
Hon la tillbaka fotot och pånboken i sin handväska och strök sen undan hårslingorna, som hade fallit fram i ansiktet på henne.
- Vad heter han då ?? undrade Ryan.
- Eric, svarade Isabelle.
- Jaså, sa Ryan. En fin grabb är han ...
- Tack, sa Isabelle. Men nu måste jag verkligen gå, så om du ursäktar ...
Hon försökte att inte se allt för desperat ut över att få komma därifrån och Ryan steg åt sidan, ytterst motvilligt.
- Ja, vi ses väl nån gång då, sa han sen. Nu vet jag ju i alla fall var du brukar hänga på för ställen.
Isabelle vred på huvudet lite och såg på Ryan.
- Jag brukar faktiskt inte gå ut särskilt ofta, sa hon sen. Inte sen jag fick Eric.
Därefter gick hon ut från puben utan en blick till på Ryan och hon var helt övertygad om att han glodde efter henne. Hon tog ett djupt andetag, men kunde inte låta bli att önska att Peter skulle vara där, för det skulle kännas så beskyddande ...
Det var både mörkt och kallt ute, så det skulle ju inte vara helt fel att få hålla om honom just nu. Vilket sällskap som helst skulle faktiskt funka bra just nu. Bara Isabelle slapp vara ensam, för hon kände sig inte särskilt trygg.
Ett kort ögonblick, övervägde hon faktiskt om hon skulle sticka tillbaka till puben igen, för att sen ge sig av därifrån i Kates och Ians sällskap lite senare på kvällen, men den tanken försvann ganska snabbt, eftersom Isabelle ville komma hem nu genast. Hem till Peter och Eric i deras mysiga och trygga lägenhet ...
Isabelle skyndade på stegen och det krasade ljudligt då hon gick över all småsten på trottoaren, så hon försökte gå lite försiktigare. Hon ville inte ge ett enda ljud ifrån sig, för man visste ju inte vem man kunde stöta på en sen fredagkväll på en av gatorna i London, det fanns ju bra mycket sjuka människor och våldtäktsmän ...
- Du Bella, vänta lite!
Isabelle stelnade till vid ljudet av Ryans röst och hon vände sig långsamt om.
- V ... vad är det Ryan? stammade hon och betraktade honom, då han kom stapplande fram till henne.
Hon såg sig försiktigt om och försökte att inte gripas av panik, då hon upptäckte att det inte fanns en människa i närheten. Hon var alldeles ensam med Ryan ...
Det kändes som om hennes blod frös till is och hon blev alldeles stel i hela kroppen.
När Ryan placerade sin ena hand på hennes axel, så kändes det som om hon var oförmögen att ens kunna röra sig. Hon försökte springa sin väg, men hennes ben lydde henne inte och Ryan skrattade lågt.
- Men Bella då! sa han och tryckte henne mot sig. Inte tror du väl att jag vill dig något illa, va? Dig som jag är så kär i?
- Släpp mig, Ryan ... viskade Isabelle lågt och tvingade sig själv att hålla rösten stadig, trots att hon var livrädd.
- Lugna ner dig Isabelle! utbrast Ryan, med sin sluddriga röst. Jag tänkte bara fråga en sak.
Isabelle suckade, men vred sen långsamt på huvudet, så att hon kunde möta Ryans blick.
- Vad är det du vill fråga då? undrade hon sen och tog ett hårdare grepp om sin handväska. Ryan log ett obehagligt leende och hans ögon tycktes lysa upp från skenet av lyktstolpen som fanns i närheten.
- Kan jag inte bara få ett ligg? viskade han sen upphetsat. Snälla Bella, bara ett litet ligg, sen så ska jag lämna dig ifred och aldrig någonsin störa dig mer ...
Isabelle, som hade blivit både äcklad och förvånad över Ryans respekslösa fråga, skakade långsamt på huvudet.
- N ... nej, Ryan, det går inte ... mumlade hon. Jag är faktiskt förlovad med Peter och jag har en son, så jag tycker inte att det är särkilt lämpligt.
Ryans leende försvann och ersattes istället av en sur min.
- Men Bella, kom igen, vafan ... försökte han. Ingen behöver få veta något.Jag tycker ju så mycket om dig och det är sjukt frustrerande att du inte tycker om mig på samma sätt.
- Jag vet, sa Isabelle tyst. Men jag kan inte göra något åt det. Jag älskar ju Peter ...
- Nämn inte hans namn! utbrast Ryan irriterat. Jag vill inte höra talas om den där bortskämda idioten.
Isabelle försökte ännu en gång ta sig ur Ryans grepp, men Ryan vägrade släppa taget om henne. Istället drog han henne med sig in i en gränd och Isabelle, som var ganska säker på vad som var på väg att hända, gjorde så mycket motstånd hon förmådde, samtidigt som hon försökte sparka Ryan i skrevet, men hon kom inte åt.
Väl inne i gränden, så smekte Ryan Isabelles bröst över hennes tjocka ylletröja och försökte sen ta av den.
Han lyckades utan någon större ansträngning och Isabelle började skaka i hela kroppen av köld och obehag, då hon stod framför Ryan, endast iklädd sin svarta spetsbh.
- R ... ryan ... stammade hon. Sn ... älla .... Jag .... jag kan inte hjälpa att jag inte är kär i dig.
- Jag vet ... mumlade Ryan upphetsat och tog på Isabelles bröst över hennes bh. Och jag kan inte hjälpa att jag är kär i dig ...
Ryan knäppte upp sitt skärp med ena handen, samtidigt som han höll fast Isabelle med den andra och hur mycket Isabelle än försökte, så kunde hon inte komma loss. Hon var helt säker på att hon skulle kunna ta i lite hårdare, men rädslan gjorde henne som sagt näst intill förlamad och hon var nästan inte kapabel till att göra motstånd.
När Ryan tryckte ner Isabelle, så att hon blev liggandes på marken, så var hon helt övertygad om att hoppet var ute och hon gjorde ett sista försök att sparka Ryan i skrevet, men hon missade tyvärr den här gången också.
Ryan satte sig gränsle över Isabelle och Isabelle skruvade besvärat på sig, samtidigt som tårarna började välla fram ur hennes ögon.
- Ryan ... sa hon med svag röst. V ... vad har jag gjort för att förtjäna detta?
- Du är så otroligt vacker, Bella, förklarade Ryan. Och när du inte kan ge mig det enda jag ber det om, så är jag tyvärr tvungen att fixa det själv. Det kommer att bli så mycket bättre för oss båda efter det här ...
Isabelle visste inte riktigt hur Ryan lyckades dra av henne jeansen med en hand, samtidigt som han tryckte ner henne mot marken med den andra, men hur som helst, så lyckades han.
Isabelle kved av olust, då Ryan hårdhänt trängde in i henne och hans djupa, flämtande andetag, äcklade henne.
Hon ville inte vara någon leksak, som män kunde ta ut sin njutning på utan hennes samtycke, hon ville vara med på det hela.
Ju längre Ryan höll på, desto ondare fick Isabelle och hon kunde inte låta bli att stöna av smärtan.
Ryan sträckte ut ena handen och strök Isabelle lite över håret, samtidigt som han viskade:
- Men slappna av, då försvinner det onda.
Aldrig i livet!, tänkte Isabelle förtvivlat. Man kan fan inte slappna av i ett sånt här läge!
Hon gav ifrån sig ett lågt, men i alla fall hörbart: "Hjälp" och Ryan ilsknade till.
- Gör inte det hela värre, Bella, sa han varnande. Det är inte nödvändigt. Isabelle blängde på honom med ögonen fulla av tårar, men eftersom hon vägrade acceptera att bli behandlad så som hon blev nu, så skrek hon ännu en gång, fast högre.
Då tog Ryan stryptag på Isabelle, samtidigt som han fortsatte själva våldtäkten i ursinne och han verkade inte bry sig ett dugg om att Isabelle förtvivlat kippade efter lust.
- Jag vill inte döda dig, Bella, ursäktade han sig. Men om du inte kan hålla käften, så kanske det tyvärr blir så.
Lovar du att vara tyst om jag släpper taget?
Isabelle som var nära att kvävas vilken sekund som helst, var tvungen att nicka, för att få Ryan att släppa, men när han väl gjorde det, så vågade hon inte skrika mera. Istället lät hon Ryan fortsätta, samtidigt som tårarna rann ner för hennes kinder, både av förödmjukelsen och av smärtan.
Det märktes att Ryan var nära att komma nu, för hans andetag ökade i takt och hans händer nästan darrade av upphetsning. När det hela äntligen var över, så var Ryan otroligt andfådd och under några få sekunder, så låg han bara över Isabelle och flämtade.
Isabelle snyftade till och vred lite på sig. Det värkte i hela hennes kropp och hon hade säkert fått minst tio blåmärken. Så kändes det i alla fall ...

Efter en stund så reste Ryan på sig och drog upp byxorna igen.
Isabelle låg kvar på marken och hon skakade i hela kroppen. Nu var hon helt övertygad om att Ryan skulle döda henne eller något i den stilen. Så att hon inte skulle kunna skvallra om våldtäkten ...
Men Ryan gjorde ingen ansats till att skada Isabelle, utan såg sig bara om, som om han var osäker på vad han skulle göra. Tillslut, så tog han av sig sin jacka och placerade den över Isabelles frusna överkropp.
- Berätta nu inte det här för nån, Bella, sa han varnande, innan han försvann från gränden med smått stapplande steg. Isabelle visste inte hur länge hon låg kvar på marken i mörkret, utan att göra någon ansats till att röra sig, men hon brydde sig inte heller. Hon måste ha slumrat till eller något, för när hon vaknade, så hade det blivit ljusare ute och hon kunde höra trafiken dåna en bit bort. Det gick runt i huvudet på henne och hon satte sig långsamt upp, för att inte bli allt för yr. Ryans jacka gled ner på marken och Isabelle tog stöd av ett plank intill sig, för att kunna komma på fötter. Hon var helt enkelt tvungen att ta sig hem till Peter och Jack, för de måste ju vara jätteoroliga vid det här laget!
Det hade ju säkert gått minst fem timmar eller nåt sen Ryan stack, men Isabelle kunde inte förstå varför hon inte hade tagit sig hem direkt ...
Det brände av smärta i underlivet på Isabelle, då hon tog sitt första stapplande steg och hon kunde känna att det rann lite blod längs benen. Trots att hon kände sig äckligast i världen för tillfället, så såg hon sig om efter sin ylletröja och hon fann den några meter bort, intill en soptunna vid gränden.
Hon drog upp sina byxor och gick sen bort för att hämta sin tröja, som hon snabbt tog på sig. Hon undvek att se på alla blåmärkena hon hade fått på överkroppen, då hon hade försökt slita sig fri från Ryans hårda grepp och koncentrerade sig istället på att försöka ta sig framåt. Det var då hon blev medveten om att hennes mobil inte låg kvar i byxfickan och hon såg sig om, utan att få syn på den någonstans. Antagligen låg den i hennes jackficka, men vart hade jackan tagit vägen då?
Isabelle bestämde sig för att titta utanför gränden och mycket riktigt, där låg den slängd mitt på trottoaren och mobilen låg som tur var kvar i en av jackfickorna. Isabelle hade elva missade samtal och så hade hon fått 29 nya sms. De var skickade från Peter, Kate, Ian och Samantha och sen hade Isabelles pappa, som bodde i Usa, skickat ett också. Isabelle tyckte det var konstigt att hennes pappa plötsligt hade tid att bry sig om henne, för han hade ju flyttat till Usa, för att kunna göra större karriär i sitt arbete och det bevisade ju bara hur självisk han var, eftersom han lät Samantha ta eget ansvar för både Isabelle och Kate ...
Utan att kolla igenom alla smsen, där Isabelles anhöriga desperat undrade vart hon hade tagit vägen, så ringde Isabelle upp Peter med en gång. Hon ville inte göra sin mamma, syster, man, pappa och systers kille mer oroliga än de redan var och det märktes att de var oroliga, eftersom Peter svarade direkt efter första signalen.
- Isabelle? utbrast han förtvivlat. Var har du varit nånstans?
- Åh ... P ... peter ... stammade Isabelle gråtfärdigt. Kan du komma och hämta mig? Jag är vid ... vid ... stället där din favoritbar ligger.
- Jag kommer direkt, sa Peter bestämt, men Isabelle kunde höra att han darrade en aning på rösten. Vad är det som har hänt, Isabelle? Vi har varit jätteoroliga och Eric frågar efter dig iderligen!
- Jag .. började Isabelle, men hon kände att hon inte kunde ta det på telefon. Jag berättar sen.
- Okej, men gå ingenstans nu Isabelle, fortsatte Peter varnande. Vi kommer och hämtar dig direkt och jag kommer att ha telefonkontakt med dig ända tills vi är framme.
Isabelle andades ut och försökte lugna ner sig lite, innan hon lutade sig mot planket som fanns bakom henne.
Just nu, så verkade det som om hennes tårar hade tagit slut, för hon kunde inte gråta, trots att hon kände sig ledsen, men det var nog för att hon var så utmattad och lättad över att hennes älskade Peter skulle komma och hämta henne ...
- Hur är det med Eric? frågade Isabelle svagt.
- Han mår bra, försäkrade Peter. Men han är orolig för dig, så han följer med och hämtar dig. Kate och Ian väntar hemma hos oss. Vill du prata med honom?
- Hemskt gärna, sa Isabelle längtansfullt och slöt ögonen några sekunder.
- Hallå? hördes Erics röst och Isabelle blev alldeles varm inomrbords.
- Hej Eric, sa hon, så vänligt hon förmådde. Förlåt att mamma är lite sen.
- Vad är det som har hänt, mamma? undrade Eric oroligt. Är du skadad?
- Oroa dig inte, Eric, sa Isabelle. Det kommer bli bra. Hon sa så enbart för att lugna ner Eric, men hon visste att det inte skulle bli bra. Hon hade ju just blivit våldtagen ...


Så fort Peter kom och hämtade Isabelle, (han hade fått skjuts av poliserna som hade haft hand om Isabelles försvinnande), så slängde sig Isabelle i famnen på Peter.
- Isabelle! utbrast Peter och kramade om henne. Vad är det som har hänt egentligen?
- Det ... det är Ryan ... fick Isabelle fram och Peter ledde henne fram till polisbilen. Han han har ...
- Sätt dig i bilen här, så kan du berätta hemma, föreslog Peter, med en menande blick åt Erics håll. Isabelle förstod precis och hon tyckte inte själv att det var någon särskilt bra idé att nämna något om våldtäkten i Erics närvaro, för han var ändå för liten för att kunna förstå ...

Någon timme senare, så hade Isabelle berättat allt för Peter och poliserna vid köksbordet, trots att hon skämdes och under tiden, så hade Eric varit inne på sitt rum.
- Ryan är ett svin, Bella, viskade Peter tröstande till Isabelle, samtidigt som han varsamt strök henne över håret.
Och han ska få sitt straff, det kan jag lova. Isabelle nickade lite, trots att hon var helt tvärsäker på att Ryan skulle slippa undan med lätthet, men hon sa ingenting och just i det ögonblicket, så kom Eric in i rummet. Han hade sitt favoritgosedjur med sig, den turkosa kängurun, som Isabelle och Peter hade köpt till honom då de hade varit på semester i Australien och Isabelle lät honom komma och sätta sig i hennes knä.
- Vad är det som har hänt, mamma? frågade han förvirrat och Isabelle klappade honom lugnande på axeln.
- Det är bra nu, ljög hon. Och jag lovar att du ska få veta precis allt då du blir tillräckligt stor, då kommer du att förstå.
Sen sa hon inget mer, utan lyfte ner Eric på golvet, tog honom i handen och följde honom in till hans rum igen.
Hon gillade inte att Eric skulle behöva undra i flera år till över vad som hade hänt med henne, men hon kunde bara inte berätta sanningen för honom, inte än ...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
RedOceania - 15 dec 09 - 22:15- Betyg:
Oj, den var lång! Men nu har jag läst hela.
Du har gjort den väldigt inlevelsefullt och bra!
Den berörde väldigt mycket, både på ett fint sätt och ett tragiskt sorgligt sätt.
Fantastiskt författat! <3
manx_ - 21 sep 09 - 23:25
as bra ju! :)
sandruskapuska - 20 aug 09 - 19:08
Första att kommentera (y)
Tänkte ta kritik först, och sen komplimangerna.
Det jag har märkt det senaste i ditt skrivande, är att du är väldigt förklarande hela tiden.. samt använder som som ju, eftersom att, osv
Försök att mer berätta och inte som om du återberättar för ex en person.Då tappar den sin glans på ngt sätt
Men annars tycker jag att det e en mkt bra del. lite mer kännslor i våldtäkten (tankar med) osv vore najs

Skriven av
DracoLove
19 aug 09 - 02:03
(Har blivit läst 289 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord