Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Den falska sanningen [Del 1- Pappas flykt]

Jag låg nerkrupen i soffan och slog över från kanal till kanal en sommarkväll för 4 år sen, jag tog lite popcorn från skålen som stod på bordet framför mig och lät tungan leka med popcornet och smaken fyllde min mun en lång stund tills jag svalde. Om jag inte minns fel var klockan ungefär tio. Jag slog över till en action film, och blev fast vid en scen då en kvinna satt och höll om sitt unga barn och skrek och bönade att mannen inte skulle skjuta barnet. Han skrattade högt, och skottet skar igenom ljudet och träffade mamman i ryggen böjd över sitt barn. ”Så meningslöst, så sorgligt” tänkte jag upprört, även fast jag visste att det bara var en film. Jag fortsatte och kollade på filmen medan jag åt lite popcorn till. Under tiden satt pappa i köket vid matbordet med vår bärbara dator och såg väldigt allvarligt in i den lilla skärmen. Antar att det var dags att betala räkningarna.
”Vad mycket det måste innebär att vara vuxen, att kunna ta hand om sig själv, alla räkningarna, ha ett jobb, veta hur man lagar mat åt familjen, om man nu har någon måste jag nog lägga till. Mamma brukar säga att jag är för stor nog att inte kunna städa mitt eget rum men för liten för att dricka alkohol eller flytta hemifrån. Jag är ju faktiskt bara 12 år brukar hon säga.
Men det är väl bara en sån där jag-är-orolig-för-min-dotter period? Hur många gånger har man inte sagt att man är två år äldre än vad man är till någon kille som man tycker är as snygg som man inte känner men vill lära känna? Man blir inte mycket mer omtyckt för att man är äldre… Eller? Det är alltid jobbigt att vara tonåring, på ett och annat sätt. Man är ofta osäker på sig själv, man jämför sig ofta med andra tjejer för att veta om man är mycket bättre själv. Man vill passa in helt enkelt men vissa är så starka så att dom vågar sticka ut från mängden och va sig själva 100 procent. Men om man inte är stark nog för att våga vara sig själv, så känns ofta hela världen som en främling mot en, man känner sig vilse och känner inte att livet har givit en något gott. Man blir rädd att bli ensam kvar.
Men jag vet att jag inte är ensam, jag vet att jag inte är stark nog att klara av allt själv, och det är Isabella som har fått mig att förstå vad ordet tillit står för i en vänskap. Jag har lätt att snacka med Isabella om allt, för att hon håller alltid vad hon lovar, det är inte precis så att hon går, det första hon gör, och berättar det för alla andra för att vara allmänt bitchig. Hon lyssnar och är alltid först att krama om mig när jag gråter, då jag känner mig vilse och ensam. Hon är så godhjärtat, hon tänker alltid på alla andra, hon kan inte se någon gråta, även fast det är någon tjej i 4an som hon inte känner, måste hon gå fram och fråga hur det är med henne. Hon är verkligen otrolig.”
Jag väcktes snabbt upp ur mina tankar, där jag låg i soffan och höll mitt huvud tungt i min hand av att pappa kom, och sa god natt, och gav mig en puss på pannan. Mamma hade visst gått och lagt sig, och jag sa god natt och log och han gick upp till övervåningen. Jag gäspade något och föll tillbaka i mina tankar om livet. Jag kommer ihåg saker med glädje men glömmer dom med sorg, som minnen från när jag var yngre.
”Mamma, mamma? Bär mig, bär mig högt ovanför marken!”
Mamma skrattade.
”Okej, en gång till”, svarade hon med ett stort leende.
Hon lyfte mig under armarna, upp i luften med stor kraft, och lät mig flyga runt henne varv efter varv. Denna känsla av blåsten som slet i mitt hår, och min mage som knep sig hårt av allt skratt
, var ett minne jag kommer ihåg väl.
Jag vaknade till, och kände att ögonlocken kändes som bly, och tryckte fram till Text tv och såg att klockan var 23:46. Jag blev med ens väldigt sugen på att krypa ner i min kalla säng, för att sedan känna värmen smeka min frusna hud under de blåa lakanen. Så jag drog bort filten som låg skrynkligt över mig och städade snabbt av tv bordet och stängde av teven. Jag gick upp till toan och borstade tänderna, klämde några pormaskar och tog lite ansiktsvatten över ansiktet. När jag skulle gå till mitt rum hörde jag några röster. Jag hade precis gått förbi mammas och pappas sovrum, så jag backade lite för att höra om det var dom som pratade. Jag ville bara veta, jag ville inte snoka, men jag trodde att dom sov vid det här laget eftersom det var ett tag sen pappa sa god natt till mig. Jag la örat emot dörren, jag hörde att de hade ett hektiskt samtal där inne, jag kunde inte sluta lyssna till det höga ljudet innanför dörren, min nyfikenhet var för stark för att gå därifrån.
”Det är bara jag som försörjer denna familj! Håll käften! Du förstår fan ingenting. Och du ska föreställa en mamma, skulle inte tro det. Gå här ifrån, lämna mig ifred! Tro inte att jag inte vet om dina små möten med… Henne. Är du dum i hela huvet?”
Jag hörde inga riktiga meningar, hörde bara några ord. Men det var nog för mig, helt plötsligt kände jag mig inte lika glad för att krypa ner i min säng och sova, jag förstod bara inte vad dom höll på med. Det var inte likt dom. Men jag gick till mitt rum och stängde om mig, stängde för hela omvärlden för att somna in till en helt annan värld.

Jag vaknade plötsligt mitt i natten, av ett skrik. Jag märkte att jag var svettig och mitt hjärta slog i förvånansvärt snabb fart. Jag hann inte ens tänka fören jag hörde en manlig röst skrika
”Håll käften!”
Helt plötsligt bryter en hög smäll den skrämmande tystnaden, och jag sitter som frusen i min säng, rädd för vad som sker med uppspärrade ögon, jag andas snabbt och mörkret börjar klarna upp för mina ögon.
”Mamma?” Ropade jag. Men ingen svarade.
Jag vet inte varför. Men plötsligt har jag hoppat ur sägen, dragit på mig några jeans och en t-shirt som låg i min fåtölj och tagit tag i min baseball rack som jag gjorde på träslöjden på mellanstadiet, lutad mot en vägg färgad av nattens mörker genom mitt fönster, och var på väg ut från rummet. Jag öppnade dörren, och kikade ut men det var bara den tomma hallen jag såg. Jag började gå försiktigt på tå mot mammas och pappas sovrum. Jag hoppar högt när jag hör en kvinnas skära skrik skära genom luften.
”Aah, sluta snälla sluta!”
"Mamma. Det var mamma.", Tänkte jag förskräckt! Dörren stod på glänt till mammas och pappas sovrum, och det lös lite svagt där inne. Jag puttade till dörren, den gnisslade lite svagt. Jag stannade upp så chockad av synen, och tog ett steg bak.
Man brukar säga att man tappar hakan när man blir chockad. Jag blev mer än förvånad, isåfall skulle jag ha tappat hela huvudet.

En stor muskulös rygg skymde mig från att se mamma som låg på sängen i sitt vita nattlinne, som nu var helt nerblodat, och höll upp sina uppskurna armar för huvudet som skydd mot glasflaskan, som var av på mitten, som träffade henne gång på gång och skar upp huden på hennes armar. Så hjälplös som hon var, så svag på energi, så uppriven som hon var.
Mannen hade inte lagt märkte till mig, som stod bakom honom vid dörren, men jag hade sett nog bara av att stå där. Jag skrek högt med skakig röst
”MAMMA!”
Mannen vände sig snabbt om. Jag blev så chockad att mitt hjärta stannade till. En massa hundradels sekunder försvann med tiden. Det gjorde så ont. Jag kunde inte andas. Jag förstod inte. Jag blev som frusen i kroppen. Inte ett ord kunde mina läppar bilda. Det gjorde så ont att inget förstå. Jag ryckte till av ljudet av racket som föll mot golvet.
”Det kunde inte vara han som fått mamma att skrika. Det kunde bara inte vara han som skadat mamma. Det kan inte ha varit honom som skrikit åt mamma att hålla käften. Det kan inte ha varit han som slagit mamma blodig. Det kan inte… Det får inte vara min pappa!”
”Anna-Maria”, hörde jag honom säga.
Jag kollade på flaskan som han höll i handen, röd av färgen från min mammas blod. Han följde min blick och släppte snabbt flaskan, som om han precis fått en stöt, som om det skrämt honom.
”Vem är han? Han, som låter sin skrämmande skugga som natten bildat, vila över min mammas kropp? Han som med ögon fyllda med rädsla, och tårar som sakta kryper fram längs ögonvrån, kollar på mig som om jag var osynlig. Han som står framför mig, men finns inte där, han är så kall. Är det fel att känna sympati för honom då? Näjmen gud, jag måste va helt galen.”
Han stod några meter ifrån mig men han kom närmre. För nära för mig, för att jag helt plötsligt känner jag mig hotad. Jag känner mig rädd för dig, jag vill bara försvinna.
Jag vill aldrig vara med om att jag känner rädsla för dig igen pappa, aldrig igen.
Jag kollade ner på mina fötter, skämdes så att kolla in i dina ögon, och märkte racket som låg vid min fot. Jag böjde mig snabbt ner och höjde racket högt mot honom.
Pappa gav mig en blick, så vilsen men samtidigt förvånad.
”Kolla på dig Anna-Maria, vad gör du? Det är ju jag, pappa.”
”Du skulle bara våga kalla dig pappa!”
Han öppnade snabbt munnen för att säga något, men han stängde den lika snabbt. Han kollade på mig som om jag vore en främling. Jag såg nu tårar falla över kindbenet. Det gjorde så ont att se honom så. Ville trösta, ville hata, ville skrika åt honom.
”Du hörde mig. Vad håller du på med? Va fan håller du på med?”
Hans tårar blir fler ju mer sekunderna gick. Han var som förstörd. Men varför känner jag mig så illa till mods? Han måste väl förstå att jag är sårad. Det är ju ändå min mamma, min mamma han har skadat.” Han kollade på mig som ett barn som precis tappat bort sina föräldrar i ett stort varuhus. Jag kände inte igen honom längre.
Kan ni ens förstå? Jag kände inte ens igen min egen pappa.
Han kom närmre mig. Jag var ju så förtvivlad så att jag började slå mot honom flera gången med basebolls racket. Jag slog honom, jag slog honom hårt, jag slog honom mer och jag ville inte sluta. Jag var så trött och förvirrad. Kände mig sårbar. Kände mig som tom.
När jag tänker på det idag så kan jag inte förstå, att jag verkligen ville slå honom med ett rack. Det gör ju bara brutala personer som föredrar fängelse än ett varmt hus och en familj och bo med, som gör något sånt. Såna som går och anfaller folk på stan utan några rimliga skäl. Sån är väl inte jag?”
Han tog ett starkt tag om mig. Mina rackslag mot honom var meningslösa, han var alldeles för stark för mig. Jag hade ingen chans att försvara mig med andra ord. Jag grät, jag grät något enormt. ”Jag ville inte ha med honom att göra, jag ville inte att han ens skulle röra mig, jag ville inte tänka tanken att jag var hans dotter överhuvudtaget, jag ville inte finnas där.” Han tog racket ifrån mig och kramade om mig. Motvillig och frustrerad som jag var slog jag honom i bröstet, jag skrek och grät. Han var så lugn och kramade om mig och försökte lugna ner mig.
Sekunder försvann med tiden. Minuter gick.
”Anna-Maria, lova mig att du förlåter mig någon dag, då du förstår… Glöm bara inte att jag älskar dig.” Jag hörde orden viskas i mitt öra. Och sen reste han sig, vände sig mot dörren och tänkte gå.
”Pappa, snälla gå inte. Vi kan väl klara ut det här?” Sa jag med skakig röst.
Jag tänkte på vad jag precis sagt. Och märkte med ens att det lät fånigt, det var ingen chans att vi kunde fortsätta som vanligt. Det fanns inget val. Han hade inget val. Han gick.
Jag reste mig smidigt upp och hörde mammas skära flåsande efter luft. Jag såg en förskräckligt hemsk bild av henne, som har följt mig än idag. Hon låg och skakade på sängen och höll sig för ansiktet, och blödde kraftigt. Hennes ögon var vidöppna och hon andades tungt. Jag klarade inte av mera, visste inte vad jag skulle göra. Jag hörde pappa gå raskt på våningen nedanför oss. Smällar av skåp som stängdes. Väskor som släpade på golvet. Några sekunder efter hörde man ytterdörren smällas igen, jag sprang fram till sovrumsfönstret som var ut mot garaget och såg att pappa kom ut med en väska släpande efter sig och startade bilen. Motorns ljud fyllde nattens tomma brus från havet intill. Jag vände mig om och gick fram till mamma som låg på sängen, satte mig ned på knä bredvid henne
”Mamma, vad har han gjort mot dig!” Sa jag tyst till henne och försökte hålla tillbaka tårarna, men jag hade ingen chans. Det var som tårarna tog allt energi från mig, för nu kände jag med ens hur trött jag var.
Jag hämtade några handdukar för att försöka stoppa blödningarna på kroppen.
Jag sprang in till badrummet intill och tog allt jag kunde få tag i där inne, sprang tillbaka igen och la handdukar över henne. Jag ryckte till av hennes skära skrik som fyllde tomhetens tystnad. Hennes höga jämrande fick mig att förstå att hon inte ville att jag skulle röra henne.
Jag fick ens inte röra henne. Jag kände mig så hjälplös.
Jag grät så mycket vid det här laget, så att jag skakade. Jag försökte ignorera det.
”Mamma, du måste till sjukhus! Jag ringer ambulansen”.
Mamma andades jätte tungt vid det här laget, hon skakade och försökte ta min hand. Jag grep den och höll om den hårt. ”Skulle aldrig släppa taget om henne!”
Sedan gick fram till telefonen vid sängen för att ringa efter ambulans, för att berätta vart vi bodde och vad det som hänt. Jag sa till mamma
”Allting kommer att bli bra nu, försök att hålla ut. Jag är här, var inte rädd mamma. Snälla försök hålla ut. Jag kan inte klara mig utan dig.
Sekunder gick åter igen med tiden. Minuter likaså. För efter en stund hörde man syrenerna tjuta utanför fönstret. Jag släppte mammas hand, kollade på henne. Och tog bort en tår från kinden och sprang ut för att möta polisen och sjukhus personalen. Jag sa till sjukhus personalen att mamma låg uppe på sängen i sovrummet. Jag kollade runt mig och det började tändas i rummen i husen bredvid, några hade till och med hunnit klä på sig och gått ut för att kolla vad som hänt.
Sedan kom en polisman fram till mig och försökte få min uppmärksamhet, och han lyckades och började fråga massor. Jag berättade om hur jag hört att ”dom bråkade tidigare på kvällen, hört mamma skrikit, sett pappa och sen lämnat huset…”Jag berättade allt om och om igen, dom skrev ner och frågade mer. Sedan såg jag att sjukhus personalen kom ut med mamma på ett bås, jag sprang fram till henne. Jag fick med ens tårar i ögonen på nytt. Jag sa åt dom att stanna upp, jag böjde mig ned och viskade tyst till henne
”Förlåt mig mamma, förlåt att jag inte fanns där när du som mest behövde mig!”

/ Fortsättning ?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)
Dico - 28 feb 09 - 23:00- Betyg:
wow, vilken cliffhanger. rös när jag läste detta, vääldigt bra. V
Vissa meningar hade du kunnat utveckla lite, och då menar jag att du hade kunnat gå steget längre när du skulle beskriva en känsla.
sweetandsour_ - 16 feb 08 - 17:57- Betyg:
den är jätte bra jag tvingar dej att bli författare(: DU EH JU BÄST<333
Patriciia - 28 jan 08 - 19:16- Betyg:
Den e ju jätte bra ju :) <3<3
idontknow - 17 jan 08 - 21:46- Betyg:
SKITBRA :D
CanYouKillMe - 15 jan 08 - 20:59- Betyg:
Herregud ,
Asso jag blir förälskad i denna novell ,
Haha :D
Den är SKITBRA :D
Du har talang <3
Elon_B - 10 jan 08 - 21:47- Betyg:
Herreguuh, du skriver juu helt fantastiskt bra ! :O
Hur ska man kunna hitta nån kritik på det här? ;)
Det enda jag kan komma på isånna fall är nog styckes indelningen^^
För texten du skriver är helt suverän!
Nu ska jag ta och läsa de andra delarna också :)<3
Memmisen - 14 dec 07 - 14:13
Den är ju såå grymt bra gjort!
Beskrivningen, orden jaa, allting har du gjort fantastiskt!
Fortsätt så ;)

<3
asooma - 14 dec 07 - 00:22
otroligt bra... lycka till!!
Piddis - 25 sep 07 - 17:47- Betyg:
Shit!! Detta är JÄTTEBRA!!
Jag ska klicka vidare till fortsättning på en gång!
*Stooor kram*
chihiro - 9 sep 07 - 17:55
wow, du kan skriva du, bra jobbat *kram*
sommarfliickan - 24 aug 07 - 15:29- Betyg:
Du Är Också Jätte Duktig <3
Kraaam På Dig
sommarfliickan - 24 aug 07 - 15:29- Betyg:
Du Är Också Jätte Duktig <3
Kraaam På Dig
5-kronan - 23 aug 07 - 21:02
OMG! Du är verkligen duktig, spännande det blev nu. Jag måste läsa den andra delen.
KrossaDet - 19 aug 07 - 20:40- Betyg:
Jag kan inte säga mycket annat än att jag känner igen mig enormt, särskilt delen under natten... Och att du skriver underbart, fortsätt så. Hadet
Maidens_blush - 16 aug 07 - 16:48- Betyg:
bra! =)
maaaaalin - 8 aug 07 - 21:02
skitbra :)
Zazo91 - 8 aug 07 - 12:26- Betyg:
Braa!!! Funderat på att bli författare?? Du e ju grym!
johannaa_ - 8 aug 07 - 10:46- Betyg:
Va bra du är på att skriva! jättebra!:)
Jonastjej - 5 aug 07 - 11:19- Betyg:
låter som om det hänt på riktigt:S :O
Rikttig bra !
bebe_ - 24 jul 07 - 18:33
mkt bra!
Emely_ - 23 jul 07 - 23:19
asbra
asooma - 22 jul 07 - 20:16
jättebra
gullunge_92 - 22 jul 07 - 13:53- Betyg:
jätte bra!!
fortsättning!!:)
<33
idontknow - 22 jul 07 - 13:22- Betyg:
meeer ! (;
nessi92 - 22 jul 07 - 13:15
jätte bra
Trisslott - 22 jul 07 - 13:03- Betyg:
Du måste fortsätta skriva!!.. Guud, va bra du skriver!
Snälla en fortsättning ?..
anderssooon_ - 22 jul 07 - 12:55- Betyg:
den var bra helt okej ;) fortsätt!

Skriven av
EmmaFromTheHood
22 jul 07 - 12:31
(Har blivit läst 461 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord