såren som aldrig blev sedda |
En kyrka full av gråt,
tårögda ögon, tårar på kind
Jag viskar tyst förlåt
men för er är jag stum och blind.
Jag ligger tyst i en grav
och lyssnar på prästens tal.
Visst smet jag från alla krav
men hade jag något val?
Svartklädda syskon, vänner
mamma och pappa så rädda.
De gråter för att jag bekänner
såren som aldrig blev sedda.
En gravsten med ros efter ros,
mitt namn graverat i sten.
Varför tog jag en överdos?
Varför var jag så klen?
När rosorna dör är jag borta
|
|
|
|
