& klockorna stannade, i takt med hennes hjärta |
& hon berättade för mig att
hon aldrig riktigt trott på
kärlek
att den bara hade fått henne
att
falla,
falla handlöst, och med en falsk
illusion om att han skulle falla efter,
skulle vara den som begravde spillrorna
efter hennes redan trasiga
hjärta
& det var alltid hon som grät mest,
det var alltid hennes ögon alla stack
nålar i, det var alltid hon som teg,
alltid hon som alla beundrade, förundrades inför
vissa påstod att det alltid var hon som var värst
& jag glömmer aldrig hennes krampaktigt
längtande fingrar, jag tänker
aldrig
glömma,
glömma det som en gång var, glömma alla
som svek, alla som gjorde tusennålar på hennes
hjärta,
jag tänker aldrig glömma hennes viskande
önskningar om att någonsin bli stark
& jag minns hur hon lärde mig att falla
vackert, att arrangera hårstråna perfekt,
och att få blicken klarare än älven,
göra sig nollställd,
beredd
att möta den gamla tidens nangijala
& sedan så låg hon bara där,
söndermalen, trasig, nollställd och alldeles
perfekt,
hårstråna smekte hennes frusna händer,
brevet låg tryggt mot bröstet, ögonfransarna
suckade längtande bort mot hennes nervösa
himmel
hon
ett frö för vinden,
ännu ett trasigt hjärta begravt,
allt bara för
hans hemlighetsfulla ögon
(men, hon föll aldrig vackert nog)
miriam,
regnet slutade
aldrig
falla med dig
|
| Kommentarer | | Meganzo - 8 aug 07 - 10:26 | Den var fin men lång om den skulle varit lite kortare så skulle den var super fin
jag önskar att jag var lika duktig som du | | Lorineca - 9 okt 05 - 00:41 | Så otroligt fint skrivet. Jag älskar den här, det gör jag
verkligen! Är alldeles stum. |
|
|
|
