Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vi ses igen

Olyckan fann sig i mitt bröst och slog ut alla sina klor. Saknaden av din existens var omöjlig att beskriva, men det var ungefär så här jag kände efter din död.
Jag föll när du lämnade mig. När jag såg hur du sipprade ut ur mitt liv och kände hur du uttryckslöst lämnade kvar din kropp sargade min själ.
Men du ville inget annat än att dö min älskade bror. Döden är inte självklar för alla, men för dig var den det. Och du visste att du snart skulle lämna livet för att möta din familj igen.
Det var efter den fruktansvärda olyckan som du förändrade din syn på världen.
Jag mins olycksdagen som igår. Det vart fel under förlossningen så både din fru och dina tvillingar dog. Anledningen till att jag känner till det mesta var för att du bad mig att komma.
Jag mins hur upprörd du lät i telefonen. Jag kunde knappt urskilja vem det var. Du grät och mumlade osammanhängande, men jag förstod vad som hade hänt.

- så mycket blod, var det enda han sa som bet sig fast i mitt huvud.

När jag väl kom till sjukhuset så var dom döda. Du gick fram och tillbaka längst bort i korridoren med händerna för ansiktet. Jag sprang mot dig och jag mins ditt smärtfyllda skrik när jag omfamnade dig.
Du var blek och kall och din blick var alldeles tom. Du pressade dig hårt mot mig och kramade om mig länge. Du grät och skakade av rädsla.
Du sa inte ett ord på hela tiden men jag förstod vad som hade hänt och fann heller inga ord att säga. Mina händer grepp om honom och hans smärtfyllda skrik var det enda som ägde rum.
Allt annat var lugnt och stilla. Till och med tiden hade stannat. Det var bara vi som existerade den natten. Men snart började klockan att ticka och det hade gått fem långa år av saknad.
Min bror bodde kvar i den lägenhet som han och hans fru planerat sitt liv i. Allt stod kvar på sin plats, även vaggan och barnvagnen som de hade köpt.
Alla trodde att min bror hade blivit sjuk av depression. Han hade gått till olika psykologer, men han var inte samarbetsvillig alls. Han brydde sig inte om mycket som hade världen att göra.

- Du måste gå vidare nu! Finna lyckan igen! Det vill din familj också!

- Jag har lyckan redan. Dom finns med mig varje dag. Igår träffade jag mina döttrar. Dom satt i min säng när jag kom hem från jobbet och lekte med min fru.

- Det är jätte fina tankar du har, men du måste acceptera att dom inte lever längre! Hur ska du annars kunna gå vidare?

- Vad menar du? Vad vet du om det!?

- Det låter som att du har drabbats av en svår depression. Du ger inte dig själv den tiden du behöver för att läka igen! Du måste se framåt!

- Du tror att jag är sjuk för att min familj visar sig för mig? Jag är inte sjuk, jag har en gåva. Jag tänker inte betala pengar för att sitta här och reda ut saker som inte behöver redas ut. Har du familj?

- Ja jag har familj. Men nu tycker j…

- Hur skulle du reagera om jag påstod att du var sjuk bara för att du såg din familj leka med varandra? Skulle du då tro mig? Inte ett skit eller hur? Lika lite tror jag på dig. Världen skrämmer mig! Ni tror att ni vet allt, men egentligen vet ni inte ett skit. Och när någon påstår sig se eller höra något som ni inte kan, så ger ni oss en stämpel som sjuka. Och jag ser visst framåt! Jag och min familj kommer snart att mötas igen.

När han ignorerade den hjälp de ville ge honom, så försökte dom få mig att rädda honom. Jag förstod att det var en omöjlig uppgift. Jag trodde precis som sjukvården till en början. Att han såg syner och talade till dem i hopp om svar, men så var det inte.
Han var inte nere i skiten som alla trodde. Han var lycklig och log alltid när vi var tillsammans. Vi skrattade och hade samma relation till varandra som innan olyckan.
Ibland sjönk han ihop och försvann som in i en annan värld. Det var då han talade och såg sin familj.
Alla var rädda för min bror och miste han sitt jobb på grund av ”scitsofreni” som de kallade det.
Även fast jag inte egentligen hade fått bevisat för mig att det han sa och upplevde var sanning, så visste jag att det var sant.

- Du behöver inte tro på det jag säger syrran! De kan bara visa sig för mig, eftersom att jag tillhör dom. Den dagen som jag lämnar livet kommer jag att finnas med dig om du vill se mig.

Jag var lika rädd för varje gång han pratade om sin död. Jag försökte ignorera hans längtan efter att få återförenas med sin familj. Han märkte att jag vart rädd och därför började han tala mindre och mindre om det. Så när han väl tog sitt liv fick jag en chock. Jag bröt ihop totalt.
Jag var på väg att överraska honom på sin födelsedag. Dörren var olåst och lägenheten var nystädad. Allt glittrade. Jag förstår inte varför jag inte misstänkte något. Men när jag stod och inspekterade hur allt glittrade så hörde jag ett kras inifrån vardagsrummet.
Och jag kunde höra min bror viska genom den vind som fångade mitt hår :

– Jag har alltid mitt fönster på glänt för att själar ska kunna vandra in. Men när själar vandrar ut, så slängs fönstret upp och glasrutan går i tusen bitar som regnar ned på marken med hjälp av vingsuset som blir.

Jag mins hur jag tappade tårtan i golvet och att jag sprang för att leta efetr hans döda kropp. Jag öppnade hastigt dörren till badrummet och där låg han död i badkaret.
Karet var upptappat i ditt blod och på väggen hade du låtit blodet forma ett medelande till mig:

– ” Gråt inte syrran. Vi ses igen ”

Jag slog händerna för ansiktet och sprang mot dig precis som jag hade gjort på sjukhuset.
Jag kramade din döda kropp hårt och jag skrek för det kändes som jag hade tusen spikar i min hud och jag kunde känna hur tomheten fann sig i mitt hjärta.
Men även under den här tidlösa perioden, så började klockan ticka igen. Och snart hade det gått ett år.
Jag levde till en början i ett totalt mörker av saknad. Första året utan dig hade passerat och nu hade jag gått igenom alla dagar utan dig.
Min födelsedag då du alltid drog med mig ut på en massa mysiga ställen och på julafton då du och jag drog till fjällen och lekte isprinsessor och gjorde snö änglar.
Ja, jag hade gått igenom alla dagar utan dig. Det är först nu jag lärt mig att tänka på din lycka.
Och det är nu jag vågat släppa in dig i mitt liv.
Du finns verkligen där för mig. Jag kan känna din närhet och höra din röst. Men det bästa är när jag kan höra ditt skratt. Och även ibland har jag hört dig skratta ihop med din familj.
Din lycka fann sig i mitt bröst och slog ut den olycka jag levt med.
Jag sätter inte blommorna på din grav, för jag vet att du inte finns där. Jag sätter blommorna i en vas i mitt hus, för där vet jag att du flyger förbi.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeelyNelly - 23 jan 07 - 01:39- Betyg:
jättebra!
LoreOfTheArcane - 19 okt 05 - 02:56- Betyg:
Och det du skriver flyger RAKT in i mitt hjärta.
BEGÅVADE UNGE! (:
smultronet - 3 okt 05 - 21:20
oj blev helt fast i den..kunde verkligen inte sluta läsa, så oerhört bra skrivet
Englabarn - 3 okt 05 - 19:35- Betyg:
naaa så fint =) . du skriuver verklgien jättebra ska du veta. vill också kunna skriva som duu. kram till dig zara :)hihi
Cilises - 3 okt 05 - 00:20- Betyg:
Vackert!!

Skriven av
Zarathryn
2 okt 05 - 22:03
(Har blivit läst 414 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord