"Låt oss vara! Låt oss leva!" Del 4. |
Kapitel 1, Tårar klara som kristaller & kyssar som i tusen orkaner:
Andreas går fram till sjuksköterskan som står och tittar på den unga flicka som ligger på sängen med ögonen slutna och det korpsvarta håret som ligger som sammet på kudden. Hon vars syster hade kysst honom i ambulansen för ungefär två timmar sedan.
- Har hon vaknat än?
- Tyvärr Andreas, hon har inte ens rört sig. Hur är det med hennes syster då, har hon vaknat?
- Vad är det med hennes syster?
- Ja, men har du inte hört? Hon frågade efter systern och Anna frågade henne om systern som namn mm. Helt plötsligt så svimmade flickan bara. Jag undrar om hon vaknat än, det var mer än en halvtimme sedan jag tittade till henne och då var hon inte vid medvetet.
- Var är hon nu?
- Hon ligger längs bort i hallen i rum 243, men du får inte väcka henne. Och om hon vaknat så borde hon nog inte störas, säger den unga sjuksköterskan men Andreas är redan på väg och säger bara:
- Jag ska inte väcka henne, bara titta in lite.
Några få sekunder senare i rum 243 går Andreas in och ser Sarah som ligger helt stilla och tittar upp i taket. Hon märker inte när han går in i rummet, stänger dörren och sätter sig på en stol som står bredvid sängen. Då märker Sarah att hon inte är ensam längre...
- Hej, hur mår du? , säger Andreas.
- Hej, vet inte, svarar hon.
- Vad hände?
- Vet inte, säger Sarah och ler lite smått, sen börjar tårarna rinna.
Andreas reser sig och ställer sig bredvid henne.
- Vad är det?
- Allt är förstört, allt som vi planerat så bra. När vi äntligen är fria så går det – som vanligt – åt helvete, säger Sarah och ställer sig upp så hon står öga mot öga med Andreas. (Iför sig så är Andreas några cm längre men ni fattar: P) Hennes tårar klara som kristall rinner ner för hennes kinder.
- Va?, säger Andreas och ser oförstående på Sarah som och börjar gå fram och tillbaka i rummet.
- Vi rymde hemifrån och, Sarah blundar och tänker tillbaka på allt lidande de har fått (hon av sina föräldrar och Sanna av Richard), sen var vi tvungna att fly igen för att de hittade motellet där vi bodde. Sen ringde vi till några som... var med en kille som för jämna slår mig och Sanna - fast mest Sanna för hon är hans favvo offer. Och sen mötte vi dem på ett café och var tvungna att sticka igen. Sen mötte vi dem IGEN i Brunsparken, det var då…, Sarah lutar sig mot ena väggen och sätter sig på golvet och sätter händerna för ansiktet och gråter, … det var då Sanna... det var inte hennes fel… hon fick panik... hon trodde samma sak som jag. Att vi skulle bli slagna igen, och då backade hon och skulle börja springa fast hon hade kommit ut på vägen och…, bilderna och ljuden spelas upp i Sarahs huvud och hon kommer ihåg den livlösa Sanna som legat på marken och blodet som kommit från hennes huvud.
Andreas går fram till Sarah och sätter sig framför henne.
- Hey, det är lugnt, hon mår bra nu, säger Andreas och sätter högra handen under hennes haka och vänder upp hennes ansikte så att de är öga mot öga igen. Han kysser henne löst på munnen och ser sedan på henne.
- Lovar du? Mår hon bra? , säger Sarah och tittar djupt in i Andreas ögon.
- Ja, säger Andreas och ler, hon mår bra. Det är lika sant som att om jag inte får kyssa dig igen snart så kommer jag att bli galen.
- Jasså? Nåt i den här stilen? , säger Sarah och ler lite smått sen kysser hon Andreas lite löst på läpparna, men drar sig undan lite när Andreas vill ha mer.
- Nja nästan.
- Okey, men så här då?, säger Sarah och kysser Andreas lite mer den här gången men som förut så drar hon sig undan.
- Nja, ja tänkte mer något så här, säger Andreas och kysser Sarah länge och intensivt.
- Mm, det var skönt, säger Andreas när de tillslut slutat kyssas och hämtat andan.
- Mm, håller Sarah med för hon har ännu inte hämtat sig efter kyssarna som var som att stå mitt i tusen orkaner.
Kapitel 2, Trubbel på ingående:
Andreas reser sig och drar samtidigt upp Sarah från golvet och sen kysser han henne. Sarah som tror att snart svimmar hon väl igen går mot sängen medans hon besvarar kyssarna från Andreas. Men just då kommer de någon in i rummet där Andreas och Sarah står.
Sarah och Andreas slutar att kyssas men de står ännu kvar och håller om varandra. När Sarah ser vem eller rättare sagt vilka det är som öppnat dörren blir hon helt stum och hjärtat hoppar över två slag.
Men ändå tycks orden bara komma ur hennes mun och hon återvänder till verkligheten lika snabbt som hon försvann från den:
- Oj då, trubbel på in gående, säger Sarah för sig själv och tittar ner i golvet.
- Hej på dig med Sarah, säger Markus och går in i rummet med en mycket tyst och (vad man tydligt kunde se) arg Mats efter sig.
Markus (som inte ser särskilt arg ut) stänger dörren och står kvar framför dörren och Mats (som bara verkar bli argare och argare) lutar sig mot väggen bredvid dörren och ser argt på Sarah och Andreas.
- Ja, för trubbel är just vad ni är. Alltid när vi träffas så går något åt helvete för mig och Sanna, så vad har ni tänkt förstöra för oss nu då? , säger Sarah argt och ser rakt in i Mats ögon.
- Jasså, men då kanske du och Sanna inte skulle ha ringt och lämnat något meddelande på min telefonsvarare. För då skulle ni ju sluppit träffa oss vid Café Ängeln och sen igen vid Brunsparken då Sanna sprang iväg och blev påkörd, säger Mats lika argt och ser tillbaka in i Sarahs ögon som nu blivit mörka av ilska.
- Mats, håll käften, säger Markus tyst som tyder på att Mats har gått för långt när han nämnt Brunsparken.
- Vad? Hon borde lära sig lite om vad man gör och inte gör, säger Mats och ser på Andreas snabbt och sedan ser han återigen djupt in i Sarahs ögon som om han letade efter något, men han är fortfarande arg.
- Vad vill ni egentligen?, säger Sarah och fortsätter. Jag hoppas ni inte kommit bara för att diskutera om mitt privatliv. För iså fall kan jag ju informera er om att det är mitt liv, och med det menas att jag kan göra vad jag vill och ni ska inte lägga er i!
Sarah hör en låg harkling från Markus och ser att han försöker hålla sig för skratt. Sarah fattar först inte varför, sen kommer hon på att hon och Andreas var ganska ”privata” just när Markus och Mats kom in. Sen kommer hon på vad hon just sagt och är tvungen att koncentrera sig för att inte le lite.
Fast en blick på Markus och hon är tvungen att le, då gör det bara svårare och svårare för Markus att inte skratta så han måste vända sig om och ”hosta” lite för att få tillbaka kontrollen.
Sarah känner att Andreas lägger armen runt hennes midja nu och drar henne ännu närmre honom.
Just när Mats ska öppna munnen för att säga nåt så öppnas dörren ytterliggare en gång och nu kommer Marie in (sjuksköterskan som Andreas pratade med förut).
- Oj, det var mycket folk är då, säger hon glatt men slutar snart le när hon ser Sarahs mörka blick på en av de två killarna som står lutad mot väggen bredvid henne. Hon går fram till Andreas.
- Jag skulle bara säga att du har telefon Andreas. Det är från polisen, det gäller systrarna, säger hon och nickar först mot Sarah och sen ut mot salen där Sanna ligger.
- Eh, säg att jag inte kan komma till telefonen just nu.
- De säger att det är mycket viktigt, säger Marie.
- Säg att de får ringa tillbaka senare, eller nej, säg att jag ringer tillbaka, säger han och viskar sedan så att de andra inte ska höra; Polisen letar efter dem, de har rymt hemifrån och jag vill ge tjejerna en chans att klara sig. Marie ser undrande på henne och tänker säga emot men Andreas säger bara (med normal ton denna gång):
- Lita på mig.
- Okey, men jag kan inte lova något, säger Marie och tittar på Sarah som nu tittar frågande mot dem fast nu är hennes blick inte längre mjuk utan mer orolig, du kan snart träffa din syster, säger Marie till henne och ler med ett leende som ser ut som om hon förstår allt.
- Men! , tillade Marie snabbt. Det är bara hennes syster som får träffa henne, Marie blinkar mot Andreas och ler lite retsamt och går sedan ut och lämnar dem åt sig själva.
Sarah tittar nu på Markus och ser att han har tagit ett hårt grepp om Mats högra arm. Hon kan även se att om Markus skulle släppa taget så skulle Mats mycket säkert smälla till Andreas. Sarah visste inte vad hon skulle göra för att lugna ner Mats. Hon kunde ju inte bara gå fram och säga till honom att lugna ner sig, eller att dra åt helvete om han tänkte göra vad det såg ut som. I för sig så kan hon ju göra det, men istället lutar hon sig mot Andreas axel i hopp om att Mats lugnar ner sig snart. Sen smyger Sarah upp sin arm in under Andreas tröja och drar lite med handen över hans rygg och känner hur han reagerar när han drar henne närmre sig.
- Vi får skynda oss om ni ska komma härifrån innan poliserna blir otåliga och kommer hit, säger han till Sarah och kysste henne löst på läpparna.
Andreas släpper taget om Sarah och går bort till en garderob som står bredvid sängen, han öppnar den och tar fram Sarahs väska.
- Här, jag la’ Sannas väska där ute, säger Andreas och går fram till Sarah som tar på sig sin väska och Andreas lägger återigen handen runt hennes midja.
- Vänta lite, säger Mats och ställer sig framför Sarah som går mot dörren, var har ni tänkt sticka nu då? Tror du inte de kommer att hitta er? Föresten så kan du och Sanna ändå inte komma undan, din farsa har redan ringt till min mobil ett antal gånger och frågat efter dig. Skulle inte förvåna mig om det var de som ringde förut, säger han och nickar mot Andreas och fortsätter sedan, och de är inte de ända som letar efter er. Tror du verkligen att Hard skulle ge upp så lätt? Han är redan här och har säkert hört om olyckan. Tror du verkligen att du och Sanna kommer ha en sådan tur som ni hade senast?
Men då på en hundradelsekund från att vara lugn blir Sarah så arg att hon får lust att ha ihjäl Mats, istället säger hon med lågt men sylvass ton:
- Tur? Vi hade inte någon jävla tur! Det var för helvete ingen tur att jag smällde till Richard, det skulle jag kunna göra om igen om det inte var för att det blir värre för oss varje gång jag eller Sanna rör honom. Det var inte tur Sanna hade när hon fick flera brutna revben och fick läggas in på sjukhus i en hel vecka, och inte för att det var första gången precis. Men ni kanske inte trodde mig och Sanna förut?! På meddelandet, när vi sa att det är vi som är offren, och inte den jävla idioten som ni kallar broshan! Du ska fan inte snacka som om du vet vilket helvete vi har fått gå igenom i så många år nu! Tur har vi aldrig haft så du har inte en aning om vad du ger dig in på när du börjar snacka om mig, Sanna och tur! Det är väl ett mirakel att Sanna fortfarande lever efter allt hon gått igenom. Och då menar jag inte om då i Borås för inte så länge sedan, Sarah var rasande på Mats för att han haft mage till att säga att hon och Sanna haft tur! Hur vågade han? Han hade själv sett hur Richard och hans lilla gäng sparkat och slagit henne och Sanna. Om det inte varit för att Andreas kramat henne hårdare om midjan så skulle hon mycket säkert göra allt det som Sanna och hon blivit utsatta av.
Andreas var förvånad över att Sarah och Sanna fortfarande var vid liv. För så Sarah sa det fick det låta som om de varit emot alla så länge. Samtidigt var det som en dörr öppnades för honom, för det skulle ju förklara alla blåmärkena och ärren som han sett på Sannas kropp när de skulle undersöka henne efter olyckan.
- Mats, vi borde nog dra nu, säger Markus som igenom det lilla fönstret i dörren sett två uniforms klädda poliser som står och pratar med en sjuksköterska.
- Och jag tror att ni borde skynda er, säger han och ser på Sarah och fortsätter sedan att prata med lugn röst, hälsa till Sanna från mig och, ja, ni har ju mitt numer så ni kan nog sluta reta upp Mats på morgonen nu. Okey? Men nu får ni faktiskt skynda er för de två poliserna letar nog efter er, Sarah. Hero, lycka till.
Markus öppnar dörren lite och drar med Mats ut, stänger dörren och så går de iväg efter att Markus (ganska högt) suckat och sagt åt Mats att ge sig. Han vänder sig om och ler mot Sarah och Andreas som står inne rummet, sen går han och Mats snabbt förbi poliserna och ut genom dörren som leder till receptionen.
- Vilka var de? , säger Andreas när de två killarna försvunnit ut.
- Det var Markus och Mats. Markus är ganska sjyst och det var Mats också förut, fast nu vet jag inte.
- Var det Markus och Mats som ni mötte vid Brunsparken och allt det?, frågar Andreas och ser in i Sarahs ögon som återigen blivit mjuka och vänliga.
- Japp, säger Sarah och nickar.
- Okey. Vi borde nog skynda oss lite, säger Andreas och ser poliserna som nu står och pratar med Marie.
- Mm, men vad ska vi göra? , frågar Sarah och lägger armarna om Andreas hals.
- Jag har väldigt stor lust att strunta i poliserna just nu och bara vara med dig, säger Andreas och ler. Sen lägger han båda armarna runt Sarah och drar henne tills sig.
- Du är med mig nu, säger Sarah med lite retsam ton i rösten.
- Jaa, men jag menar det mer så här, säger Andreas och kysser Sarah länge.
Sarah besvarar kyssen och känner återigen känslan av att stå i tusen orkaner. Sarah lutar sig mot väggen som stöd medans hon kysser Andreas.
Kapitel 3, Sannas sjukhus-labyrint:
Andreas tar fram en nyckelknippa som han har i fickan och letar fram en nyckel och så låser han dörren och drar för den lilla gardinen som finns för fönstret i dörren.
Nu går Sarah – igen – mot sängen med Andreas och de lägger sig där och ligger kvar i en lång stund, kysser och håller om varandra.
- Vi borde… faktiskt… sluta… … … nu, säger Sarah medans Andreas kysser henne och hon försöker att inte kyssa honom tillbaka.
- Mm…, är det ända svar hon får från Andreas.
- Allvarligt Andreas, vi borde skynda oss.
- Ja, du har rätt. Kom Sanna väntar och sen ska vi få er härifrån.
Andreas reser sig och drar med sig Sarah. Han låser upp dörren och går ut efter att kollat efter poliserna.
- Det är lugnt, säger Andreas och tar med sig Sarah ut i korridoren.
- Var ligger Sanna?
- Här inne, säger Andreas och öppnar dörren till ett rum med tre sängar i. Men det är bara en säng som Sarah bryr sig om, den som en flicka med korpsvart hår sitter och löser korsord i.
- Hey! Varför sitter du här och latar dig? , säger Sarah till Sanna och försöker låta allvarlig men brister i skratt.
- Haha, ja det finns ju inte mycket att göra här än att lösa korsord och stirra in i nån vägg eller taket, svarar Sanna och ler.
- Och så kan man ju såklart gå runt här på sjukhuset som är som rena rama labyrinten, lägger hon snabbt till med en ton i rösten som tyder på att hon gjort något hon inte får.
- Vad? Gick du vilse eller? Hahaha! , säger Sarah till Sanna och skrattar ännu mer.
- Jaa, men det är svårt att komma ihåg vilket håll man kom från om man gått huller som buller hela tin’ så tillslut var jag tvungen att fråga om hjälp. Hahaha! Ni skulle ha sett Maries min när jag kom tillbaka, haha! Hon såg ut som hon sett ett spöke! , Sanna reser sig upp och går fram till Sarah och kramar henne.
- Du borde inte vara uppe och springa omkring, det vet du, säger Andreas.
- Ja, ja har aldrig varit bra på regler. Skönt att se dig igen Sarah, säger Sanna och fortsätter snabbt, och den här gången är du inte lutad över mig och hånglar med någon!, lägger hon till och skrattar.
- Va? Du ska tala för dig själv! Du har ju gjort det minst så många gånger som jag gjort i Borås! , säger Sarah helt paff och knuffar till Sanna lite löst.
- Jaja, men allvarligt. Du vet att jag hatar att vara på sjukhus, avskyr när det gäller mi, så nu sticker vi!
- Mm, apropå Borås och killar…
- Vad? Vad är de med Borås och alla killar där nu då?
- Mats och Markus kom hit.
- Ja, men de kan dra åt helvete. Du sa väl åt dem att göra det?
- Nja inte riktigt, men Markus hälsa och sa lycka till, säger Sarah istället.
- Okey, och Mats? Gilla han meddelandet? , frågar Sanna och ler.
- Haha, nää och Markus sa att vi kan ringa till honom istället för att reta upp Mats.
- Hehe, det är visst inte så populärt att ringa på morgonen och lämna ett litet meddelande på telefonsvararen.
- Nepp, men nu ska vi se till att du får byta om och sen kan vi sticka från här för annars lär det snart krylla av poliser och föräldrar.
Sanna ser på Sarah med förskräckt blick och vänder sig till Andreas.
- Var finns min väska?
- Vänta här så hämtar jag den, säger Andreas och så går han ut och lämnar de två tjejerna ensamma.
- Japp, men du kan ta lite av mina kläder så länge. Vi har ju samma storlek så det spelar ingen roll.
Sarah tar av sig väskan och tar fram lite kläder åt Sanna.
- Här, jag lägger in dina grejer här sen, säger Sarah och räcker fram kläderna till Sanna.
- Okey, tack Syrran.
Sanna tar kläderna och börjar byta om och är snabbt klar. Just då kommer Andreas in.
- Här är väskan och dina kläder som du hade förut.
Han ger Sanna väskan och kläderna som Sarah sen stoppar in i sin väska.
- Var är nycklarna? , frågar Sanna.
- Här, ja la dem i väskan förut, mopederna står kvar vid Brunsparken. Vi borde hämta dem.
- Vi kan ta bussen dit, säger Andreas.
- Okey, men sen då? , frågar Sanna.
- Jag bor ganska nära så ni kan stanna hos mig. Om ni vill, säger Andreas och ser på Sarah.
- Visst, om det är okey för dig så, svarar Sanna och tar på sig väskan.
Kapitel 4, ”Det är mitt sätt att fly från verkligheten eller hinna ikapp den. Det får mig att känna mig fri.”:
Fyra timmar senare; Sanna, Sarah och Andreas är i Andreas lägenhet. Andreas har fixat så at Sanna blivit ”ut skriven” från sjukhuset och hon ligger nu och vilar i en soffa. Andreas och Sarah plockar undan och diskar efter pizzorna som de ätit framför tv: n. Andreas har lovat Sarah och Sanna att de kan bo hos honom så länge de vill och behöver. Sanna svarade ja direkt men Sarah frågade om det verkligen var okey - vilket det var. ;-)
- Är det verkligen säkert att det inte är något problem att vi bor här? , frågar Sarah som fortfarande är lite osäker om hon verkligen vill bo med någon som har så stark inverkan på henne.
- Ja, det är inga problem alls, säger Andreas med mjuk röst men han känner sig en aning frustrerad. ”Varför vill hon inte bo med honom? Hade han misstolkat att Sarah skulle vara intresserad av honom?”
- Okey, svarar Sarah och ler mot Andreas.
- Bra, för då kan jag göra så här.
Andreas ställer ner talriken som han just håller på att diska och drar till sig Sarah och kysser henne. Sarah lägger armarna om Andreas nacke och besvarar kyssen.
Just när Sarah och Andreas är upptagna av att kyssas så hostar någon och de slutar att kyssas.
- Eh… ursäkta att jag avbryter... Men jag behöver ringa ett samtal och jag hittar inte din mobil Sarah, säger Sanna som står i dörröppningen till köket och rodnar lite.
- Du kan låna min telefon om du vill, säger Andreas och pekar på en bärbar telefon som ligger på köksbordet.
- Okey, men jag behöver ändå Sarahs mobil för… hm… jag behöver numret till Markus och det är bara Sarah som har det, säger Sanna lite genant.
- Haha, okey. Här, men kan du kolla meddelandena samtidigt? För jag har glömt att göra det, Sarah skrattar och kastar sin ljuslila mobil till Sanna som bara nickar och tar den bärbara telefonen också.
Sanna går ut och sätter sig på balkongen och ringer först 133 för att kolla om det är några meddelanden på Sarahs mobil. Det finns ett meddelande…
- Hallå? Sarah kom genas hem, du kommer få så jävla mycket stryk att du inte kommer att kunna röra dig din jävla horunge! Fattar du vad ni jäkla horungar har ställt till med? Om du inte kommer hem snart så kommer vi och hämtar dig, och om du önskat att du aldrig var född förut så kommer det fan inte vara något i jämförelse med detta.
Sanna raderar meddelandet och struntar i att ringa Markus. Istället går hon in, lägger Andreas bärbara telefon på bordet framför soffan, lägger sig i soffan och sätter på tv:n. Hon ägnar inte en ynka liten tanke på att kanske, kanske berätta för Sarah om meddelandet. För Sanna vet att Sarah bara skulle bli rädd för att åka fast igen och hon vill inte utsätta sin bästa vän och Syrra för det – nu när hon är glad igen. Och det skulle ändå göra så att hon säkert inte skulle vilja stanna kvar här i rädsla att…
- Vad sa han? , frågar en glad röst och avbryter Sannas tankar.
- Va, vem? , frågar Sanna som först inte förstår vad Sarah menar.
- Markus såklart, vem trodde du jag mena, George W. Bush eller? säger Sarah och skrattar.
- Nä, jag ringde inte. Ångra mig...
- Varför ringde du inte? , frågar Sarah med lite besvikenhet i rösten och Sanna förstå att hon gärna velat höra vad Sanna hade att säga till Markus och vice versa.
- Nä, hade visst inte lust att prata med honom när jag tänkte efter, säger Sanna, stänger av tv:n och reser sig upp.
- Jag går ut en stund, behöver lite frisk luft, förklarar hon. Går ut i hallen tar på skorna och sin munkjacka och går ut genom dörren.
- Det finns en hiss men Sanna tar trapporna istället, för plötsligt får hon lust att springa i evigheter. Sanna älskar nämligen att springa, om någon frågar varför så svarar hon alltid: ”Det är mitt sätt att fly från verkligheten eller hinna ikapp den. Det får mig att känna mig fri.”
- Sanna skyndar sig ner för trapporna och när hon kommer ut genom porten kollar hon sig omkring. ”Slottsskogen var inte så långt här ifrån. Jag springer dit och sen får vi se.” Tänker Sanna och börjar försiktigt jogga, sen snabbbare och snabbare. Tillsist är hon uppe i sin normala snabba takt och springer ända till Slottsskogen. Där stannar hon vid en kiosk och tar fram en tia ur plånboken och köper sen en liten Sprite. Öppnar drickan och går runt i Slottsskogen. Hon stannar när hon kommer fram till en klätterställning där några barn leker. Sanna går och sätter sig på en av gungorna och sitter där och tänker medans hon gungar sakta fram och tillbaka. Hon tänker på sina småkusiner som hon brukade passa ibland. På att hon aldrig kommer se dem igen. Tänker att hon aldrig kommer se dem leka, leka med dem, se dem bli stora, se deras födelsedagar, höra deras röster, höra deras söta skratt till och med inte höra deras tjutande röster när de är ledsna eller griniga.
Kapitel 5, Vanja:
- Tårarna rinner längs Sannas kinder, hon orkar inte torka bort dem. Hon struntar i om någon ser att hon gråter men hon tittar ändå ner.
- Varför gråter du? , säger en ljus röst.
- Sanna tittar upp och ser en liten flicka med långt ljust hår och klar blåa ögon. Hon kan inte vara mer än 6 år.
- Varför gråter du? , säger den lilla flickan med sin ljusa röst igen och räcker fram sin högra hand och torkar hennes ena kind.
- Jag är ledsen, jag saknar min familj, säger Sanna ärligt till den lilla flickan.
- Har du tappat bort din familj? , frågar den lilla flickan och tar Sannas ena hand mellan sina två små händer.
- Ja och nej, säger Sanna.
- Har du eller inte?, frågar hon oförstående men villig att veta.
- Jag har rymt, säger Sanna ärligt. Hon orkar inte ljuga, och är inte säker på att hon skulle kunna ljuga för ett barn.
- Var din familj elak mot dig?
- De brydde sig inte om mig, om att jag mådde dåligt.
- Åh, vad dumt, säger flickan.
- Har du någon stans att bo? , frågar Vanja.
- Ja, jag bor hos en kompis, säger Sanna.
- Bra, du har en snäll vän, frågar Vanja glatt.
- Ah, det är en snäll vän, svarar Sanna och nickar.
- Vad heter du? , frågar den lilla flickan sen.
- Sanna. Vad heter du? , frågar Sanna
- Vanja, säger den lilla flicka som står framför henne.
- Hur många år är du?
- Jag är fem och ett halvt. Hur många år är du då?
- Okey, jag är 15.
- Vanja kom nu. Vi måste gå om vi ska hinna hyra en film till ikväll, säger en röst som kommer från en kvinna med rödfärgat hår. Kvinnan står och pratar med en yngre tjej även hon i rödfärgat hår. Tjejen ser ut att vara i samma ålder som Sanna.
- Kom nu Vanja. Vi måste gå, säger tjejen nu.
- Jag måste gå, säger Vanja och himlar med ögonen.
- Haha, ah det är nog bäst att du skyndar dig om du vill hyra en film, säger Sanna och ler mot den lilla flickan som lyckats få henne på bra humör igen.
- Hej då!
- Hej då, lycka till! , säger hon och böjer sig fram och kramar Sanna hårt, ler och springer iväg till sin mamma och mostern.
- Tack, mumlar Sanna när Vanja, hennes mamma och mostern gått iväg.
Kapitel 6, lånad mobil = korsförhör = förseningar:
Sanna reser sig och slänger Sprite burken som hon haft kvar i handen i soporna. Sen börjar hon gå tillbaka igenom Slottsskogen.
När hon kommit ut ur Slottsskogen kollar Sanna på klockan och ser att den redan är kvart över fem. Hon börjar jogga lite lätt men bestämmer sig för att gå istället och börjar gå lugnt längs gatorna. Hon känner något vibrera i ena byxfickan och kommer ihåg Sarahs mobil som hon glömde lämna tillbaka. Hon tittar för säkerhetsskull vilket numer det är som ringer. När hon ser att det står dolt numer bestämmer hon sig för att svara även om chansen att det är polisen eller Sarahs pappa är stor...
- Ja? , svarar Sanna och lyckas med att inte låta orolig.
- Vem är det? , frågar en kille i andra änden.
- Vem är du? , frågar Sanna och hoppas att hon ska slippa avslöja sitt namn för en främling.
- Markus, vem är du?, frågar killen.
- Sanna ler och måste hålla sig för munnen så att hon inte ska flämta till. Han låter ju så annorlunda.
- Hallå, är du där? , säger Markus.
- Ah, jag är här.
- Vem är du?
- En som vill säga att jag betedde mig lite korkat åt vid Brunsparken senast vi sågs, säger Sanna och är glad över att Markus inte kan se hennes röda kinder.
- Sanna?! Är det du? , frågar Markus och låter uppriktigt förvånad.
- Ja, det är jag. Varför så förvånad? Jag dog ju inte precis, säger Sanna medans hon skrattar.
- Nä, men du kunde ha gjort det. Du skrämde oss ordentligt, svarar Markus.
- Gjorde jag? Skrämde jag dig också? , frågar Sanna nyfiket.
- Ja såklart, du skrämde mig.
- Allvarligt, lyckades jag skrämma dig?, frågar Sanna med lite retlig ton och skrattar igen.
- Ja, du skrämde nog alla som såg eller hörde krashen, säger han och minns bilderna av en orörlig kropp på vägen som var Sanna men ler när han hör hennes röst.
- Haha, då vet jag vad jag ska göra om jag ska skrämma dig! , svarar Sanna glatt och lite retligt.
- Jaja, väldigt roligt då Sanna.
- Haha, var är du Markus? , säger Sanna och njuter av att säga hans namn igen.
- På väg till Café Ängeln, var är du? , frågar Markus.
- Jag är… Eh… Hm… Förvirrad, säger Sanna och skrattar.
- Men är du nära Café Ängeln?
- Ah, något kvarter bort typ, svarar Sanna fundersamt.
- Okey, hittar du dit?
- Haha, jag hittade ju dit senast, men jag är där om mindre än en kvart, svarar Sanna.
- Okey, men vi ses där, säger Markus.
- Ah, hero vi ses.
- Sanna?
- Ah, vad är det?
- Snälla bli inte påkörd igen, ber Markus Sanna.
- Jag lovar, hero.
- Hej då.
Sanna började gå snabbt sen stannade hon och tittade på klockan.
- Shit! Vad ska jag säga till Sarah? , frågar Sanna sig själv medans hon tittar på klockan som verkar ha blivit kvart i sex – redan!
Sanna tar upp mobilen igen och tänker just ringa Sarah och säga att hon kommer hem lite senare när hon kommer på; Hon har inte Andreas numer!!!
- Helvetes jävla idiot jävel! , svär Sanna och en man som går förbi tittar förbryllat på henne.
- Jag menade mig själv, säger Sanna till honom och han nickar förstående.
Sanna slår numret till sin egen mobil och hoppas att batteriet inte tagit slut och att Sarah är där så att hon hör den.
- En signal… två… tre… fyra… fem… sex...
Sanna ska just lägga på.
- Hallå?! , svarar någon.
- Hej… vem är det? , frågar Sanna när hon kommer på att det var en kille som svara.
- Andreas, vem är du då?
- Det är Sanna, säger Sanna.
- Var i hela friden är du?, frågar Andreas allvarligt.
”Han låter nästan arg, så oroliga har de väll inte varit. Jag är ju i alla fall 15 och kan faktiskt vara ute i tre timmar utan att något händer.” Tänker Sanna.
- Jag är på väg till…, Sanna ändrar sig i sista stund om tänker att det kanske inte är så bra att säga var hon ska, … jag promenerar runt lite.
- Var är du nu? , frågar Andreas envist.
- Utanför Slottsskogen typ, säger Sanna det var ju inte en total lögn, hon var ju inte i den och det var inte långt till Slottsskogen från där hon var nu.
- Okey, men stanna där så kommer vi och hämtar dig, säger Andreas och låter hemskt likt en vuxen som säger till ett vilset barn att de snart kommer hitta än.
- Nej, jag ska träffa någon.
- Vem då? , frågar Andreas.
- Okey nu börjar du låta hemskt likt en förälder. Kan du ge min mobil till Sarah? , säger Sanna.
- Jag är här, svarar Sarah genast.
- Lyssnar Andreas nu eller? , frågar Sanna som bara vill prata med Sarah.
- Japp, svarar Sarah lätt.
- Okey men gå bort en bit då, säger Sanna som börjar bli lite otålig eftersom det gått mer än en kvart sedan hon sa hej då till Markus.
- Okey, men vem ska du träffa? , frågar Sarah.
- Markus och några av hans vänner, men säg inge till Andreas är du sjyst va? , säger Sanna.
- Visst, lite på mig syrran. Men när kommer du hit då?
- Vet inte, men Markus ser till att jag kommer hem ordentligt till Andreas så du behöver inte oroa dig.
- Kommer… Mats vara där? , frågar hon efter att (vad det låter som) gått ut från rummet.
- Jag vet inte, men om han är där ska jag säga något från dig eller? , frågar Sanna.
- Nej, men hälsa till Markus från mig.
- Ah, det ska jag göra, lovar Sanna, men jag måste verkligen skynda mig jag skulle träffa Markus för fem minuter sedan på Café Ängeln.
- Oj! Okey, men vad väntar du på?! Skynda dig då. Hero, säger Sarah.
- Men glöm inte bort tiden nu Sanna, lägger Sarah snabbt till.
- Nej det ska jag inte, hero, säger Sanna och lägger på.
När hon lagt på börjar hon springa så snabbt hon möjligt kan mot Café Ängeln. Hon slänger en blick på klockan 18.05. Hon försöker öka farten samtidigt som hon aktar sig för bilar, cyklar, mopeder och människor.
- Ursäkta… Förlåt… Måste fram…, säger Sanna när hon springer fram längs gatorna.
Klockan är 18.10 då Sanna äntligen kan se Café Ängelns dörr. Sanna har typ och ser att det är grönt så hon kan springa över men precis när hon kommer till andra sidan krockar hon med någon som står utanför Café Ängeln.
- Oj, förlåt, säger Sanna jäktigt men när hon ser vem det är så ler hon.
- Markus! Hej, förlåt att jag är sen men jag försökte att få tag på Sarah och eftersom jag inte har Andreas hem numer så kunde jag inte ringa dit och när jag ringde min mobil så svarade Andreas och han börja korsförhöra mig och… Ah, det är en himla röra idag för mig! , säger Sanna tillslut och skrattar.
- Haha, ja du har verkligen haft mycket på tankarna idag, säger han och skrattar även han.
- Förlåt för… ah, det vid Brunsparken… jag blev bara så rädd och… jag visste inte…, säger Sanna.
- Det är okey, säger Markus och tar Sannas hand i sin.
- Kom nu, de andra väntar.
Innan Sanna hinner fråga så har Markus dragit med henne in i Café Ängeln. Markus tar henne till de borden som Sanna tittade på förra gången de var där, då Sarah skulle köpa frukost till dem.
Nu tar Markus med Sanna till borden som är full packat med folk. Några känner hon igen sen den tiden då Markus, Sanna, Mats och Sarah brukade ”hänga” ihop. En kille reser sig upp så att Markus och Sanna kan sätta sig längre in på en soffa som står lutad mot ena väggen. Sanna ser nu ansiktet på killen som rest sig, det är Mats!  Sanna ler och kramar snabbt Mats och viskar förlåt och han svarar att det är okey.
När Mats, Sanna och Markus satt sig så börjar konversionen.
- Så du överlevde i alla fall, säger Mats och ler.
- Ja, men så farligt var det ju inte, säger Sanna och skrattar.
- Inte? Vill du testa och se om du överlever en andra gång? , skämtar Mats.
- Nja… jag har nog fått lite för mycket spänning på en å samma dag, svarar Sanna.
- Ja, att bli på körd är ju inte precis nåt man blir varje dag heller, säger Mats.
- Ja och sen det faktum att vi var tvungna att sticka från motellet vi bodde på fem på morgonen, säger Sanna.
- Ja, men varför gjorde ni det då? , frågar Markus.
- Någon jagade oss. Jag vakna på morgonen och sen hörde jag en mobil ringa…
Kapitel 7, obehagligt möte:
Sanna berättar allt som hänt under dagen, från då hon vaknade på morgonen till nu när hon sitter på Café Ängeln med dem.
- Jävlar, ni har verkligen haft mycket att göra, säger en tjej på andra sidan bordet som heter Elin.
- Mh, det har vi. Just nu så är Sarah väl med Andreas…, Sarah tystnar när hon kommer på vad Sarah berättat om att Mats och Markus kom på Andreas och henne med att kyssas och Sanna är inte dum och fattar mycket väll att Mats fortfarande gillar Sarah.
- Aja i alla fall så borde jag nog skynda mig dit innan de ringer och korsförhör mig igen, säger Sanna då skrattar de andra vid bordet och hon skrattar med dem.
- Men du kan sova hos mig, jag bor ju inte långt från här och Andreas bor ju nästan på andra sidan Göteborg, säger Markus.
- Tack, men jag har alla mina grejer där borta, säger Sanna.
- Mm det har du, säger en bekant röst.
- Hej Syrran, tröttnade du på att sitta i lägenheten eller? , frågar Sanna och himlar med ögonen åt de andra som sitter runt bordet.
- Nää, varför skulle jag? Vi tänkte bara komma hit en stund, säger Sarah och Sanna upptäcker då att Andreas också är där.
- Jag korsförhörde dig inte, du hade varit borta i två timmar och borde inte ens vara ute och springa omkring i Göteborg, säger han och ler.
- Haha, det märks att du inte känner Sanna. Man blir tvungen att binda fast, låsa in Sanna och sen vakta dygnet runt om man ska hindra henne från att springa eller ens promenera. Konstigt att Sarah inte berättat det för dig, skrattar Mats och ser på Sanna som bara ler åt kommentaren.
- Han har faktiskt rätt angående den saken, höll Markus med och kramade om Sanna med armen han har på hennes axlar.
- Okey… Jag vet inte riktigt om jag ska bli glad eller arg på er just nu, säger Sanna och tittar på först på Markus och sen på Mats och båda bara ler.
- Haha, vad då, du borde vara glad! Det är ju sant och det kan du ju inte förneka, säger Mats och ler mot Sanna.
- Jaja, svarar Sanna.
När klockan är ungefär elva är det bara Sarah, Andreas, Mats, Sanna, Markus, Elin och två andra som heter Kristoffer och Julia som sitter kvar inne i Café Ängeln. Elin – som Sanna känner lite - och Julia jobbar på Café Ängeln så det är därför som de kan sitta där inne trots att
det redan stängt, Kristoffer är Elins kusin och har just flyttat från Malmö till Göteborg.
Sanna sitter på en soffa med Markus till höger om sig och Mats till vänster, bredvid Mats sitter Sarah och sen Andreas. Framför Sanna (på andra sidan bordet på en annan soffa) sitter Elin och på hennes vänstra sida sitter Kristoffer och på andra sidan Julia.
- Haha, jag trodde först jag hade drömt att vi rymt och var på vippen att säga att jag ville sova lite längre idag, säger Sarah och skrattar.
- Haha, jag trodde faktiskt att vi skulle åka fast då när vi var i städskrubben, men vi klarade det! , svarar Sanna och lutar huvudet mot Markus axel.
- Ja, och sen ringde ni och väckte mig, säger Mats och gäspar fast det syns tydligt att det är fejkat.
- Och när jag kom över för att påminna Mats om att vi skulle hit idag så skrämde ni livet ur mig med, säger Markus och kramar om Sanna och lägger återigen sin vänstra arm på hennes axlar.
- Förlåt för att vi väckte dig, säger Sanna till Mats och kramar honom snabbt.
- Och förlåt för att vi skrämde livet ur dig, säger hon och kramar Markus snabbt sen lutar hon åter huvudet mot hans axel och han lägger armen på hennes axlar.
- Så söta ni är! , retas Elin och skrattar.
Sanna måste le och faktiskt hålla med om att det känns skönt att luta sig mot Markus och kunna slappna av.
Kvart över elva säger Sanna att hon ska gå ut en stund, Sarah undrar först om hon mår bra men Sanna säger att hon mår prima och att hon bara vill ha lite frisk luft. När Sanna kommer ut i den svala luften går hon en bit längs gatan. Hon får lust att springa lite men går istället vidare på gatan.
- Vem har vi här då? , säger en bekant röst och Sannas blod fryser till is.
På mindre än en sekund återvänder rörlighetsförmågan och Sanna vänder sig kvickt om och börjar springa mot Café Ängeln men hon har gått en bit och det är uppförsbacke nu. Sanna snubblar men reser sig snabbt upp och fortsätter springa. Nu är Richard ännu närmare och Sanna vågar inte tänka på vad som kan hända om han får tag på henne.
- Sarah, hjälp!, skriker Sanna när hon känner en hand ta tag i hennes jacka som hon knutit runt midjan.
- Sarah! , skriker hon ännu högre nu.
- Håll käften din hora, säger Richard och tar tag i hennes höger arm.
- Hjälp, Sanna försöker skrika att Richard är här men han sätter ena armen tryckt mot hennes hals så att hon inte kan skrika - och knappt andas.
Inne på Café Ängeln:
Sarah, Andreas, Mats, Markus, Elin, Kristoffer och Julia sitter och skrattar åt några skämt som Kristoffer just sagt. Först hör de inte Sannas rop sen slutar alla skratta för nu hör de henne skrika ”Sarah!” sen blir det tyst en stund och så hör de Sanna skrika ”Hjälp”. Sarah reser sig och springer fram till dörren.
Utanför lite längre ner på gatan:
- Håll käften sa jag!, säger Richard i Sannas ena öra.
- Richard håller bara fast Sanna genom att ha sin högerarm tryckt mot Sannas hals. Sanna slår till Richard i magen med sin vänstra armbåge och stampar till hårt på hans ena fot. När Richard släpper Sanna för en knappt en sekund börjar hon springa igen men Richard hinner snabbt ifatt henne och tar tag hennes arm och smäller till henne i ansiktet hårt. Sanna faller ner på marken och han sparkar henne flera gånger i magen, sen stannar han till och tittar upp mot Café Ängeln. Sanna ser i ögonvrån att det är någon som kommer springande mot dem och efter den personen kommer fler personer.
Richard sparkar till Sanna en gång till men mycket hårdare nu (de andra sparkarna var också hårda men den här var extra hård) och springer iväg till en moped och åker iväg.
Sanna som ligger kvar på marken sätter sig upp, lutar sig mot husväggen och drar upp knäna så att hon kan luta huvudet på dem.
- Sanna?, frågar Sarah.
- Vad hände?, frågar Sarah.
- Den jäveln har lärt sig att springa men inte glömt hur man sparkar hårt, svarar Sanna med ansiktet mot sina knän och stönar till av smärta när hon drar ett djupt andetag för att inte börja gråta.
Nu har Markus, Mats, Andreas, Elin, Kristoffer och Julia hunnit ikapp och står runt Sarah och Sanna.
Sarah sätter sig på knä mittemot Sanna och lyfter upp hennes huvud så att Sarah kan se hennes ansikte. Sen tar hon undan håret som ligger i vägen och ser att Sanna gråter. Sanna lutar ansiktet mot knäna igen och nu ser Sarah att Sanna skakar.
Sarah reser sig upp och drar med sig Sanna som har så ont i magen att hon sätter sig ner på knä igen och håller sig för magen.
- Kom igen gumman, säger Sarah tröstande och hjälper Sanna upp igen.
- Det gör så jävla ont Sarah, säger Sanna och håller sig för magen.
- Jag vet Sanna, det gör ont. Men jag lovar dig, han kommer inte få göra om det igen! Detta var den absolut sista gången!, svarar Sarah när Sanna lutar huvudet mot hennes axel.
- Markus ställer sig på Sannas högra sida och lägger ena armen runt hennes midja.
- Den jäveln har lärt sig att springa, säger Sanna när de har börjat gå.
- Vadå?, frågar Markus oförstående.
- Han har aldrig kunnat springa ikapp Sanna förut, hon är ju snabbast av alla på hela skolan, förklarar Sarah.
- Men nu kom han ifatt mig, säger Sanna och ler lite bistert.
- Fast han hade nog bara tur att jag snubbla och att det var uppför för annars skulle jag nog ha hunnit undan, säger Sanna och skrattar, fast gör sen en grimas av smärta och håller sig för magen.
- Han har nog inte lärt sig springa riktigt än i alla fall, säger Sarah.
- Och nästa gång så tänker jag inte snubbla, Sanna ler och fortsätter sedan. Kan man ha mer otur än vad vi har haft nu? Först måste vi sticka från motellet jagade av några typer, sen blir jag påkörd och hamnar på sjukhus, sen svimmar du i receptionen, sen kommer det poliser till sjukhuset och nu det här!
- Jag tror gränsen går här, om inte någon tänker börja bomba Göteborg inatt, svarar Sarah.
När de kommer upp till Café Ängeln igen går de in och Sanna lägger sig på en av sofforna med huvudet i Sarahs knä. De fortsätter att prata tills långt efter midnatt. Sanna som fortfarande ligger på soffan sätter sig upp, men när hon gör en grimas som tydligt visar hur ont hon har lägger hon sig snabbt ner igen.
- Vill du sova hos mig inatt Sanna? För det är ju inte så långt till mig som det är till Andreas, viskar Markus som böjt sig ner på huk för att vara öga mot öga med henne.
- Kommer inte dina föräldrar inte får spader?, säger Sanna och ler trött.
- Nej, morsan är i Lindköping hos några vänner, farsan är på affärsresa i Danmark och de kommer inte hem förens om en vecka, svarar Markus.
- Okey, men då sover jag över hos dig inatt.
De är kvar på Café Ängeln en stund och sen säger Mats, Markus och Sanna hej då till de andra som också ska hem. Sarah fick Markus och Mats att lova att inte lämna henne ensam ute om så var för bara en sekund.
-
- Sarah är lite överbeskyddande ibland, speciellt efter…, Sanna tystnar när hon försöker komma på rätt ord, … speciellt efter att jag haft ett nytt helvete, säger hon tillslut när hon inte kommer på något annat passande ord.
- Men det är bättre än inget eller hur?, frågar Markus.
- Jo, det är det, svarar Sanna och ler, Sarah är den enda som faktiskt försöker göra något för att hjälpa mig på skolan, även om hon själv blir slagen.
- Richard är en idiot, svarar Markus.
- Det är de båda två, svarar Sanna trött hon glömmer helt och hållet att det bara är hon som vet om Sarahs hemlighet.
- Richard och vem mer någon ur hans gäng va? , frågar Markus.
- Nej, Richard och hennes djävul till farsa, säger Sanna när hon blir trött på alla frågor, sen kommer hon på vad hon sagt och sätter händerna för munnen ihop om att hon kanske bara trodde att hon sagt det. Men en snabb blick på Mats och hon märker att han hört vartenda ord.
- Fan helvetes jävlar, vilken idiot jag är!, säger hon tyst till sig själv och knyter händerna så att naglarna borrar sig in i händerna.
- Snälla! Fråga mig inte mer om Sarah nu!, säger Sanna sen till de två killarna som tittar på henne.
- Jag har lovat att aldrig berätta det för någon! Och tänker inte säga ett jävla ord till om det ämnet igen, någonsin!, säger hon när hon märker att Mats öppnar munnen för att fråga något.
- Är det långt kvar?, frågar hon snabbt inte bara för att byta ämne utan för att det känns som hon snart svimmar av smärta och egentligen vet hon vägen mycket väl.
- Nej, vi är nästan framme, säger Markus.
- Bra, svarar Sanna tyst och kämpar för att inte visa hur ont det gör.
När de kommer fram till huset där Markus bor så säger Sanna och Markus hejdå till Mats
och tar hissen upp till Markus lägenhet.
Sanna hjälper till att bädda i extrasägnen som står i Markus rum och så får hon sova där.
Hon får låna en t-tröja av Markus så att hon ska slippa att sova i kläderna som hon haft på sig på dagen.
Fortsättning följer…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nellan16 - 15 apr 07 - 19:23- Betyg:  | | skit bra MERA!! | | Lellellis_94 - 3 mar 07 - 20:25- Betyg: | | Jättttebrraaa!!! | | MinnaMy - 1 mar 07 - 05:33 | Har lite mycket att göra nu med flera noveller, skolan och sådant men jag ska försöka att skicka in en del snart..
Kramar // MinnaMy I. | | beccisan - 18 jan 07 - 03:47- Betyg: | | den e jätte bra du bara måste fortsätta | | Delli - 13 sep 06 - 02:46- Betyg: | | jätte bra!!! längtar till nästa! ^.^ |
|
|
|
