Domen föll |
Domen föll
Och jag ville skrika
Inte av glädje,
Över att rättvisa någonstans hade skipats,
Utan över smärtan i min själ
Allt du tog ifrån mig
Allt som aldrig kommer åter
Inget skadestånd
Inte heller vetskapen om att du ska sitta för ditt brott
Att dagarna i rättssalen gav utdelning
Kan göra smärtan mindre kantig
Eller ångesten mindre kvävande
När jag blundar så upprepas dina ord
Dina händer på min kropp
När du tog det du såg som ditt
Och lämnade mig
I spillror
Nätterna är långa
Stundtals outhärdliga
Och jag skriker i panik
Men ingen hör
Jag skriker i vanmakt
Över allt du tog ifrån mig
Domen föll
Ditt tidsbestämda straff
Emot mitt livslånga
Och jag undrar tyst, för mig själv
Vart finns rättvisan i det?
|
|
|
|
