Ur funktion. |
Ett bra jävla tag där trodde jag seriöst att jag hade tappat förmågan att gråta.
Oavsett vad som hände, hur jag än kände, så grät jag aldrig, det var mer bara en stor jävla tomhet inom mig.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Men nu helt plötsligt, kan jag gråta för saker jag inte ens är ledsen över egentligen. Som en jävla kulspruta kan jag börja tjuta vilken jävla tid på dygnet som helst, utan att det hänt något.
Jag försvinner alltid när jag känner att det är på gång. När jag känner att jag inte kan hålla det tillbaka. Ingen får se. Ingen får höra. Ingen får veta.
I’d rather die alone in silence.
Precis som jag i över tio års tid var helt bombsäker på att jag lyckats förstöra min kropp. Jag var helt säker på att jag aldrig mer skulle kunna få mens, jag var helt säker och rent ut sagt överlycklig och stolt över att jag lyckats stänga ner dessa funktioner i kroppen.
Men så med viktuppgången, visade det sig att så var inte fallet, efter sådär 17 år i svältläge/konstant underskott av kalorier hittade min kropp tillbaka till sin ”set point” och jag insåg vilket brutalt jävla misslyckande jag var.
Vilket jävla misslyckande jag var som inte ens kunde lyckas med en så simpel sak som att stänga ner kroppen för resten av dess tid här på jorden, så att den bara kunde förbli det där tomma skalet jag jobbat så hårt för att hålla det i.
Förbli tom.
Ur funktion.
|
|
|
|
