Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Övriga dikter

Medicin

Jag vaknar med ångest.
Jag går och lägger mig med ångest.
Mitt huvud maler på om allt möjligt skit som jag inte kan göra någonting åt just där och då.
När jag försöker stänga ner snurrar det som en jävla karusell bakom pannbenet.
Jag kan riktigt känna hur där är helt ”tomt” i skallen.
Tomheten ger mer utrymme för alla jävla idiot tankar att snurra snabbare och snabbare tills jag blir helt knäpp.
Stiger upp.
Gör något.
Går tillbaka till sängen.
Försöker igen.
Men det är precis som att någon tryckt på en repeat knapp.
Tryckt så hårt på knappen att den tryckts sönder, fastnat, och inte går att få ut eller ens stänga av med andra knappar.
Jag måste ha hjälp.
Och jag vet att det enda som kan hjälpa i detta fallet är tabletter.
Tabletterna som psyk säger att jag borde se som min medicin, lika mycket som någon med diabetes borde se sina sprutor som sin medicin, behöver jag tabletterna för att kunna fungera och framförallt för att kunna överleva.
Men jag vill inte vara beroende av tabletter.
Jag vill inte vara beroende av något.
Inte människor, inte mat, inte pengar, inte gymmet, jag vill inte behöva någonting.
Jag ville bara bli fri…

Men jag vet vart det leder mig om jag fortsätter vägra medicinering.
Straight back to hell.
Tillbaka ner i det svarta jävla hålet jag redan börjat min vandring ner i de senaste tre månaderna.
Djupare och djupare har jag sjunkit.
Och självskadandet har eskalerat med det.

Fortsätter jag såhär vet jag att jag inte kommer leva många år till.
Men vill jag ens det?
Jag vet inte om jag vill leva och så har det varit de senaste 10 åren.
Jag har försökt ta slut på allt förut.
Men nu känns det som att jag inte har något val längre.
Jag har inget annat val.
För det finns ingen som helst anledning för mig att stanna sålänge jag mår som jag gör, och inte ens kan ana något ljus i tunneln.

Motvilligt drar jag mig upp ur sängen och hämtar ”vid behovsmedicinen”.
Den lugnar ner mig tillfälligt
Timmen innan den börjar verka känns som en jävla barnlek jämfört med hur jag har blivit plågad psykiskt de senaste dygnen.
Hur det psykiska sprider sig ut i hela kroppen så det till slut blir fysiskt.
Jag skadar mig själv.
Bara för att få någon form utav lugn.
Det är kortvarigt.
Och i längden blir det bara värre, jag vet det, för självskadandet är beroendeframkallande för mig.

Men inatt ska jag få sova.
Imorgon kommer de lugnande tabletterna fortfarande sitta i och jag kommer kunna ta mig till både jobb och gymmet utan att behöva jagas av ångesten hela vägen.
Kanske får jag även en lugn kväll?
Det hade fan varit guld värt.

Sväljer ner 15 mg fast att läkaren bara sagt att jag ska ta 2,5.
Men jag måste ha mer.
Jag behöver något som knockar mina jävla hjärnspöken till golvet helt.
Jag behöver få fucking jävla tyst på dem.
Och det är nu.
Bara låt mig sova.
Falla in i glömska och en drömlös sömn.
Ett jävla paradis.

Kanske tar jag tag i något igen.
Någon gång framöver.
Mediciner igen efter snart ett halvår utan.
Varför ska jag alltid behöva nå botten helt innan jag tar det på allvar?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Diva_94
19 feb 22 - 23:03
(Har blivit läst 67 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord