ångestattacker |
Jag tror alltid att jag har klarat det
Efter några få dagar
Ibland en hel vecka
Kanske är jag fri nu?
Men så kommer ångesten
Som en jävla bomb slår den ner i mig
Utan någon som helst respekt för hur det påverkar mitt liv
Min omgivning
Dem som ska föreställa älska och försöka stötta mig
Jag sätter mig spikrakt upp i sängen
Hjärtat dunkar så det känns som bröstkorgen ska brista
Det orkar inte hålla mitt panikslagna hjärta inlåst länge till
Det är på bristningsgränsen
Precis som jag
Jag flyr
Mitt i natten
Vilken vanlig jävla natt som helst
Flyr jag
Efter flera dagar utan
Utan att ha skadat mig
Är jag återigen nere i skiten
Och jag vet
Innerst inne
Att det här leder mig ingen vart
Men jag gör det ända
För ingenting annat kan lugna det plötsliga äcklet
Raseriet
Hatet
Stormen
Som väller upp inom mig
Utan någon som helst anledning
Utan någon som helst förvarning
Utan att göra någon som helst nytta
Liksom självskadebeteendena jag tar till
Till ingen nytta
Förutom då att kanske lugna mig i sådär en timme
Eller två
Kanske resten av natten
Eller kanske inte...
|
|
|
|
