Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

HP - I walk in moonlight | 01 [M/M]

Här kommer fortsättningen. Jag håller samtidigt på att strukturera upp hela berättelsen. Det är så mysigt, att få återvända till karaktärer som man redan känner så väl. Jag har saknat det här, att skriva om våra älskade Marodörer.

01

Det var knappt fem minuter kvar tills tåget skulle gå. Remus kunde höra hur elever och föräldrar sprang runt på perrongen utanför fönstret och han motstod impulsen att kika fram bakom gardinen. Han hade redan öppnat fönstret för att vädra ut den dåliga lukten och med en enkel trollformel hade han tömt papperskorgen på dess innehåll. Hjärtat bultade i öronen på honom och han höll ett krampaktigt tag i boken som dolde hans ansikte för omvärlden. Dörren till kupén sköts upp och hjärtat slutade slå. Det liksom pausade.
”Där ser du Peter, vissa ändras aldrig”, sade James med ett skratt i rösten och Remus kunde höra hur de trängde sig in i den lilla kupén. Det lät som om de alla försökte ta sig in på en och samma gång. Deras koffertar slog i varandra och James kattuggla gav ifrån sig ett dovt skrik när den upptäckte Artemis.
”Där tar du miste, James”, det var Sirius röst. Remus hjärta hoppade till liv igen och slog allt hårdare. ”Jag har aldrig sett Remus Lupin i keps. Och vart är klädnaden? Chockerande!”

”Två minuter till avgång. Det måste vara rekord?” Remus kunde inte hjälpa det. Han studerade sina vänner över bokkanten och vände blad trots att han inte läst ett ord.
”Vi tog Nattbussen, ett hett tips – gör inte det. När folk säger att det är kaos på bussen den 1:a september har man tänkt att de överdriver, eller hur? Det gör de inte. Jag är ärrad för livet. Eller hur Peter?” James slog sig ner på sätet mittemot och Peter nickade sitt medhåll. Sedan berättade de om allt som hann hända under den timme de tog sig från respektive hem till stationen.
Remus lyssnade med ett halvt öra. Han vände blad med jämna mellanrum, tillräckligt ofta för att det skulle verka trovärdigt. Men blicken stirrade oseende på sidorna.
”Ner med boken, Remus. Jag vet att du inte läser.” Det var Sirius röst. Han hade inte sagt något på en lång stund och även om han sänkte rösten så var det som om det gick en direktsignal till de andra pojkarna. De tystnade genast och Remus kunde känna hur blickarna vändes mot honom. Hans grepp kring boken hårdnade. Knogarna vitnade och sprickorna i den torra huden gick upp för andra gången den morgonen.

”Kom igen nu”, lirkade Sirius och böjde sig försiktigt framåt medan han försökte möta Remus blick under kepsen. Han kunde känna hur det knöt sig i magen igen. Det blev svårt att andas. Han visste att blicken var ångestladdad och det syntes i Sirius ansikte. Han fick den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen och någonting i hans gråa ögon skiftade, de blev vaksamma. Oroliga. ”Remus?”
Remus satt som fastfrusen. Det kändes som om han när som helst skulle kräkas igen. Han slöt ögonen och andades in genom näsan. Han hörde på sig själv att andningen var för ostadig. Panikartad. Den fick musklerna att dra ihop sig och tårarna brände bakom ögonlocken. Han hade fasat för det här mötet sedan mitten av juli.
”Jag-”, rösten stockade sig och han svalde. ”Sirius, jag-”

En varm hand placerades över hans egna, tummen smekte de spruckna knogarna. Långsamt, mycket långsamt, fick han hjälp att sänka boken. Lagom den passerat bröstkorgen så slappnade händerna av och boken föll i golvet. Handen försvann inte, istället tog den tag i hans och kramade om den. Remus fortsatte att andas genom näsan och han tvingade sig själv att öppna ögonen. Sirius varma blick var det enda han såg. Han hade lutat sig fram och mycket försiktigt höjde han den andra handen. Remus ryggade baklänges, rädd för att han skulle ta bort kepsen. Men Sirius förstod och fingrade istället på de mörkbruna lockarna.
”Ny frisyr?” Viskade han och log. ”Får jag se den utan kepsen?”
”Jag kanske kommer kräkas”, viskade Remus tillbaka och han ljög inte. Det vände sig i magen igen och han svalde och svalde. Det var James som räckte honom papperskorgen. Tystnaden i kupén var påtaglig. Den eggade på ångesten och Remus kräktes ännu en gång. Sirius hand strök honom över ryggen och James klappade honom på knäet.

”Behöver du vatten?” Det var Peter som räckte honom en vattenflaska och Remus började gråta. Deras oro kramade om honom. Han tog vattenflaskan och sköljde ur munnen medan James tog hand om papperskorgen. Det var Sirius som gick upp och låste kupédörren. Han drog ner den lilla gardinen ut mot korridoren och satte sig sedan på golvet framför Remus. Hans ljusa ögon såg på honom under kepsen. En lång stund vandrade blicken över ärren i ansiktet och Remus kunde inte läsa av hans ansiktsuttryck. Tårarna rann fortfarande ner för hans kinder och andningen kom stötvis. Det kändes tjockt i halsen.
”Har de läkt?” Frågade han mjukt och strök honom över vaden. Remus kunde bara nicka och gråten växte sig starkare. Den skakade hans kropp och han borrade in naglarna i handflatorna i ett desperat försökt att få tillbaka kontrollen.
”Vi skulle ha varit med dig”, det var James röst. Han lät sammanbiten och Remus blundade igen. Han svalde och svalde. Tårarna rann lika tyst som innan.
”Varför skulle vi åka till Frankrike för? Vi visste ju att-”
”Jag kommer ta av dig kepsen nu, är det okej?” Sirius struntade i James och höll allt sitt fokus riktat mot Remus. Han gjorde den minsta av rörelser med huvudet. Sirius tog försiktigt av honom kepsen och strök honom över håret. Fingrarna lindade in sig i lockarna. ”Den nya frisyren klär dig verkligen. Jag visste inte att du var lockig?”

Nu kunde även Peter och James se de hemska ärren i ansiktet. Det var ett under, egentligen, att han inte fått dem för länge sen. Men han hade alltid lyckats undvika ansiktet, det var väl en sorts primär instinkt. Men sommaren hade varit tuff.
”Nu kommer alla att se”, viskade Remus genom tårarna. Han vågade inte möta vännernas blickar, istället fortsatte han att blunda. Han kände hur Sirius strök hans hår. ”De kommer förstå. Vilket-, vilket-”
”Remus”, Sirius sänkte rösten, liksom varnande.
”Vilket monster jag är”, fortsatte Remus utan att bry sig om Sirius försök att tysta honom. Hans rödsprängda ögon såg ner på vännen som fortfarande satt på kupégolvet. Det var någonting i hans blick som fick Sirius att bita ihop. En tumme strök över början på ärret, alldeles vid tinningen.
”Du är inget monster”, svarade han sammanbitet och de två vännerna höll genast med honom. Allvaret fyllde kupén till bredden och Remus var rädd att det skulle kväva dem. ”Vad är storyn? Kan vi backa den på något sätt?”
”Jag var med familjen upp till ett reservat i Nordnorge, pappa forskar på vargars flockbeteende”, viskade han. James och Peter lutade sig närmare så att de kunde höra honom bättre. ”Alfahanen hade betett sig konstigt ett tag, det var därför han åkte dit. Honorna undvek honom. Han-, eh. Han var sjuk.”
”Och du din fårskalle skulle hjälpa till?” Viskade Sirius tillbaka. ”Typiskt dig.”

”Folk vänjer sig snabbt”, försökte James trösta. ”Det ser faktiskt inte så dumt ut. Tjejerna kommer att älska det, du kommer ha dem springandes efter dig hela året. Jag lovar.”
Remus skrattade till, ett skratt som stockade sig av gråt. Han drog på sig kepsen igen och Sirius reste sig från golvet. ”Lyckos mig.”
”Är det därför du inte har skrivit?” Frågade han och Remus vek undan med blicken. Skammen satte effektivt stopp för gråten och han plockade upp boken från golvet. Artemis var vaken och plirade på honom med sina stora ögon. Det var sant, att han inte hade skrivit så mycket under sommaren. Inte till någon av dem. Allra minst till Sirius.
”Förlåt”, svarade han. Han visste att det hade sårat honom. Sirius hade skickat flera brev i veckan, ända fram tills han flyttade in med James familj. Och Remus visste att han borde ha svarat på dem. Han borde ha funnits där och stöttat honom. Han visste hur svårt det hade varit för Sirius, att bara dra och lämna Regulus själv med föräldrarna. Det fanns så mycket han kunde ha sagt. ”Sirius, jag borde ha-”
”Äh, jag letar upp godisvagnen. Vill ni andra ha något?” Sirius var redan på väg ut ur kupén och han undvek effektivt Remus blick. Peter hade svårt att bestämma sig så han följde med. Remus såg hur dörren stängdes bakom dem och han fingrade på boken i knät.

”Han har varit orolig för dig”, sade James som också betraktade den stängda dörren. ”Du vet hur han kan bli ibland. Han lugnar snart ner sig.”
När de två killarna kom tillbaka en stund senare hade Sirius köpt med sig en chokladkaka som han tyst räckte till Remus och om deras fingrar stannade kvar vid varandra extra länge så var det inget som någon av dem låtsades om. Det var också en sak som Remus borde ha lugnat honom i. Att han var okej, med det där som hände innan sommarlovet. Mer än okej.
”Tack”, mumlade han och Sirius ryckte på axlarna. I den stunden önskade Remus att han kunde göra som Artemis och stoppa huvudet under vingen tills de var framme vid Hogsmeade. Istället bläddrade han tillbaka de sidor som han bara låtsas att läsa och gömde sig återigen bakom sin bok.
Efter en liten stund annonserade Sirius ut att han skulle sova, James snarkningar hade hållit honom uppe halva natten sa han, och han sträckte ut sig över tågsätena. Det tog ett par minuter, men sedan placerade han fötterna i Remus knä och när Remus kollade på honom såg det ut som att han redan sov djupt.
Det skulle dröja ett par timmar än, innan Remus behövde tänka på ceremonin och hur alla skulle stirra på honom. Just nu försökte han att slappna av och tänka att det kanske inte skulle bli så farligt, det här nya året. Han lyckades nästan övertyga sig själv.

Är det något speciellt som ni vill läsa om, när de är på Hogwarts? Någonting som ni har saknat? Bara säg till, så ska jag försöka att väva in det.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
JennnyJ
15 jan 22 - 13:52
(Har blivit läst 83 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord