Hål |
Jag
som med mönstersax
kan klippa ut
vem som helst
från mitt liv,
precis längst konturerna,
knöggla ihop,
kasta bort
och gå vidare
Jag
har försökt göra det
med dig,
men allt som händer
är att jag får ett
Johan-format hål i kroppen
Jag
skanderar alltid
om att man behöver fylla
sina egna hål själv,
men ingenting annat än du
passar ju
Jag förundras fortfarande
över hur någon
kan vara som du
Hur
kan någon vara så lyhörd,
hur kunde du veta
precis när jag behövde
hållas om hårt i en evighet,
vara själv,
höra specifika ord
Hur
kan någon vara så formbar,
hur kunde du förstå
och ta till dig allt jag sa om dig,
säga att du skulle tänka på det,
försöka förändra det
och sedan,
redan nästa dag
bara göra annorlunda
men ändå fortfarande vara du
Hur
kan någon vara så pålitlig,
hur kunde du
hålla vartenda ord du sa,
stort som litet,
och aldrig säga mer
än vad du menade
Hur
kan någon vara så oförstörd,
hur kunde du
vara så gnistrande vit
i en mörkervärld?
Hos dig fick jag vara liten
men alltid vara stor
Du
vek ner ett hörn av täcket
så att sängen
såg inbjudande ut
inför att jag skulle lägga mig,
så som jag berättade
att mamma brukade göra
när jag var liten
och du läste sagor för mig
inför att jag skulle somna
och du såg julkalendern med mig
(nej, inte årets,
för den var inte bra,
vi tittade på en gammal,
Tjuvarnas jul)
och du höll om mig
och strök mig över håret
och pussade mig på pannan
när du trodde att jag sov
Du älskade
att ta hand om mig
och jag älskade
när du gjorde det,
för jag fick vila
och vara trygg
men samtidigt
aldrig bli förminskad,
alltid vara stor
och världens starkaste tjej
för hos dig
fanns inga motstridigheter
och filterögon,
hos dig
kunde jag vara
allt jag är
och du såg mig
precis så
Jag har aldrig
träffat någon som du,
aldrig varit med någon
som fått mig att må bättre
och det går inte
att klippa ut dig
så som det går
med alla andra,
för någon som du
är för sällsynt
för att kasta bort,
du är ingen
man ska klippa i,
du är en sådan
man ramar in
Och det gör mig
till ren desperation
Har sagt till dig
att jag inte vill höras
för att jag behöver
gå vidare,
men vi har hörts
någonting
nästan varje dag
och i fredags skrev jag
att jag ville åka till dig
för ett lugnare avsked,
för samtal,
för att vara nära
en sista gång,
du vacklade
men landade
och svarade
nej
Du skrev
att det gjorde ont
att säga nej
men att du trodde
att du måste,
för om jag skulle komma
skulle du gråta
hela tiden
och du trodde att du
behövde lugn
Jag vill förstås inte komma
om du inte vill ha mig där
och jag säger inte
att det är mig du behöver,
men jag tror
att du har fel
i att du behöver lugn
i dina känslor,
jag tror att du behöver
just gråt
och smärta,
känsel
Och kanske
skulle man kunna tro
att en isprinsessa som jag
vid det här laget
skulle släppa taget
Men nej,
dagen därpå
skrev jag uppsatslånga sms
om hur jag ville vara med dig,
om hur jag ville höra
dig säga
att allt kommer bli bra
och at vi gör det här tillsammans,
jag skrev om hur ont hålet gör
och att jag vill vara med dig
och att allt annat är fel
Du svarade inte
men det stoppade inte mig
från att skriva igen,
fråga dig
om jag kunde ringa
för att jag bara måste
få höra din röst
Du sa nej
igen
Och du sa
att jag inte behöver vara rädd
för att du ska försvinna
för du kommer alltid
finnas för mig
Men,
det gör du ju inte?
För allt som finns här
är ett Johan-format hål
som gör ont
...
Johan
|
|
|
|
