Blinkar tills det försvinner |
Bröt ihop igen
på tunnelbanan,
gråten stegrades
ju närmare
mammas hus
och trygga famn
jag kom
Har tänkt
att det här är rätt
för oss båda
och att
även om du tror
att det kanske finns
en väg tillbaka
så vet jag
att det är slut
Men jag tror
att det inte är min sanning
utan bara mina rädslor
som krupit fram
från under sängen
och viskar i mitt öra,
smeker min panna
Blir livrädd
av tanken på
att du gråter en dag
för att nästa inse
att du hoppsan,
inte är ledsen mer
och att jag inte känns
i dig längre
någonsin
Så fort jag får upp
en bild av dig
med lättnad i bröstet
och axlar befriade från tyngd
blinkar jag flera gånger
tills den försvinner
för den gör för ont
Jag vet
hur man klipper av
och går vidare
men är det
vad jag vill?
Och hur gör jag
för att finnas kvar?
Det är ju
helt idiotiskt
att kasta bort
en möjlighet med dig
om den visar sig finnas
Och jag är väl ändå
inte dum i huvudet
...
Johan
|
|
|
|
