Jag är rädd konstant |
Jag gråter mycket
nu för tiden,
det var länge sedan
sist
Skyfflar tegel,
bygger murar,
klipper relationer
på löpande band
Tillit är korthus
och ingen finns
på riktigt
Samlar in alla nycklar
för ingen ska längre
få röra mig
Men jag vet
var jag är på väg,
och jag vet
att även om jag
är stark ensam
så mår jag bättre
i sällskap av andra
Jag vill inte
slutna kamrar,
men jag vet
inget annat sätt
Jag klarar mig
alltid
genom allt,
fuktiga kinder
bekommer mig inte
Men jag längtar
efter annat,
annat än odödlig,
oberörd, alltid stål
Och jag försöker verkligen,
intalar kalla, avstängda,
oberörda känslor
att de bryr sig,
att de är sårbara,
ömtåliga
Men jag är rädd,
konstant
Jag är rädd
för att gå tillbaka
till ensamhet,
skyddad
från allt
som betyder något,
skyddad
från allt
jag kan riskera att förlora
och jag är lika rädd
för att låta bli,
för att stå blottad,
som ett öppet mål
utan vare sig rustning
eller sköld,
det går emot
alla logiska instinkter
Jag är rädd,
konstant
...
Mig själv
|
|
|
|
