dikt |
Skira silverkväll
kastar hemlösa stjärnor
På skära sommarkinder
Glasläppar kysser klockornas öronbedövande tystnad
Vart tog de smala fingrarna vägen
De som dansade så sorgesamt vackert över tangenterna
Själens lanterna, ögon klängande vid torra vårmarker
Snövita duvor pickade i hjärtat som sett ömheten rinna ner i fräknar över solvarm barnhud
Ben som sprang mot en höst som äntligen befriats från sin tvångströja
Minns du rösten? Siden och kristall
Solfångat glas i kras mot själens stenhäll
I ett landskap som var atelje och tidlös stjärnrymd
Om du vill, skär ut ådror ur vintern som sprang med blixten till armarnas ärr
Frigör stjärnor ur hjärnans uttorkade system
Vrid skratt ur en blåfrusen barnkropp stelnad i tiden
Sätt en ljummen vårkväll som dropp i den blekskära armen
Miljoner stjärnor flyr ur brandgula skyar
Smekta av daggiga sommarfingrar
På väg mot de sorgligaste melodier
Skriv evigheten i ett tumtryck mot en hand som skrapat fram hemligheter ur brustna visdomsord
Gråt en änglakör längs hudens linjer, in i rosa glittrig längtan tillbaka till det lilla som ryms i det stora
Vid den blåtonade horisont som tillhör den blå själen som alltid vågade vara naken
Prata lågt, viska in i den hjärtformade drömmen, att de dödas rike har en ovanligt vacker färg ikväll
Dess tecken flyger rakt in i det seende ögat
|
|
|
|
