Mötet med dig |
Jag såg dig
på andra sidan gatan,
du hade skägg,
det har du aldrig haft förut
men det klädde dig
Jag kände
ditt ansiktsuttryck,
det kändes ända in,
ända in i det jag hatar,
för du hade martyrminen,
den klädde dig inte,
har aldrig gjort,
har nog aldrig någonsin
klätt någon alls
Jag kräktes lite i munnen,
även om det bara var mentalt
Du sa
sådana där konstiga Marcussaker
som jag aldrig förstår,
och du använde
din lågenergiröst,
som ofta kommer fram
i samband med martyrminen
Men jag var avslappnad,
och jag tror
att jag smittade,
för ditt ansikte log,
martyrminen smälte
och du kom fram
Du berättade
om dig, ditt liv,
allt jag redan förutspått,
och allt jag är glad
att ha sluppit
Vi promenerade längst med vattnet,
och jag förväntade mig
att jag skulle glömma tid och rum,
att hemlängtande känslor
skulle spela mig spratt,
få mig att tro
att allt var som vanligt,
att vi bara gick
vår vanliga kvällspromenad
så som vi alltid gjorde,
här längst vattnet,
förut
Men ingenting kändes som förut,
inte du, inte jag, inte vi
och inte mina känslor,
det kändes skönt
Vi promenerade
sida vid sida,
men mellan oss
fanns luft,
påtaglig
och frisk,
och fri
Jag
var
fri
från
dig
När vi satte oss på bänken
sa jag de hårda orden,
alla onda känslor
som du fått mig att känna,
alla förminskande ord
och all misstro
Jag tror att du tog till dig
av vad jag sa,
även om jag nu,
i skrivande stund,
får en bild av
hur du hemma
(hos Amanda)
vänder och vrider på mina ord
och plötsligt kommer på
att du inte alls
tycker att jag var rättvis,
att du vill agera
för att du i efterhand
känner dig överkörd,
kränkt
och att jag kan vänta mig
ett uppsats-sms
där du förklarar
att vi aldrig mer kan ses,
för att jag manipulerar dig
För så är det ju
med dig
Och vad skönt
att jag slipper leva
med den oron
Du berättade
om alla relationer
som tagit stryk,
om din syster
som sagt upp kontakten,
om vänskapsrelationer
som brustit
Och jag berättade
att det inte var svårt
att komma över dig,
men att du samtidigt
satt ärr
som lyser vita
Jag berättade
om Mattias,
och du sa inte så mycket,
frågade mest
Jag berättade
om mötet med pappa
och jag vet att du var genuin
när du sa
att du var glad
för min skull
Och du berättade
lite om Amanda,
kanske borde jag ha frågat mer
av artighet
men jag ville lägga fokus
där fokus skulle ligga
Du sa
att det är svårt
med kommunikation,
kompromisser
och gränser
Det vet jag
att du tycker,
tro mig,
jag vet
alldeles
för väl
Vi kramades hejdå
och du sa
att du var glad
att vi sågs,
jag sa detsamma
När jag gick
så såg jag mig inte om,
det behövdes inte
Och jag kände mig lätt,
lättare, lättad
och färdig att gå vidare
När jag kom hem
skrev jag ett sms till dig,
jag skrev
att jag var glad
att vi sågs,
att det betydde mycket
att vi hade det här samtalet,
att jag trodde
att vi kunde bli vänner,
att jag hoppades
att du skulle må bättre,
att du skulle ta hand om dig
och om Amanda
Kanske uppskattar du
mitt sms,
och i sekunder
när jag tror det motsatta
får jag akut magknip,
för kanske,
kanske var det ett bra avslut
innan jag skrev sms:et?
Och kanske
förstörde jag allting nu?
För så är det ju
med dig
Jag vet aldrig
vad du tycker
är rätt och fel,
vad som kan elda upp
hela världen,
jag balanserar
på spindeltrådar
med dig
Men inte längre,
för kanske
vill du inte vara min vän,
men om jag inte
kan uttrycka mig
och bli bemött
med respekt
så vill jag inte vara din
Jag är fri
från dina mönsterögon,
fri från martyrminen
och den trötta rösten,
fri från anklagelserna
och den förminskande synen,
fri från dig
Och jag gick
från att vara arg
till att vilja gott,
men samtidigt
till att inte vilja dig
någonsin igen
...
Marcus. Avslutat.
|
Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | iblandfinnsjag - 26 jun 18 - 18:21- Betyg: | Vilken bra text, kände igen mig på så många plan, väldigt bra skrivit! |
|
|
|