En tidig doft av regn - Prolog |
Sommaren var den vackraste tiden på året i Calahall. Värmen fick träd och växter att slå ut och blomma med sina vackra färger och hela staden doftade av sötman från rosor och schersmin.
Staden låg några mil öster om Avantasia, alldeles invid Werenéaskogen som var hem till de vilda djuren. Med sina tjugoåttatusen invånare var Calahall den tredje största staden i Levelynia.
Calahall var omtalad som ’staden som aldrig sov’ och var ett populärt resmål hos unga resanden och familjer. Den var ett semesterparadis som saknade konkurrens och var särskilt känd för sina stränder, sitt stadsliv, vackra skogar och berg.
Guider visade runt turister i de djupa skogarna och förde sina gäster till varma källor, mullrande vattenfall och skyhöga berg som turisterna fick klättra uppför med hjälp av säkerhetslina och rutinerade instruktörer.
Inne i staden myllrade det av affärer, restauranger och caféer. Om dagarna fyllde shoppingsugna turister gatorna och om kvällarna ljöd musik över staden som fyllde stadens gator med festsugna män och kvinnor, som alla hade sina egna anledningar till att besöka krogar och pubar.
Det populäraste tillhållet i Calahall gick under namnet ’gyllene hornet’ och ägdes av Gus Sunariw, en ung kock och bartender som tagit över krogen efter sina föräldrar, Willow och Amaya Sunariw.
Paret Sunariw hade startat sin verksamhet som ett litet café för nästan fyrtiofem år sedan. Caféet hade blivit till en populär träffpunkt bland folket i Calahall och Amaya hade gjort sig känd för sina bakverk. När efterfrågan så småningom blivit alldeles för stor för att paret själva skulle kunna driva restaurangen hade de anställt Paloma Soria och Aaron Maedhrós.
Aaron, som var nära vän till Willow, och Paloma, som var barndomsvän till Amayas yngre syster, kom allt närmare varandra tills de en dag inledde en relation och några år senare gifte sig.
När Amaya och Willow några år senare fick sitt första och enda barn, blev Aaron och Palomas egen dröm om ett barn allt större och de bestämde sig för att försöka bilda familj, men drabbades av fyra missfall och slutligen gav upp sitt hopp om att någonsin bli föräldrar, tills de en dag, ett år efter att de gett upp hoppet om att få ett eget barn, blev gravida och nio månader senare föddes deras dotter som de gav namnet Aoulíe.
Trots en åldersskillnad på nästan fyra år växte Gus och Aoulíe upp tillsammans. Bandet mellan de två barnen växte sig allt starkare under åren som gick och när Aoulíe var fjorton år kysstes hon för första gången någonsin av en pojke – Gus.
De inledde ett förhållande med varandra, men var noga med att hålla det hemligt för sina föräldrar, tills de en dag blev påkomna av Gus’ moster. Föräldrarna fick vetskap om sina barns relation och i oro valde Aoulíe att kapa alla band som hon hade med Gus.
De vägrade kännas vid med varandra fram till den ödesdigra kväll då Aaron miste livet till en grym varelse med vassa tänder och kallt blod i sina ådror. När prästen och polisen kom till familjen Maedrhós’ hus sent den kvällen och lämnade sina kondoleanser och berättade för Paloma och Aoulíe om vad som hänt deras make och far, förändrades någonting inom Aoulíe.
När hennes mor förtvivlat anklagade prästen och poliserna för att tala osanning och tillät sina tårar att rinna, satt Aoulíe tyst bredvid sin mor och saknade ord liksom känslor.
Gus och hans föräldrar närvarade vid Aarons begravning liksom många andra som känt honom – vänner och bekanta – men inga föräldrar.
Aoulíe hade under hela sin uppväxt undrat varför hon aldrig fick träffa sina farföräldrar. När alla andra barn besökte sina släktingar under skolloven spenderade hon dagarna tillsammans med sina föräldrar på caféet. Ibland hade hon blivit hämtad av sina morföräldrar och spenderat några dagar hos dem innan det varit dags att återvända till vardagen. Men Aarons föräldrar hade aldrig funnits där.
Hon hade ställt frågan till honom en gång, frågat varför hon inte fick träffa dem. Till svar hade hon fått höra att Aaron en dag skulle låta henne träffa dem, men den dagen kom aldrig.
Aaron hade mördats innan Aoulíe fått veta någonting om sina farföräldrar. Hon hade inte bara förlorat sin far utan även berövats på den del som alltid varit okänd om henne. Paloma berättade aldrig någonting eftersom hon sade sig inte veta någonting om Aaron som Aoulíe inte redan visste.
Aaron hade varit en man med stort hjärta, en man som varit lätt att älska. Men hans liv hade tagits av en hänsynslös varelse som kunde identifierats som ’Taiqaqum’ – en varelse vars väsen var så grym att den fick blodet att frysa och förde med sig ett löfte om död vart den än gick.
För att söka hämnd på Aarons mördare valde Aoulíe att hoppa av gymnasiet och utan Palomas vetskap ge sig ut på jakt efter sin fars mördare.
I en mörk gränd sent en kväll hade hon stött ihop med en man vars ögon lyste i det dunkla skenet från månen som tog sig ner mellan hustaken. Utan att ha några tillräckliga vapen på sig tvingades Aoulíe att försvara sig när varelsen gick till anfall och hon överrumplades över dess styrka och beslutsamhet att döda.
Ett skott hade så småningom räddat hennes liv och varelsen hade fallit till marken samtidigt som blod pulserade ut genom skotthålet som borrat sig in i dess skalle. Ett gäng människor med vapen hade kommit till Aoulíes räddning när hon just höll på att förlora kampen och hon stod i tacksamhetsskuld till dem.
Människorna som hade räddat henne kallade sig själva för ’vampyrjägare’ och ’monsterjägare’ och hade specialiserat sig på att dräpa varelser vars enda intention var att skada och döda oskyldiga människor.
Jägarna höll Calahall säkert och visade ingen nåd till de varelser som utgav sig för att ha en enda tanke i huvudet.
Aoulíe slog följe med jägarna och när hon några månader senare lät Paloma få vetskap om vad hon valt att arbeta som möttes hon av förtvivlan och besvikelse.
Aaron hade älskat alla varelser, oavsett om de ansetts vara onda eller goda. Om han visste vad som blivit av hans älskade dotter efter hans död hade han vänt sig där han låg i graven.
|
|
|
|
