Vildängel - kapitel 5 |
Det sägs att tiden läker alla sår. Varje tanke på ett pågående krig lämnade snart varje krosárs minne och jag tycktes vara den enda som bekymrade mig. Det hade nästan gått ett år sedan kriget startade i Ísoara. Om några veckor skulle det vara ett år sedan Ísoara föll och jag visste fortfarande inte om mina föräldrar levde.
Ingen talade längre om Ísoara. Det var som om min faders rike aldrig hade existerat. Men jag visste att det hade gjort det för jag var hans dotter och jag hade bott i Ísoara i nitton år. Jag hade lämnat ett fridfullt rike bakom mig i hopp om att jag skulle kunna rädda det.
Jag hade haft fel.
Så fruktansvärt fel.
Mina tankar vandrade till mina föräldrar varje morgon som solen lyste på himlen och varje kväll när månen tog solens plats. Men tänk om jag en dag vaknade och solen inte längre fanns där? Tänk om jag en dag vaknade och även jag hade glömt?
Den tanken skrämde mig.
Jag kämpade för att finna mina föräldrar. Jag kämpade för att alla andra inte skulle ge upp sökandet. Jag kämpade för att jag var den enda som fortfarande trodde – hoppades – att min far och mor fortfarande levde. Var jag den enda som saknade min familj?
Jag var på väg att ge upp. Jag var på väg att acceptera den hemska sanningen som tvingade sig närmare mig varje timme, varje minut, varje sekund. Jag såg inget annat alternativ längre.
Jag var tvungen att inse att jag förmodligen aldrig skulle få återse mina föräldrar igen.
Jag kom på mig själv med att vänta. Jag väntade till jag var ensam eller till Sarlack hade somnat eller till smärtan förgjorde mitt hjärta. Och jag brast. Jag brast och jag grät och jag brast igen och tårarna rullade över mina kinder och jag försökte lugna mig själv men jag kunde inte och jag…
Otaliga gånger befann jag mig i Sarlacks famn. Otaliga gånger tröstade Lejlíanáh mig och otaliga gånger mötte jag Dekkháms blick när han såg på mig och jag vägrade tröstas av honom. Jag vägrade dela med mig av mina förtvivlade känslor till någon.
Inte ens till Sarlack.
Inte ens till Lejlíanáh.
Och sorgen inom mig växte och den åt upp mig inifrån och jag bad för att finna kraften att fortsätta vara stark men mitt sinne vek sig och mina tankar plågade mig och jag föll genom tak och golv och jag drunknade i ett hav av mörker och tomhet och kyla och…
En dag nådde budet mig i Pelina. En dag förändrades allting och i all sorg, mitt i all förödelse tändes en liten gnista av hopp.
Ytterligare en stad hade fallit.
|
|
|
|
