Himmelsberget - kapitel 54 |
Jag satt i möte med kung Méras. Han hade tagit sig tillbaka till Pelina för att hjälpa mig att kartlägga alla städer och försöka finna ett svar på vem som låg bakom Ísoaras fall.
Dekkhám och Makhái och Lejlíanáh närvarade också vid mötet men det var jag och kung Méras som talade med varandra.
Dekkhám ville tala men jag hade förbjudit honom. Jag var säker på att allting han sa skulle vara negativt och jag ville inte känna mer stress än vad jag redan gjorde. Lejlíanáh fanns med på mötet för att jag ville ha henne där. Jag ansåg att det som sades var lika relevant för henne som för oss andra – hon var trots Pelinas enda helare.
Makhái stod vid kung Méras sida och han övervakade kartläggningen – memorerade den och nickade varje gång kungen vände sig till honom för att ta del av hans åsikter.
Sarlack hade valt att inte närvara vid mötet. Han ville spendera tid tillsammans med Aweníva och jag ville inte hindra honom från att umgås med sin syster.
”Chérímevíi har tagit emot ett större antal av Ísoaras flyktingar.” sa kung Méras. Han såg ner på en karta som han vecklat ut på bordet. Han pekade med sitt finger på en bergstopp som var tecknad i svart bläck och namnet CHÉRÍMEVÍI fanns textat med en elegant skrivstil nedanför. Jag såg på kartan och hans finger. ”Jag lät sända dit två av mina spejare. Enligt deras rapporter har de lyckats räkna till ett femtiotal av Ísoaras invånare. Största delen flyktingar består av barn. Många av dem föräldralösa.” sa han. Han såg på mig och jag mötte hans blick. ”Ni måste komma på ett sätt att ta hand om dessa barn, drottning Zearléna. De klarar sig inte ensamma i Pelina och risken finns att de blir utstötta.”
”Jag sätter Dekkhám på att lösa det problemet.” sa jag och jag såg på Dekkhám som grymtade till svar. Hans blick avslöjade att han inte var nöjd med sitt nya uppdrag. ”Jag litar på att han kan finna en lösning fortare än mig.”
”Bra.” sa Kung Méras och han lät sitt finger förflytta sig till ett annat berg på kartan.
”Neessiiemevíi har efter att mina spejare tog sig dit rapporterat att staden tagit emot ett tjugotal av Ísoaras flyktingar.” sa han och jag nickade mot honom när han såg på mig – trots att jag aldrig hört talas om staden förut. ”Majoriteten av ditt folk där är unga män men det finns även kvinnor och barn bland dem.” Han flyttade fingret till ett annat berg på kartan. ”Demanmevíi har tagit emot två systrar. Inga andra flyktingar har nått staden vilket har lett till misstankar om att dessa systrar kan vara de sista överlevande att nå säkerhet i andra städer.” sa kung Méras och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Han knäppte fingrarna framför sig och placerade sina händer i sitt knä. ”I det stora hela är det Junamevíi och Fanímevíi som tagit emot störst antal av Ísoaras folk. Jag har sänt bud till kungarna om att de ska föra ditt folk till Pelina i sällskap med deras mest erfarna spejare. Jag har även bett dem sända hit vakter som kan arbeta under Dekkháms befäl tills Pelina etablerat sig helt.”
Jag nickade mot kungen och jag mötte hans blick med ett leende på läpparna. Han hade gjort mer för att hjälpa mig än vad jag kunde minnas att vi kommit överens om. Pelina skulle stå i evig tacksamhetsskuld till La’ess.
”Har du mottagit några svar från kungarna?” undrade jag.
Kung Méras nickade tyst och ett leende visade sig på hans läppar.
”Jag tog mig friheten att bjuda in kungarna till ett möte i Pelina.” sa han och mitt hjärta stannade nästan. ”Det var trots allt därför ni lämnade Ísoara, drottning Zearléna. Ni ville finna ett berg att etablera en stad på och ni fann berget. Men hur ni lyckades resa en stad under en månads tid… Det kommer för alltid förbli en gåta.” sa han och han lät blicken förflytta sig till Makhái. ”Makhái informerade mig om ert sökande efter att ni lämnat La’ess. Jag måste erkänna att jag väntade med spänning på en inbjudan från er, min drottning.” sa han och skrattade.
Han förde en hand till sin mun och hans ögon glittrade i ljuset från kristallkronan i taket. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur kunde Makhái veta att jag och Sarlack letat efter ett berg?
”Jag underrättade kung Méras med detsamma när ryktet om ert uppdrag nådde mig.” sa Makhái precis som om han läst mina tankar. ”Vi är många som väntat på att höra från er med spänning, ers höghet.”
”Vad menar du?” sa jag.
Jag kände mig dum som stirrade på Makhái men han tycktes inte ta illa vid sig. Istället log han ett vagt leende mot mig.
”Er far gav order till mig att sända ut mina bästa spejare för att finna er.” sa Dekkhám och jag såg hur Makháis blick förflyttades från mig till honom. ”Roux var aldrig medveten om att jag gett Sarlack order om att föra bort dig från Ísoara. Jag ville att du skulle vara långt bort från Ísoara när kriget kom över oss.” sa han.
Jag skakade på huvudet.
”Du gav aldrig order till spejarna att leta efter mig?”
”Jag lät Roux tro att jag gjorde det.” sa Dekkhám. ”Jag sa till Sarlack att han var tvungen att hålla det hemligt för dig.” Han tog en paus. ”Roux har fattat många beslut som inte varit bra för Ísoara men att inte grunda en ny stad när ett krig närmade sig var idioti. Därav mitt beslut att låta Sarlack föra bort er från Ísoara i jakten på ett berg att bygga denna stad på.” sa han och jag såg hur han slöt sitt öga. ”Men jag var en lika stor idiot som inte insåg att kriget var närmare än vad vi först trott.” Han suckade. ”Vi borde ha sänt folket till Aramevíi. Vi borde ha förberett oss bättre.”
”Det är inte ditt fel att Ísoara föll.” sa jag till honom. Jag lade en hand på hans axel. Dekkhám mötte min blick. ”Du gjorde vad du trodde var bäst för folket.”
”Det är svårt att inte klandra sig själv för ett sådant misstag.” sa han. ”Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv men jag är tacksam över att du så godhjärtat anser att jag förtjänar en andra chans. Även om det innebär en risk för Pelina.”
”Tala inte så om dig själv.” sa Lejlíanáh. ”Det går inte att förbereda sig för ett krig. Du och dina män gjorde vad ni trodde var bäst för Ísoara.”
”Min far talade gott om dig. Han visste att du skulle göra allt för att skydda Ísoara.” sa jag.
Dekkhám såg ner på sina händer.
”Jag behandlade aldrig Roux med den respekt han förtjänade.” sa han med en suck. ”Han var min brors enda son och jag behandlade honom aldrig med värdighet.”
”Pappa visste att du tyckte om honom.” sa jag. ”Han talade om dig med ett leende och han sa en gång att du skulle ha blivit en utomordentlig kung.”
Dekkhám höjde sin blick och han såg på mig utan att säga ett ord. Jag log mot honom och jag undrade om min far aldrig hade berättat det för honom.
”Men jag såg aldrig på han. Redan när han var barn behandlade jag honom som om han…” Dekkhám tystnade och jag såg hur han svalde. Hans enda synliga öga blev blankt av tårar och jag undrade hur länge till han skulle dölja sitt andra öga med den där tygbiten. ” Jag är verkligen en idiot. ”
Han förde sin hand till ansiktet och det såg nästan ut som att han försökte dölja sina tårar som rann ner för hans kinder.
”Ja. Det är du faktiskt.” sa jag utan att tänka mig för. ”Men du kan ändra på det här och nu och försöka visa respekt för andra du möter.” Jag tog en paus. ”Men jag håller med min far. Jag tror att du innerst inne är godhjärtad och jag vill fortfarande ha dig kvar som kapten och jag tänker respektera min fars åsikter och även ge dig ansvaret för spejarna.” sa jag. ”Och jag vill att du personligen meddelar mig om vad som sker. Jag vill inte att information försvinner på vägen.”
Dekkhám nickade långsamt.
”Som ni vill.” sa han med sprucken röst.
Jag vände mig om mot kung Méras igen och jag log mot honom.
”När har ni kallat till möte?” sa jag.
Kung Méras log.
”Det är ert beslut att fatta.” sa han. ”Pelina är ert rike, drottning Zearléna.”
”I så fall.” sa jag. ”Sänd bud till kungarna att resa till Pelina så fort som budet når dem. Och ge order om att de tar mitt folk med sig.” Jag såg på kung Méras. ”Det här kriget måste få ett slut.”
Jag mötte Sarlack i slottsträdgården. Han höll någonting som såg ut som en sten i handen och Aweníva hoppade fram där hon befann sig vid hans sida. Dem log mot mig och Aweníva slet tag i det Sarlack höll i och hon sprang till mig. Hon var blå kring munnen och hennes kinder röda av värme.
Jag undrade vad dem hade gjort.
”Titta vad jag hittade!” sa hon och höll upp stenen framför mig.
Det var då jag såg att det inte alls såg ut som en sten.
”Vad är det för något?”
”Ett ägg. ” sa Aweníva och hon vände sig om mot Sarlack. ”Jag hittade det i Elliniaskogen. Sarlack sa att jag inte fick ta det men jag lyssnade inte på honom. Jag tog det när han inte såg det.” sa hon och hon vände sig om mot mig och hon flinade brett. ”Jag hoppas det kläcks innan han hinner lämna tillbaka det och jag hoppas att det är en fenix.” sa hon och hon lade sitt huvud på sned och hon studerade mig med fundersam blick. ”Du vet väl vad en fenix är?”
”Hon är inte dum!” utbrast Sarlack.
Han stannade framför Aweníva som lipade åt honom.
”Jag vet väl inte hur mycket hon vet.” sa hon med tillgjord röst. ”Du sa ju att hon inte kan så mycket.”
”Gör oss alla en tjänst och var tyst.” sa Sarlack.
Han lade armarna i kors över bröstet och såg ner på Aweníva som flinade åt honom. Jag kunde inte låta bli att le åt spektaklet.
”Jag hoppas det är en orm.” sa Aweníva. ”Mamma säger att du inte tycker om ormar. Hon säger att du är rädd för dem. Är det en orm ska jag lägga den i din säng.”
”Eller så är det bara ett fågelägg.” sa Sarlack. Han log brett mot Aweníva. ”Du vet väl vad man gör med fågelägg?”
Hon kupade snabbt sina händer och höll ägget mot sitt bröst. Hon stirrade oroligt på Sarlack och skakade på huvudet.
”Du får inte!”
”Jag kanske tar det ifrån dig när du inte ser och kokar det.” sa han.
Aweníva skakade våldsamt på huvudet.
”Då säger jag till mamma!”
”Och vad ska hon göra?” sa Sarlack. ”Jag kommer redan ha ätit upp det.”
”Nej!” skrek Aweníva. ”Det kommer du inte för jag kommer gömma det och se till att det kläcks och det ska vara en orm och jag ska skrämma dig med den!”
”Har ni bråkat hela tiden?” sa jag och blinkade mot Sarlack. ”Eller har ni lyckats hålla sams några sekunder?”
”Sarlack tog mig till skogen och jag fick träffa hans pappa!” sa Aweníva högt. Hon blängde hastigt på Sarlack och försökte gömma undan ägget när han såg på henne med ett flin. ”Han är jättelik Sarlack men han pratade nästan ingenting för han tycker inte om att prata.” sa hon och hon riktade tillbaka blicken till mig. ”Och så fick jag träffa en bebis och den var jättesöt och jag fick hålla i den.” Hon började ivrigt hoppa framför mig. ”Sen gick vi och badade och sen när vi skulle flyga hem hittade vi ägget och Sarlack sa till mig att jag inte fick röra det för då kunde mamman överge det. Så jag tog det istället för jag ville inte att mamman skulle överge ägget och sen började Sarlack tjata på mig att…”
”Ja, ja!” avbröt Sarlack. Han himlade med ögonen. ”Det räcker så. Leta rätt på mamma istället. Jag behöver tala med Zearléna.” sa han.
Aweníva flinade brett mot honom.
”Ska ni pussas?”
”Ja det ska vi.” sa Sarlack högt. ”Och så ska vi kramas och om du inte springer kommer vi kanske pussa på sig också.”
”Nej!” utbrast Aweníva.
Hon räckte ut tungan mot Sarlack innan hon sprang mot slottet. Sarlacks lade en hand mot min rygg och jag såg på honom och han ledde med mig bort från slottet.
”Vad sa kungen?”
Han talade lugnt till mig.
”Hans spejare har hittat överlevande från Ísoara i nästan alla riken.” sa jag. ”Han ska se till att mitt folk kommer hit i säkerhet och han har lovat att sända folk till Pelina som kan hjälpa oss att etablera staden.” Jag tog en paus och jag såg på Sarlack. Hans blick var stadigt fäst i marken. ”Han har även kallat de andra kungarna till möte här i Pelina och jag har satt Dekkhám på att finna en lösning på hur vi kan ta hand om de föräldralösa barnen.”
Sarlack såg på mig. Hans hand vilade fortfarande mot min rygg.
”Om Méras ändå ska sända hit folk för att hjälpa dig att etablera staden kan du be några av dem att ta hand om de barn som saknar föräldrar.” sa han. ”Du kan be dem finna familjer till barnen som kan ta hand om dem. Är inte det det enklaste sättet att lösa problemet?”
”Jag kanske borde ha tilldelat dig uppgiften istället.” sa jag med ett leende. ”Vill du ta över den?”
”Om Dekkhám går med på det.”
”Jag tror inte han har någonting emot det.” sa jag. ”Han blev inte särskilt glad när jag gav honom uppgiften.”
”Jag talar med honom ikväll.” sa Sarlack. Han log mot mig. ”När kommer mötet att hållas?”
”Jag sa till kung Méras att sända bud till kungarna. De ger sig av till Pelina så fort budet har nått dem.”
”Så om några dagar.” sa han. ”Det ger oss lite tid att förbereda oss.”
”Jag vill ha dig med på mötet, Sarlack.” sa jag till honom. Han nickade tyst. ”Jag har aldrig träffat en del av kungarna och jag är dessutom kvinna. Det betyder…”
”Det betyder att du kommer få kämpa mycket hårdare än någon annan för att vinna deras respekt.” avbröt han med vänlighet i rösten. ”Jag är övertygad om att om du bara tar det lugnt kommer du lyckas övertala kungarna till att samarbeta med Pelina.” Han stannade och han vände sig om mot mig och han kupade sina händer om mitt ansikte och han kysste mig på huvudet. ”Du kommer klara det här.” sa han.
Jag såg på honom och han mötte min blick och jag visste inte varför men jag kände mig lugn. Var det Sarlack som fick mig att känna så? Eller var det Kalmaost som fyllde mitt inre med ett sådant lugn att det inte gav något utrymme för andra känslor?
”Jag vill ha dig med på mötet.” sa jag igen.
”Jag vet.” svarade han. ”Du sa det.”
”Jag ville bara försäkra mig om att du visste det.” sa jag. ”Jag känner mig tryggare när du finns vid min sida.”
”Oroa dig inte.” sa han till mig och han kysste mig på kinden. ”Jag låter dig inte träffa kungarna ensam.”
”Tack.”
”Jag vill inte att du kärar ner dig i en prins.” sa Sarlack med ett brett flin och hans tänder blottades.
Jag knuffade till honom i magen men jag var inte säker på att han kände det. Jag skakade på mitt huvud och vände mig om för att gå men han grep tag i min handled och han drog mig till sig och han lade en hand mot mitt ansikte och han kysste mig ömt.
Jag slog mina armar om hans nacke och jag njöt av att känna hans läppar mot mina och jag ville aldrig släppa honom.
”Jag har redan hittat min kung.” viskade jag.
”Du är en vacker kvinna.” sa han till mig och han kysste mig igen. ”Just den sorten som får män att tappa huvudet.”
”Men du gör det inte?” frågade jag.
Jag lutade mig bort från honom när han försökte kyssa mig igen. Jag placerade min hand mot hans mun och han kysste den och lät sin hand smeka sig upp längsmed min handled och han tog den i sin och han kysste den på nytt.
Jag rös av beröringen från hans läppar.
”Du får mig att tappa allt förstånd.” sa han och kramade min hand i sin. ”Du gör mig galen och jag älskar det.” Han lade sitt huvud på sned på samma sätt som han gjort så många gånger förut. ”Jag kan inte kontrollera mig själv kring dig. Du anar inte vad jag vill göra med dig.” viskade han och hans hand släppte min och han lät den leta sig till min midja och han drog mig närmare. Han placerade sina läppar mot mitt öra och mitt hjärta fattade eld när jag hörde honom viska till mig. ”I natt ska jag få dig att skrika mitt namn.”
|
|
|
|
