Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 49

Jag skulle vilja vara månen.
Jag skulle vilja se ner på världen under mig och kasta mitt kalla men vackra sken över världen och få varenda varelse under mig att se förförisk ut.
Jag skulle inte bekymra mig över någonting men jag skulle kämpa om min plats på himlen med solen och jag skulle önska att jag kunde besöka världen.
Månen.
Den vackra månen.

Jag hade alltid älskat månen och jag trodde att jag förstod hur den kände. Jag tror att jag skulle passa bra som månen.
Den var mystisk och förförisk och den kastade skuggor över världen och liv föddes och förgjordes under den. Den skådade allting från sin plats bland stjärnorna och den vaggade en hel värld till sömns och skänkte tankar och skapade drömmar om hopp och förväntan och utan månen skulle världen inte finnas.
Jag skulle vilja vara månen.
Tänk att få vara månen.

Månen brydde sig inte om Sarlacks svek mot mig. Månen hade ingen åsikt om Dekkhám och månen visste var mina föräldrar fanns och den vakade över mitt folk. Den vakade över mig och alla andra och den vakade över…
Månen hjälpte mig att rensa mina tankar och den fick mig att våga.
Månen var min bästa vän. Den enda vän jag någonsin haft och den skulle aldrig göra mig besviken. Månen fick mig att inse att det inte fanns någon annan som kunde ge mig bättre råd än han.





Jag fann honom och jag sprang mot honom och jag kastade min om hans hals och han fångade mig i sina armar.
Månen hade fått mig att inse – jag hade en vän till.
Jag hade en vän och jag visste att han aldrig skulle såra mig med en lögn. Han höll sig till sanningen och han hade hjälpt mig förut och jag hade sett sorgen han förvarade i sitt hjärta. Han hade öppnat upp sig själv för mig och jag var tacksam över att han fanns.
Sarwikk.
Jag grät och mina tårar sökte sig till hans bara överkropp och han kupade sina händer om mitt ansikte och han fick mig att se på honom.
Hans blick var känslolös och hans ansikte kallt.
Precis som det alltid var.
Jag skakade på huvudet och jag öppnade min mun.
Jag hade inte sagt till någon att jag gett mig av. Ingen visste att jag lämnat Pelina men snart skulle de veta det och det skulle vara Sarlack som upptäckte det.
Jag visste det.
”Han ljög.” grät jag. ”Jag litade på honom och han förrådde mig. Din son förrådde mig.”
Och jag sökte mig in i hans famn igen och jag grät förtvivlat.
Jag kunde inte längre hålla tillbaka mina känslor. Jag kunde inte längre kontrollera min förtvivlan och min ilska och min…
”Vad gör du här?” viskade han till mig.
Jag föll sönder och jag blev till en hög av ben och hud och fjädrar på marken framför honom. Jag hatade mig själv för hur patetisk jag var.
”Du vet hur det känns.” grät jag. ”Du vet hur det känna att bli förrådd.”
”Hon förrådde mig aldrig.”
Och jag såg upp på honom och hans händer torkade bort mina tårar. Ett leende växte på hans läppar och hans blick var öm och han lade sitt huvud på sned och han såg ner på mig men jag var förtrollad av hans leende.
”Men du sa…”
”Jag lät henne gå.” sa han med en viskning. ”Jag ville se henne lycklig. Jag ville inte hålla henne kvar.” Han lät sina händer förflytta sig till mina axlar. ”Jag släppte taget om en ängel och jag såg henne ge sig av. Jag lät henne gå. Jag släppte henne fri…” och han höjde på sitt ansikte och hans blick letade sig bort från mig och han såg på någon bakom mig.
Jag hörde hur hans fötter nuddade marken.
Sarlack.
”Jag vet inte vad jag ska göra.” viskade jag och jag slöt mina ögon.
”Tala med honom.” Sarwikks leende försvann men hans ögon glittrade i månskenet. ”Försök förstå honom.
Och jag kände hur han släppte mig och jag vände mig om och jag såg på hans son. Hans son som jag älskade och hans son som hade sårat mig så fruktansvärt att jag inte visste om jag vågade tala till honom igen.
Men jag gick mot honom och jag ställde mig framför honom och han fattade mina händer och han ledde mig bort från ruinen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:49
(Har blivit läst 618 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord