Himmelsberget - kapitel 47 |
Jag ville inte gå tillbaka till biblioteket men jag hade inget val.
Jag hade sökt mig bort därifrån för att lugna mig. Jag hade behövt luft och därför flytt ut till balkongen. Men nu hade jag varit borta alldeles för länge och jag hade haft tid på mig att rensa mina tankar.
Sarlack hade hört ett samtal som ingen fick höra. Han hade inte sagt någonting om det till mig men han ville berätta – men Dekkhám hade förbjudit honom och jag trodde att kung Méras också visste om samtalet.
Jag visste inte vem jag var mest arg och besviken på. Sarlack eller Dekkhám.
Jag suckade och slöt mina ögon.
Det kvittade vem det var som bar den största skulden. Jag brydde mig inte om det. Det som sårat mig var det faktum att Sarlack vetat att människorna inte var skyldiga. Det var en krosár som bar skulden.
Det förklarade varför han inte lät mig anfalla människornas by.
Hade han inte stoppat mig hade jag röjt krosárernas existens och vi hade haft ytterligare ett krig att tampas med.
Vid Thoths, vad jag är glad att han hindrade mig.
Jag gick tillbaka till biblioteket och jag hörde röster. Makhái hade anslutit sig till den lilla gruppen män och han stod med ryggen vänd mot mig. Han talade lågmält med kung Méras men tystnade och vände sig om och såg på mig. Han tog ett steg bakåt och bugade sig mot mig när jag skred in i rummet.
Jag nickade i en artig hälsning till honom men gick snabbt förbi och jag satte mig ner i fåtöljen igen.
Jag såg på kung Méras och jag ignorerade Dekkhám och Sarlack.
Det fanns ingen tid till diskussion nu. Jag fick ställa dem mot väggen senare.
”Jag ber om ursäkt för att jag lämnade er så plötsligt.” sa jag till honom. ”Det blev för mycket på en gång.”
”Ni är förlåten.” sa kungen.
Han log ett vänligt leende mot mig.
Jag samlade tankarna och orden och jag visste vad jag skulle säga. Jag ville avsluta det här mötet. Jag behövde komma till saken och jag behövde veta om La’ess var intresserad av att hjälpa Pelina att etablera sig.
Jag behövde svar.
”Jag vill att ni hjälper mig hitta mitt folk, kung Méras.” sa jag. ”Jag vill att mitt folk kommer i säkerhet och jag vill erbjuda dem en ny start på ett nytt liv.” Kungen såg tyst på mig. Jag tog en kort paus och jag ignorerade Dekkháms stränga blick. ”Jag vill att ni lånar ut män och kvinnor till mig som kan söka över landet efter överlevande och jag vill att ni hjälper mig hitta mina föräldrar.”
”Ni har höga krav, drottning Zearléna.” sa kung Méras. Han log mot mig. ”Vad har ni att erbjuda mig i utbyte mot mina män och kvinnor?”
”Jag har ingenting att erbjuda er, kung Méras.” sa jag och jag tvingade mig själv att även ignorera Sarlacks blick. ”Pelina saknar tillgångar. Staden är ny och jag har ingenting att erbjuda er i utbyte mot er hjälp.”
”Tänk dig för, Zearléna.” sa Sarlack.
Jag slöt mina ögon och jag bet ihop tänderna.
Tala inte till mig, snälla Sarlack. Jag vet inte vad jag gör om du talar till mig.
”Ni sa att en del av Ísoaras folk sökt sig till La’ess i hopp om att finna säkerhet.” sa jag till kungen. Jag öppnade ögonen igen och jag mötte hans blick. ”Jag ber er, kung Méras, för mitt folks skull att vara barmhärtig. Hjälp mig att föra mitt folk till Pelina.”
”Vad är det du håller på med?!” röt Dekkhám. Han reste sig från fåtöljen och jag såg i ögonvrån hur han vände sig mot mig. Jag försökte fortfarande ignorera honom. ”Du kan inte be ett rike om hjälp utan att…”
”Jag behöver inte din hjälp, Dekkhám!” exploderade jag och jag reste mig upp från fåtöljen så hastigt att den sköts bakåt. Dekkhám tystnade. ”Du bär en del av skulden!” snäste jag. ”Tro vid Thoths inte att du är oskyldig! Du valde att inte säga någonting till min far och nu har Ísoara fallit och jag vet inte var mina föräldrar är!” Tårarna brände mina ögon. ”Sätt dig ner och för Ísoaras skull håll tyst !”
Det såg ut som om Dekkhám inte visste vad han skulle säga. Långsamt satte han sig ner i fåtöljen igen och jag vände mig åter mot kung Méras som studerade mig med fundersamhet i blicken.
Jag drog efter ett djupt andetag och jag suckade.
Sarlack sa ingenting. Tack och lov för det.
Makhái slöt upp vid kungens sida och han lutade sig fram och viskade till honom. Jag hade glömt bort att han befann sig i rummet.
Kung Méras nickade när Makhái rätade på sig och han såg på mig.
”Jag förstår att ni befinner er i oroliga tankar.” sa han. ”Makhái har förklarat er situation ytterligare för mig och jag tror att jag kan hjälpa er. Men inte förrän jag är säker på att ni accepterar mina krav.” sa han.
Jag satte mig långsamt ner i fåtöljen och jag grep tag om armstöden. Mitt hjärta bultade så våldsamt att det kändes som om det skulle bryta sig ut.
”Vilka är era krav?” sa jag tyst.
Kung Méras lät sin blick dröja kvar vid mig ett ögonblick för länge.
Jag tror att jag hann dö flera gånger om innan han svarade.
”Pelina måste ge La’ess sitt beskydd.” sa han. ”Ni måste alltid hålla portarna öppna och lova att sända över soldater till La’ess om ännu ett krig skulle uppstå. Jag lånar ut mina bästa män och kvinnor till er, min drottning, för att hjälpa er att föra ert folk i säkerhet till Pelina. Men ni måste först acceptera mina krav, annars kommer jag aldrig hjälpa er.” sa kungen. Han tog en paus och jag påminde mig själv att andas. ”La’ess är det starkaste kungadömet i världen liksom Ísoara en gång var. Men det här kriget har bevisat för oss att ingen är starkare än sin fiende. Men om Pelina och La’ess samarbetar kommer varken ditt rike eller mitt att falla och vi kan komma överens om hur vi kan fortsätta vår byteshandel därifrån.”
Jag var mållös.
”Betyder det att ni hjälper oss?” sa Sarlack och han lät hoppfull men Dekkhám var tyst.
Jag undrade om han någonsin skulle tala till mig igen efter det här mötet.
”Om drottningen beviljar mina krav.” sa kung Méras.
Jag visste inte riktigt vad allting innebar eller vad det betydde. Han ville att jag skulle ge honom soldater om ett krig skulle hota att förgöra La’ess. Det skulle innebära att jag skulle vara tvungen att offra mina framtida soldaters liv för att rädda ett folk som inte var mitt. Jag skulle inte ha något val och den tanken skrämde mig.
Jag slöt mina ögon och jag tänkte.
”Kalmaost. Hjälp mig. Vad ska jag göra?”
Men Kalmaost svarade inte.
Jag suckad och jag öppnade mina ögon och jag såg på kungen.
Jag tolkade Kalmaosts tystnad som att det här var mitt beslut att fatta. Han kunde inte hjälpa mig. Eller ville han inte hjälpa mig?
Men jag visste vad jag behövde göra och jag visste vad jag skulle säga och jag lät mina ögon se på kung Méras. Jag såg på honom där han satt framför mig i fåtöljen med Makhái vid sin sida.
Makhái.
Kunde det vara…
”Ibland kommer hjälpen från oväntade håll.” viskade Kalmaost plötsligt och jag var så lättad över att höra hans röst. ”Ibland måste man förlora någonting för att vinna någonting annat.”
”Jag måste offra mitt folks liv för att kunna rädda dem?”
”Ja.”
Jag kom på mig själv med att inte andas.
Andas, Zearléna.
Andas.
Glöm inte bort att andas.
”Kan jag ställa krav tillbaka?”
Inget svar.
”Jag accepterar dina krav, kung Méras.” sa jag högt. Kungen log mot mig och han blinkade nöjt innan han reste sig från fåtöljen och han räckte fram sin hand mot mig. Jag fattade den snabbt. ”Men ni måste också acceptera mina krav innan vi ingår ett samarbete med varandra.” sa jag.
Kungens blick fylldes av förvåning och jag hörde hur Dekkhám protesterade men jag lyssnade inte på honom.
Sarlack såg ner i golvet men han förblev tyst.
Varför försöker du inte hindra mig?
”Ni vill att jag ska acceptera era krav?” sa kungen.
Jag nickade mot honom.
”Jag ställer samma krav på er som ni ställer på mig.” sa jag och jag sträckte på mig. Jag hoppades verkligen att han inte skulle dra sig ur överenskommelsen. ”Men jag vill även att ni hjälper mig att ta reda på vem som bär ansvaret för det här kriget.” sa jag och jag tvingade mig själv att andas. ”Jag vill att Pelina ska bli ett lika starkt rike som La’ess. Jag vill att ni sänder över arbetare som kan förse mitt folk med mat tills staden har lyckats skapa sig resurser för att kunna klara sig själv. Mitt mål är att Pelina ska bli så självständigt som möjligt men jag kan aldrig uppnå mitt mål om ni inte hjälper mig. Och…” jag tog en paus. Kungen blinkade tyst mot mig och jag visste att det var nu jag skulle få veta om han skulle acceptera mina krav eller dra sig ur avtalet. ”jag vill att du sänder ut dina bästa spejare till varje stad. Du ska hjälpa mig att finna mina föräldrar.”
Tystnaden ekade mellan oss och våra andetag försvann i ett dunkel av oro och förhoppningar.
Jag skrek inombords. Min blick var fäst vid kungen och han såg tillbaka på mig och jag bet ihop mina tänder så hårt att mina käkar ömmade.
Och hans läppar särades och de formade ord och jag lyssnade till vartenda ett och jag slöt mina ögon och jag kände hur havet inom mig vaknade till liv och mitt hjärta brann och det brände min frusna själ och jag ville gråta.
”Dina krav beviljas.” sa kungen.
Mitt ansikte sprack upp i ett leende.
Jag kunde inte tro att det var sant.
|
|
|
|
