Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 45

Tre dagar gick fort.
Jag hann inte ens inse att Sarlack var borta förrän han kom tillbaka till Pelina. Under tiden hade jag försökt tagit hand om Dekkhám. Han och jag hade inte sagt mycket till varandra men det hade funnits någon slags otalad tillit mellan oss. Jag tyckte inte längre illa om honom och han verkade ha accepterat mig och min oförmåga att ta hand om sjuka och skadade män. Det var trots allt mig han skulle jobba för fram tills min far kom till Pelina. Därför misstänkte jag att han gjord sitt yttersta för att vara trevlig mot mig. Allting skulle återgå till det gamla igen så fort min far anlände till Pelina och jag skulle bara vara en prinsessa utan makt över mitt eget liv men jag skulle ha kvar min frihet.
Allting skulle kanske inte bli som förut trots allt.
Samma dag som Sarlack begett sig av till La’ess hade jag tagit mig ner till Elliniaskogen för att tala med Sarwikk. Han hade som alltid befunnit sig vid ruinen men den här gången hade Fahara varit med honom.
Hon visade stolt upp sin son som var inlindad i en brun filt och han var så liten och bedårande att jag smälte vid blotta synen av honom, men så hade jag kommit ihåg varför jag lämnat Pelina och jag hade berättat för Sarwikk att Sarlack gett sig av för att hämta Lejlíanáh.
Han hade tyst nickat åt mig och inga känslor hade synts i hans blick.
Det var precis vad jag hade förväntat mig av honom men trots det blev jag besviken. Jag hade hoppats att han åtminstone skulle säga någonting till mig.

Jag blev glad när jag såg Lejlíanáh och hon gav mig en kram och Aweníva slängde sig om min hals i vad som kändes som total lycka. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hennes gest.
Första gången jag träffade henne hade hon varit blyg gentemot mig men öppen mot sin mor och Sarlack. Jag undrade vad Sarlack hade sagt till henne.
”Ers höghet.”
Jag hade nästan glömt bort att Awenívas far skulle följa med till Pelina. Jag vände mig om mot honom och jag häpnade över hur stilig han var. Han var lång och smal med blå ögon som lyste mot mig i ljuset. Hans hår var kort och nattsvart med en mörk skimrande nyans av brunt. Han stod rakryggad framför mig iklädd svarta byxor och mörkblå skjorta och om hans midja satt ett brunt bälte i läder. En skida fanns knäppt i bältet men den höll inte i en dolk utan ett svärd.
Jag hade aldrig sett ett svärd förut.
”Du måste vara Makhái.” sa jag.
Jag log mot honom och han bugade sig djupt.
”Det stämmer, ers höghet.” sa han med mjuk röst. Den var inte särskilt djup men len och lugn och hans blå ögon såg på mig. ”Jag har ett meddelande med till er från kung Méras.” Han rätade på sig och tog ett steg mot mig och överlämnade en pergamentrulle till mig. Jag tog emot den. ”Han beundrar ert mod och han vill gärna träffa er. Går ni med på ett möte tar han sig hit. Han vill se staden Pelina.”
Jag vecklade ut pergamentspappret och jag läste vad som var skrivet men Makhái hade redan berättat allting för mig. Jag rullade ihop papperet igen och jag såg på Sarlack som ställde sig bredvid mig. Han la en hand om min rygg och jag gav honom pappersrullen.
”Vad hade du gjort?” frågade jag.
Sarlack log mot mig innan han såg på Makhái.
”Ta dig tillbaka till La’ess och säg till kungen att drottningen gärna vill träffa honom.” sa han och Makhái nickade och han vände sig om och han såg på sin dotter och hustru – Sarlacks mor och syster.
Jag vände mig mot Sarlack och jag försökte förstå vad det var han hade sagt.
”Drottning?” sa jag. ”Jag är bara en prinsessa och det kommer dröja länge innan jag blir en drottning. Jag är inte ens gift.”
”Pelina är din stad och kungen kommer visa mer respekt för dig om du är en drottning istället för en prinsessa.” sa Sarlack. Han lutade sig fram och placerade en kyss på mitt huvud. ”Du hinner gifta dig. Du är inte särskilt gammal och män kommer det alltid finnas gott om.”
”Jag har redan funnit mig en man.” sa jag till honom och jag log. ”Jag kanske kan gifta mig med honom.”
”Ha, ha. Mycket roligt.” svarade Sarlack men han log tillbaka mot mig.
Jag ställde mig på tå och la mina armar om hans nacke. Jag såg retsamt på honom.
”Men jag är inte säker på att du skulle passa som kung.” sa jag. ”Du är för självgod för det.”
”Jag skulle bli en utomordentlig kung!” fnös han.
Jag skrattade till.
”Jag sa ju det. Alldeles för självgod.”
Och han lutade sig mot mig och jag sträckte på mig och våra läppar var på väg att mötas när Awenívas röst ljöd över rummet.
”Sarlack och Zearléna sitter i ett träd!” Hon skuttade fram till oss och petade Sarlack retsamt i magen med ett finger. Han såg ner på henne med en spelad irritation i blicken. ”Du sa ju att hon inte var din flickvän. ” retades hon.
Jag tog ett steg undan från Sarlack och jag försökte hålla tillbaka ett flin. Lejlíanáh skrattade från andra sidan rummet och jag vände mig om mot henne. Hon stod tätt intill Makhái och han såg lika roat på sin dotter som hans hustru gjorde.
Bakom mig talade Sarlack och Aweníva hetsigt med varandra och jag slöt mina ögon och jag skakade leende på huvudet.
Jag var så glad över att ha ett barn på slottet.





Lejlíanáh var en begåvad helare. Hon tog väl hand om Dekkhám och han blev långsamt bättre vilket fick mig att tacka Sarlack inombords för att han tagit sin mor till Pelina.
Makhái hade gett sig av tillbaka till La’ess dagen efter han anlänt till Pelina och jag hoppades att Dekkhám skulle vara tillräckligt stark när kungen kom för att kunna närvara vid mötet.
Jag ville ha honom vid min sida när jag talade med kungen. Sarlack hade redan lovat mig att närvara vid mötet. Jag var säker på att han kunde hjälpa mig att ställa eventuella frågor till kungen som kunde vara avgörande för Pelinas framtid. Jag var helt ny som drottning och jag visste ingenting om att styra över ett rike och jag undrade om Kalmaost visste det när han gett mig staden.





Jag mötte Dekkhám i hallen som ledde till matsalen och han kom haltande mot mig men jag brydde mig inte om det. Jag var så glad att se honom på benen igen att jag sprang mot honom och jag omfamnade honom hårt.
Dekkhám klappade mig på ryggen och han skruvade på sig precis som om han inte riktigt var bekväm med att ha mig sådär nära honom.
”Jag är så glad över att du mår bättre.” sa jag till honom innan jag släppte honom och jag tog ett steg bakåt.
Han hade fortfarande en tygbit lindad för sitt öga men förutom det fanns det inga spår efter hans skador. Hans vingar såg ut att vara läkta och hans kläder var hela och rena. Lejlíanáh måste ha lagat hans kläder och även tagit sig tid att tvätta de. Jag var tvungen att tacka henne för hennes hjälp nästa gång jag träffade henne.
”Har kung Méras anlänt?” undrade Dekkhám. ”Jag har fått information om att han skulle resa hit för att tala med dig.”
Dekkhám rätade på sig så gott han kunde och jag märkte att han försökte ignorera det som nyss hänt. Jag försökte dölja ett leende när jag skakade på huvudet.
”Han har ännu inte kommit.”
”Var kommer mötet hållas?” sa Dekkhám.
Jag kände hur paniken vaknade till liv inom mig. Jag hade inte bestämt mig för vilket rum vi skulle befinna oss i när kungen anlände till Pelina. Jag hade inte tänkt på någonting annat än att Pelina och La’ess kanske skulle börja samarbeta med varandra för att rädda Ísoaras folk.
”Jag har förberett biblioteket inför kungens ankomst.”
Sarlacks röst ljöd genom hallen.
Jag vände mig om mot honom och jag var tacksam över att han låg ett steg före mig.
Dekkhám såg fundersamt på honom.
”Biblioteket?” upprepade han. ”Menar ni att mötet ska hållas i biblioteket ?”
”Det har inte funnits tid till att utse ett mötesrum.” svarade Sarlack. ”Biblioteket är det bästa alternativet just nu.”
”Och vad kommer mötet handla om?” frågade Dekkhám.
Hans grå öga såg strängt på mig men Sarlack svarade även på den frågan.
”Zearléna ska tala med kungen om ett samarbete mellan städerna.” sa han. ”La’ess hjälp är nödvändig för att Pelina ska kunna etablera sig.”
”Men vad kommer Pelina kunna erbjuda i utbyte mot La’ess hjälp?
”I framtiden kan vi kanske erbjuda La’ess hjälp med bevakning eller någonting annat av värdefull betydelse.” sa Sarlack. ”Men som det ser ut nu har vi ingenting att erbjuda La’ess.”
”Kungen kommer aldrig gå med på att hjälpa oss om vi inte har någonting att erbjuda honom.” sa Dekkhám barskt och han vände sig till mig. ”Jag hoppas för din skull att du lyckas lista ut någonting innan han kommer hit. För gör du inte det kommer du aldrig att beviljas hjälp från La’ess.”





Jag sov ingenting den natten. Sarlack låg bredvid mig i sängen med ansiktet vänt mot mig. Han sov på mage och månens kalla sken tog sig in genom fönstren i sovrummet och det nuddade vid hans hår som blänkte vackert i ljuset.
Jag studerade honom under tystnad. Jag satt upp i sängen med mina händer i mitt knä och jag undrade när allting plötsligt förändrades. Var det när jag lämnade Ísoara? Var det när jag fick veta att kriget hade börjat? Eller var det när Sarlack berättade för mig att Ísoara hade fallit? Kanske hade förändringen redan pågått under en längre tid men jag hade varit för upptagen med annat för att märka av den?
Sarlack var en del av förändringen och han hade funnits vid min sida enda sedan jag lämnade Ísoara. Utan honom hade jag förlorat hoppet och jag hade inte tagit mig längre bort än till La’ess. Förmodligen hade min fars män hittat mig innan jag kommit dit och jag hade försvunnit med Ísoaras fall.
”Kalmaost.” Jag uttalade hans namn i mina tankar. ”Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag kunna övertala kung Méras att hjälpa Pelina?”
Kalmaost svarade mig inte och jag suckade och jag slöt mina ögon och jag skakade på huvudet.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra.
Jag såg på Sarlack igen och jag kom på mig själv med att undra vad han skulle ha gjort. Han hade svarat Dekkhám när han ställt frågor. Han hade sagt till mig att La’ess kunde hjälpa mig. Han hade sett till att Dekkhám fick hjälp och han visste vad han behövde göra för att kontakta kung Méras.
Sarlack hade haft rätt. Trots att han inte hade menat det han sagt och trots att han förmodligen inte trodde på det själv så hade han haft rätt.
Sarlack skulle ha blivit en utomordentlig kung.
”Vad gör du här?” viskade Kalmaost till mig. ”Varför är du här?”
Jag slöt mina ögon.
”Jag är här för att du vill ha mig här.”
”Nej. Vad gör du här?”

Frustrationen vaknade till liv inom mig och jag ville inte svara honom. Jag visste inte hur jag skulle svara honom. Jag visste inte vad han ville att jag skulle säga.
Vad ville han veta?
”Du vet varför jag är här.”
tänkte jag. ”Du vet vad jag gör här.”
”Ja.” viskade han till mig. ”Men vet du varför du är här? Vad gör du här?”
”Sluta ställa så dumma frågor.”
tänkte jag.
”Det var någon annan som ställde den frågan en gång.” viskade Kalmaost. ”Det var någon annan som ville veta svaret.”
Och jag öppnade mina ögon igen och jag mindes. Jag mindes frågan och jag mindes hans röst och hans ansikte och…
Sarwikk.
”Vad ville han veta?”
”Det du inte vet om dig själv.”
svarade Kalmaost. ”Vad gör du här?”
”Jag är här för att rädda mitt folk.”
”Vad mer?”
”Jag är här för att stoppa kriget. Jag kom hit för att hitta berget och för att bygga en stad. Men du gav mig en stad. Du gav mig Pelina.”
”Men vad gör du här?”
”Jag är här för att förändra liv. Jag är här för att ta hand om mitt folk. Jag kom hit för att förändra mitt folks liv.”
Och jag vred på mitt huvud och jag såg ut genom fönstret och mina ögon fastnade vid månen. ”Jag är här för att förändra världen.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:31
(Har blivit läst 600 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord