Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 41

”Förlåt.” sa Sarlack. ”Det var inte meningen. Jag ville tro på dig men allting kändes påhittat.” Han kysste mitt huvud. ”Jag var säker på att du hade drömt.”
Vi hade sökt oss bort från ruinen och tagit oss till en klippa alldeles vid havet. Halvmånen lyste över ett mörkt vatten och fick vattenytan att glittra under sig. Det var vackert och jag var lycklig där jag satt tätt intill Sarlack. Han höll om mig så varsamt och jag hade lutat mitt huvud mot hans bröst.
Jag hade saknat honom så mycket att varje minut utan honom hade känts som tortyr.
”Det gör ingenting.” sa jag till honom. ”Men jag visste inte hur jag skulle få dig att tro på mig. Jag hoppas du inte tog illa vid dig för att jag bad Sarwikk följa med mig.” sa jag.
”Inte alls.” sa han.
Jag log.
”Vi borde ta med oss Dekkhám till staden.” sa jag. ”Han är säkrare där än vad han är i den där gamla ruinen.”
”Vi beger oss dit imorgon direkt när vi vaknar.” Han kysste mig på huvudet igen men hans läppar dröjde kvar lite längre den här gången. ”Men jag önskar att du hade talat med mig först innan du gav ditt liv till Kalmaost.” sa Sarlack.
Jag hade berättat allting för Sarlack innan vi begav oss bort från ruinen. Han hade blivit upprörd när han hörde vad som hänt men han hade lugnat sig snabbt igen. Jag var tacksam för det men samtidigt förvånad över att han inte blivit mycket argare.
”Du var inte där.” sa jag. ”Du lämnade mig ensam och det var då Kalmaost förde bort mig. Jag tror han visade sig för dig för att lura iväg dig.”
”Vilken anledningen än var tycker jag inte om att han tog med sig dig utan att jag fick veta någonting om det. Jag trodde du blivit dödad.”
”På sätt och vis blev jag nog det.”
Jag vände mig om mot Sarlack och jag såg på honom och han mötte min blick. Hans ögon var fyllda med allvar. Jag höjde en hand och smekte honom över kinden.
”Men det är en sak jag inte förstår.” sa jag.
Sarlack lade sitt huvud på sned.
”Berätta.” sa han.
”Hur visste du att det var Kalmaost som visade sig?”
Sarlacks svar dröjde och jag såg att han funderade.
Jag väntade tålmodigt.
”Jag har sett honom förut.” sa han sedan.
”När då?”
”Det är svårt att förklara när.” svarade Sarlack. ”För det mesta har han bara talat till mig. Det var han som fick mig att resa till Ísoara och det var han som fick mig att övertala Dekkhám till att bli din livvakt.” sa han och jag tappade andan. ”Jag tror att Kalmaost fixade ihop dig och mig av en anledning men jag insåg det inte förrän du sa att han stod där. Det var väl därför jag fick panik, antar jag och sen hörde jag Fahara innan jag hann säga någonting till dig och jag visste inte vad som fick mig att släppa dig men jag gjorde det och jag sprang.” sa han och jag lyssnade till vartenda ord han sa och varenda pusselbit började falla på plats och jag förstod plötsligt allting.
”Du är son till Kalmaost.” flämtade jag. ”Du är en jordbärare.”
”Ja men jag ville alltid tillhöra Thames.” sa Sarlack och han skrattade till och jag mindes vad Aweníva hade sagt och jag log mot honom. ”Níva tycker om att reta mig för det men jag bryr mig inte så mycket längre. Jag tror att jag har mer nytta av jorden än vad jag har av elden. Annars hade jag inte valts ut av Kalmaost.”
Och jag log som en dåre där jag satt och jag vred på huvudet och jag såg ut över havet och jag förstod.
Det hade inte varit en slump att jag och Sarlack träffats. Det hade inte varit en tillfällighet att Sarlack lämnat Ísoara tillsammans med mig. Allting hade skett av en anledning och Kalmaost hade styrt oss och vi hade inte ifrågasatt honom. Vi hade inte vetat någonting och han hade räddat mitt liv. För hade han inte fått mig att lämna mitt rum den där kvällen hade jag förmodligen inte levt. Jag hade tvingats se Ísoara fall och min stad hade aldrig skapats. Mitt folk hade varit dödsdömda och jag hade aldrig lärt känna Sarlack.
Kalmaost var inte svag och patetisk eller feg och han hade aldrig varit en lögn. Istället började jag tro att han var lika storslagen som Thames och Belas och Asgaloth och jag kände mig med ens lycklig över att han valt mig som sin dotter.
Kanske är det jag som inte förtjänar honom, tänkte jag. Kanske är det jag som är för dum och feg och patetisk och en lögn i hans ögon? Kanske borde jag ha lyssnat på mina föräldrar när de sa till mig att inte tala ont om Kalmaost.
Jag hörde honom skratta och jag log fortfarande som en dåre när jag talade till honom i mina tankar.
”Din dumma demon. Jag skulle vilja slå till dig. Du spelar det här spelet alldeles för bra.”
Och han fortsatte skratta och jag hörde hur han viskade till mig och jag kände hur en känsla av äkta lycka sköljde över mig.
”Schackmatt, min kära dotter. Nu är det din tur att vinna spelet.”
Jag slöt mina ögon.
”Bara om du är med mig.”
”Oroa dig inte, min kära Zearléna. Jag finns med dig hela vägen.”

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:18
(Har blivit läst 578 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord