Himmelsberget - kapitel 40 |
Den fanns kvar.
Jag vet inte varför jag blev så lättad över att den fanns kvar men staden låg framför oss och jag var så tacksam över att den gjorde det och Sarwikk såg den. Han såg den och han skulle säga till Sarlack att jag inte hade drömt. Han skulle säga till Sarlack att han var tvungen att be mig om ursäkt och jag skulle stå där och jag skulle…
”Nå.” sa jag och jag såg på Sarwikk. Han stod bredvid mig och hans ögon var fäst vid staden. Jag kunde inte låta bli att le. ”Vad tycker du om min stad?”
Jag väntade ivrigt på hans svar och jag skulle äntligen få se känslor i hans blick.
”Det återstår att se.” sa han och han gick ner för kullen och jag stirrade på honom.
Jag visste inte vad jag skulle säga men jag ville inte ge upp. Han skulle visa känslor även om det innebar att jag var tvungen att tvinga honom att visa några.
Jag skyndade efter honom och han gick långsamt fram längsmed den första kullerstenslagda gatan och han såg på husen. Men så stannade han och han gick fram till ett av husen och han öppnade dörren och han försvann in i huset och jag fick panik.
Vad höll han på med? Han kunde inte bara gå in i ett hus utan vidare.
Jag skyndade mig efter honom och jag stannade. Framför mig stod han och han såg sig om i det som skulle föreställa en hall. Taket var högt och väggarna vita och golvet var gjort av ljust trä. Två valv gapade välkomnande mot oss och en smal trappa sträckte sig mot en övervåning och jag log och jag beundrade det jag såg.
Det var vackert och jag glömde varför jag gått in i huset.
Sarwikk gick mot det första valvet och han såg in genom det innan han vände sig mot det andra och han lutade sig in i rummet. En tanke vaknade till liv inom mig.
Jag la mitt huvud på sned och jag såg på honom.
”Sarwikk.” sa jag. Han såg på mig över sin axel. ”Är det här första gången du är i ett hus?”
Han vände bort blicken från mig och han såg på valvet och han höjde sin hand och han rörde vid det och lät sina fingrar följa konturerna.
”Araner sover under träden.” sa han lågt. ”Vi har inte bekvämligheter. Skogen har alltid varit mitt hem.”
Varför hade jag inte förstått det tidigare? Varför förvånade hans svar mig?
På något märkligt sätt tyckte jag synd om honom. Han hade aldrig varit i ett hus och han hade förmodligen aldrig sett en stad. Självklart hade han tackat ja till att se staden.
Mina läppar sprack upp i ett leende.
Sarlack hade sett världen. Han visste hur den såg ut och han hade sett städer och skogar och han hade ett hem. Men hans far kände inte till någonting annat än skogen han levde i.
Jag var inte ensam om att vilja se världen och den tanken gladde mig.
”Får jag visa dig slottet?” sa jag och Sarwikk vände sig om mot mig och hans ögon stirrade på mig och jag förundrades över känslan som vaknade till liv i hans blick.
Kanske saknade han inte känslor trots allt.
Slottet var enormt och olikt det slott som jag vuxit upp i. Men det var vackert och öppet och ljust. Väggarna var vita och golven gjorda av vit och blänkande marmor precis som trapporna och deras räcken. Taken var välvda och kristallkronor av enorm storlek hängde i taken och miljontals ljus brann och lyste upp rummen och hallarna och salarna när mörkret föll över staden.
Sarwikk stod vid ett fönster och han blickade ut över de små husen som utgjorde staden. Jag undrade vad han tänkte på där jag stod några steg bakom honom och mina händer var knäppta och jag höll mina armar tätt intill sidorna på min överkropp.
Jag hade visat honom staden och jag hade visat honom slottet. Han hade följt med mig och han hade sett sig omkring och jag hade undrat vad han tänkt på. Han hade inte sagt någonting till mig men känslorna hade sakta vaknat till liv i hans blick. Jag hade varit så glad att jag inte kunnat låta bli att le. Men nu stod han framför mig och känslorna hade lämnat hans blick och likgiltigheten tog över hans ansikte och han hade gått tillbaka till att inte visa några känslor alls.
Jag var bekymrad.
Staden var vacker, det hade han hållit med om. Han hade även hållit med om att slottet var storslaget och han hade undersökt allting han sett. Allt ifrån handtag på dörrarna till kristallkronorna i taket. Men aldrig hade han avslöjat för mig vad han tänkte vilket fick mig att känna mig osäker.
Jag ville veta och jag var tvungen att bryta tystnaden men jag hann inte för han gjorde det istället och det förvånade mig.
”Hur lyckades du?” frågade han mig och han vände sig om mot mig och han såg på mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
”Jag vet inte.” viskade jag.
Jag visste inte om han kunde höra mig men det gjorde han och han lade sitt huvud på sned och hans hår föll över hans axlar och det hängde tungt mot golvet. Han var så lik Sarlack att det var otäckt – eller var det tvärtom? Var det Sarlack som var lik honom?
”Hur lyckades du?” Han upprepade sig. ”En stad lika stor som den här reser sig inte själv på tretton dagar.” sa han till mig. ”Hur lyckades du?”
Och jag skakade på huvudet och jag gav upp.
”Jag vet inte hur mycket du vet om Kalmaost.” sa jag till honom och det ryckte till i hans ögonbryn. Jag hade hans fulla uppmärksamhet. ”Han kom till mig. Sarlack såg honom också. Sarlack fick panik och han sa att någonting var fel och sen hörde vi Fahara… skrika.” Jag svalde. ”Sarlack sprang ifrån mig och Kalmaost talade till mig. Han förde bort mig och han tog mig till fallen. Han sa att han skulle hjälpa mig rädda mitt folk och mina föräldrar om jag gav honom mitt liv.” Sarwikks ögon studerade mig så intensivt att jag blev tvungen att påminna mig själv att andas. ”Jag gick med på det. Han tog mitt liv och han gav mig en stad.” sa jag och jag kände hur tårarna brände mina ögon. ”Jag vill bara träffa mina föräldrar igen.”
Jag brast i gråt och jag förde mina händer till mitt ansikte och jag föll ihop framför honom och jag skämdes. Vad skulle han tro om mig nu? Allting lät så konstigt och trots att jag varit med om det jag berättade för honom hade jag svårt att tro på vad jag sa till honom.
Det lät påhittat. Overkligt och omöjligt och…
Hans hand rörde vid mitt huvud och jag tittade upp på honom från mina händer. Han stod böjd över mig men han satte sig snart ner på huk och han tog mina händer och han sänkte dem.
Han skakade på sitt huvud och hans mörka ögon reflekterade en känsla.
Förståelse.
”Du är dotter till Kalmaost.” sa han till mig.
Jag nickade.
”Men jag ville aldrig vara det.” sa jag genom gråten. ”Jag ville tillhöra Asgaloth.”
”Araner har inte samma koppling till demonerna som ni krosárer.” sa han till mig. ”Men vi skapades av Kalmaost.”
Jag såg på honom och jag andades in.
”Gör ni?” hörde jag mig själv viska.
Sarwikk nickade.
”Ja.”
”Men hur?” frågade jag. ”Ni har inga förmågor och ni har inga vingar. Ni är inte som vi.”
”Men vi har vår styrka.” sa han och hans fingrar rörde vid mitt ansikte och jag upptäckte att han torkade mina tårar. Hans händer var grova men mjuka och hans beröring fick mig att känna mig lugn.
Jag såg in i hans ögon och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Kanske skulle jag säga som det var? Precis som det var. Kanske kunde han hjälpa mig?
”Jag är rädd, Sarwikk.” viskade jag. ”Jag vet ingenting om att styra över ett folk. Jag vet inte hur jag ska göra eller vad som förväntas av mig.” Jag skakade på mitt huvud och jag tog en paus och jag andades. ”Jag trodde att jag visste det men jag vet inte.”
”Varför frågar du inte Kalmaost?”
”Jag kan inte förlita mig på honom.” sa jag. ”I slutänden blir det ändå jag som styra staden men jag vet inte hur.” Jag såg på honom och en fråga vaknade till liv inom mig. ”Vad hade du gjort?”
Och jag såg hur han funderade. Hans blick föll till golvet och han sa ingenting på en lång stund men jag väntade tålmodigt. Någonting sa till mig att han kunde hjälpa mig – men det var inte Kalmaost.
Det var mitt hjärta.
”Jag skulle inte verka som en ledare utan mer som en vän.” sa han. ”En sann ledare tar hand om sitt folk och tänker sig för innan han fattar beslut.” Han tystnade och han såg ut att tänka efter innan han fortsatte. ”Jag skulle hänge mig åt folket och göra vad som än stod i min makt för att se till att de hade allt de behövde.”
Det lät klokt. Jag var glad över att jag ställt frågan till honom men en ny fråga tog form i mitt huvud och jag blev orolig.
För orolig.
”Men…” sa jag och jag försökte finna orden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig. ”Tänk om det händer någonting. Tänk om någonting fruktansvärt inträffade och jag inte hade någon att vända mig till.”
”Det går inte alltid att ta enkla beslut. Ibland måste du göra sådant som du inte vill göra, men det är också det som är din plikt som ledare.” sa Sarwikk och han skakade på huvudet. ”Som ledare avger du ett löfte om att hålla ditt folk säkert även om det innebär att du måste offra liv för att rädda liv.”
”Men tänkt om…”
”Du kommer ha män och kvinnor vid din sida som ger dig råd. Jag är bara en simpel man och en aran dessutom.” avbröt Sarwikk. Det ryckte i hans mungipa och det såg ut som att ett leende försökte visa sig på hans läppar. ”Jag vet väldigt lite om er existens. Det lilla jag vet vet jag eftersom Lejlíanáh förklarade ert sätt att leva en gång.” sa han och jag lyckades dölja en flämtning.
Sarlacks mor.
Sarwikk talade om Sarlacks mor.
Var det därför han nästan varit på väg att le? Han tänkte på Lejlíanáh?
Mitt hjärta smälte.
”Sarlack sa att du och Lejlíanáh träffades när hon var ung.” sa jag och Sarwikks ögon fylldes av ett plågsamt mörker och han vände bort blicken från mig. ”Vad såg du hos henne?” undrade jag. ”Vad var det med henne som fick dig att förälska dig i henne?”
”Allt.” sa han.
”Vad hände egentligen?” frågade jag men jag visste inte om Sarwikk skulle svara mig.
”Hon kom aldrig tillbaka.” sa han. ”Men när hon slutligen gjorde det hade hon en pojke med sig. Min pojke. ” Han skakade långsamt på huvudet och jag granskade honom. ”Det hade gått så många år. Jag trodde hon hade glömt mig men hon hade fött mitt barn och hon döpte honom efter mig.” Han tog en paus. ”Hon bad mig ta hand om honom och under en tid gjorde jag det och jag tyckte om honom så mycket.” Ett nästintill osynligt leende visade sig på han läppar och jag kunde inte låta bli att le när jag såg det. ”Vi började träffas igen men hon hade svårt att lämna sitt hem och jag tvingade henne aldrig att göra det. Jag ville att hon skulle vara lycklig och att be henne om någonting hon inte ville skulle vara… själviskt.” Leendet lämnade hans läppar och han skakade långsamt på huvudet igen. ”Så träffade hon en annan och hon blev gravid och jag såg henne aldrig igen.”
Åh Sarwikk. Jag är så ledsen.
Han reste sig upp men innan han gjorde det tog han mina händer i sina och han drog upp mig från golvet och jag såg upp på honom och han mötte min blick och jag såg honom plötsligt med andra ögon.
”Sarwikk, jag…”
”Lova mig en sak.” han avbröt mig. ”Jag kan se att min son hyser starka känslor för dig och jag är glad för hans skull. Men lova mig att du inte krossar hans hjärta.” sa han. ”Jag vill inte att Sarlack ska uppleva samma smärta som jag gjorde.”
Jag kunde inte göra annat än nicka mot honom.
”Jag lovar.”
Vi återvände till ruinen vid gryningen. Sarlack och Dekkhám väntade på oss och Sarlack mötte min blick men bara för en sekund. Han vände sig till Sarwikk men jag såg fortfarande på honom och jag kunde inte sluta tänka på vad Sarwikk sagt till mig och vad jag hade lovat honom.
Mitt hjärta smälte när jag tänkte på Sarwikk och det sattes i brand när jag tänkte på Sarlack.
Jag skulle aldrig kunna krossa ditt hjärta.
”Den finns.” sa Sarlack och jag förvånades över hans plötsliga intresse för staden. ”Eller hur?”
Och jag såg på Sarwikk och han såg på mig. Jag hade aldrig varit så nervös tidigare men så nickade han och jag pustade ut och jag slöt mina ögon.
Jag hoppades att den informationen skulle få Sarlacks hopp att vakna till liv igen.
|
|
|
|
