Himmelsberget - kapitel 27 |
Jag fördes till en ruin av en äldre kvinna. Hennes hår var svart med strimmor av silver och hon gick klädd i en grå klänning sydd med tjock lädertråd. Det var allting hon var klädd i och förmodligen allt hon ägde. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att aranerna skulle leva så enkelt eller att de skulle vara bosatta mitt ute i skogen utan skydd från omvärlden.
Jag hade föreställt mig att aranerna levde i en egen civilisation i en stad belägen i den djupaste skogen och att de skulle varit vildar med käkar så starka att de kunde krossa sten och klor som kunde riva sönder en kropp med ett enda slag och ögon så vilda och grymma att man dog om man mötte deras blickar.
Oj, vad fel jag hade haft.
Kvinnan stannade intill en stor sten som var täckt av grön mossa och hon vände sig om mot mig och hon såg på mig med sina bruna ögon och hon log.
”Han är där inne.” sa hon med en röst så len och öm att jag nästan slogs omkull av förvåning. Jag hade föreställt mig hennes röst som grov och raspig men jag låtsades inte om det. Jag tackade henne med en nickning och gick in i ruinen.
Det var mörkt men ändå tillräckligt ljust för att jag skulle se vart jag gick och jag såg på de trasiga stenväggarna och förundrades över hur vackra de var.
Jag hade hört talas om ruiner förut men det här var första gången jag fick se en med mina egna ögon och den var storslagen.
Jag stannade när jag kände att jag klev på någonting. Jag såg ner på mina fötter och insåg att jag klivit på ett ben och håret reste sig i min nacke och jag såg mig omkring. Delar av skelett fanns utspridda över marken och jag insåg att jag blev tvungen att lyfta ordentligt på fötterna för att undvika att kliva på benen.
Jag kom fram till någonting som liknade en underjordisk tunnel och jag tvekade att gå in i den. Jag visste ingenting mer om Sarlacks far än vad Sarlack hade berättat. Jag visste inte hur han såg ut eller om han var farlig. Jag skämdes över min egen tanke och förbannade mig själv. Hur kunde jag ens tro att han kunde vara farlig?
Jag gick in i gången och mörkret stängde ute allt ljus och allt jag kunde höra var ljudet från mina egna fötter när jag gick. Men snart syntes en liten strimma ljus som lyste upp en liten del av gången och jag gick mot den. Stenarna på marken fick mina fötter att ömma men jag försökte ignorera smärtan och jag gick mot ljuset.
Jag kunde skymta en öppning och jag skyndade mig mot den och när jag nådde fram till den häpnades jag över det jag såg. Jag hade kommit fram till en enorm sal och gröna växter dekorerade de trasiga väggarna och enorma fönster gapade tomma mot en helt annan värld utanför.
Jag hörde ljudet av vågor som slog mot en vägg av sten och framför mig stod en man med hår som räckte honom ner till svanken och hans rygg var vänd mot mig. Han såg ut över någonting blått och jag flämtade – havet. Han såg ut över havet.
Han vred på sitt huvud och han såg på mig över sin axel och jag svalde och han vände sig om mot mig och jag föll genom marken och jag tappade andan.
Sarlacks far. Det här var Sarlacks far.
Och han såg på mig med ögon som var för långt borta för att jag skulle kunna se de ordentligt men hans ansikte…
Med ens förstod jag. Alla bitar föll äntligen på plats och jag förstod för första gången varför Sarlack var så lång, varför hans hår var så tjockt och strävt och varför han var så annorlunda jämfört med mig.
Den här mannen var lika förtrollande och ståtlig och stark och massiv som Sarlack.
Sarlack såg precis ut som sin far – bara lite mindre.
”Dem sa att jag kunde hitta dig här.” sa jag med darrande röst. ”Jag är vän med Sarlack.”
Och mannen lade sitt huvud på sned och han såg på mig innan han vände sig om och hans axlar rörde sig upp och ner när han suckade.
Jag tog ett steg närmare honom.
”Sarlack är inte här.” sa han med en mullrande röst.
”Han är skadad.” sa jag och jag stannade alldeles bakom honom och jag var så liten i jämförelse med honom. ”Människorna skadade honom.” sa jag och han såg på mig över sin axel och jag kunde inte se en enda känsla i hans blick. Han var likgiltig.
”Han överlever.” sa han till mig. ”Han är stark. Han har blivit skadad förut.”
”Hur kan du inte oroa dig?” Jag kände hur ilskan vaknade till liv inom mig och jag försökte förstå hur han inte kunde bry sig om sin sons välbefinnande. ”Hur kan du säga sådär? Bryr du dig ens? Han är din son. Du borde vara orolig för hans skull.” sa jag och jag var så arg att jag blev tvungen att bita mig i tungan. Jag ville knuffa ner honom i havet och jag ville skrika åt honom.
Men Sarlacks far vände sig sakta om mot mig och han såg på mig med sina mörka ögon och jag glömde bort min ilska. Mörka grönblå ögon precis som sin son.
”Vem är du?” frågade han. ”Du kommer hit och påstår att du är vän med min son men du vet ingenting om honom, så därför undrar jag och jag ställer frågan igen. Vem är du?”
Hans ögon var kalla och känslolösa och jag försökte tala men rösten svek mig och jag fick inte fram ett ljud.
Jag försökte igen.
”Jag heter Zearléna. Jag är dotter till Roux och Lejda. Mina föräldrar är kung och drottning över Ísoara.”
Jag såg hur det ryckte till i Sarlacks fars ögonbryn och han lät blicken vandra över mig. Jag var så glad över att jag hade kläder på mig men ändå kände jag mig naken där jag stod framför honom.
”Vad gör du här?” sa han snart.
Jag förstod ingenting.
”Jag är här med din son.” sa jag. ”Han är skadad och…”
”Vad gör du här?”
Han avbröt mig med sin mullrande stämma och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade redan förklarat varför jag var där. Sarlack var skadad och jag ville informera hans far om det.
”Jag är här med din son.” kved jag. ”Han är skadad. Människor sköt honom med en pil i sidan.”
Han skakade långsamt på sitt huvud innan han gick förbi mig och jag vände mig om efter honom och jag såg på honom och han gick mot den underjordiska gången.
”Vart ska du?”
Jag ropade efter honom men han stannade inte.
Jag sprang efter honom och jag kunde inte låta bli att tycka att Sarlacks far var väldigt märklig.
Vi kom tillbaka till platsen där Sarlack låg och jag upptäckte till min stora glädje att han var vaken och han satt upp och han talade med en kvinna som satt på knä bredvid honom och hennes mage var stor och rund och det fanns ingen tvekan om att hon var havande.
Jag kunde inte hejda mig själv. Jag sprang fram till Sarlack och jag kastade mig om hans hals och jag skrattade och jag grät på samma gång. Jag var så lycklig.
”Du lever.” skrattade jag. ”Jag var så orolig.”
Sarlack la en hand mot min rygg och han såg in i mina ögon och han log mot mig. Jag kunde inte stå emot känslorna som stormade inom mig. Jag kunde inte längre kontrollera mig så jag kramade om honom på nytt och jag kysste honom.
Jag kysste honom så tacksamt och innerligt och jag kupade mina händer runt hans ansikte och jag skiljde mina läppar från hans och jag såg på honom. Han log fortfarande mot mig men snart la han sina händer om mina handleder och han tog bort mina händer från hans ansikte och han vred på huvudet och han såg på sin far.
Jag hade för ett ögonblick glömt bort att han stod där och han såg på Sarlack med sina mörka ögon och hans hår hängde tungt över hans rygg och han var klädd i byxor av brunt skinn men hans överkropp var bar.
Jag kunde inte avläsa en enda känsla i hans ansikte och jag undrade om han var glad över att träffa sin son igen.
”Pappa…” Sarlack uttalade ordet med en viskning.
Han reste sig upp från mossbädden och hans midja var omlindad med ett stycke tyg. Blodet var borta och runt det bandagerade såret kunde jag se grön salva. Men det som fick mig att tappa hakan var det faktum att Sarlack inte tycktes ha ont längre.
”Har inte jag varnat dig för människorna?” röt hans far. ”Har du så lite respekt för ditt eget liv att du inte bryr dig ifall du blir dödad?”
Jag trodde aldrig att jag skulle få se Sarlack skämmas.
Jag saknade ord.
”Pappa, sluta.”
Min blick fastnade på den gravida kvinnan. Sarlacks syster. Jag kom ihåg att han sagt till mig att Aweníva inte var den enda syster han hade.
”Fahara.” Sarlacks far uttalade systerns namn så ömt och jag trodde att jag såg en skymt av en känsla i hans blick. Oro? Ilska? Glädje? Jag visste inte. Jag kunde inte sätta ord på vilken känsla jag sett fladdra förbi i hans ögon men jag var säker på att jag sett den.
”Sarlack berättade för mig. Han berättade varför.” sa Fahara. ”Han är tvungen att skydda henne.” Hon pekade på mig. ”Han ska föra henne till himmelsberget.”
”Till himmelsberget?” Faderns röst blev genast hård och jag såg från honom till Sarlacks syster. ”Och vad ska de till himmelsberget och göra? Där finns ingenting.”
Sarlack stod tyst mellan dem med mig framför sig men han sa inte ett ord. Jag ville veta mer om det som de kallade för himmelsberget men jag vågade inte fråga.
Jag återvände till ruinen när mörkret föll över världen och jag såg ut över havet. Vattnet glittrade i skenet från fullmånen och jag tänkte på mina föräldrar och jag saknade dem. Jag önskade att de lämnat Ísoara med mig och jag hoppades att de fortfarande levde.
Ni måste leva.
Jag hörde steg komma mot mig men jag vände mig inte om. Istället såg jag upp mot månen som sken ner på mig och jag kände hur hans starka armar lades om min hals och han ställde sig nära mig.
Så nära.
Sarlack.
”Jag förstår inte.” sa jag till honom. ”Jag trodde du skulle dö.” Och jag slöt mina ögon och jag andades in ett djupt andetag. ”Jag försökte skydda dig när du inte kunde skydda dig själv och jag slogs. Jag kastade en av dem in i ett träd och jag…”
”Vänta lite.” avbröt Sarlack. ”Du slogs med vad?”
Han lät förvånad och jag önskade att jag aldrig hade sagt någonting.
”Några små varelser som ville äta upp dig.” sa jag och jag skrattade till. ”De var jättefula.” sa jag.
Sarlack skrattade bakom mig. Han kramade om mig lite till och jag lutade mig mot hans bringa och såg ut över havet.
Han kysste mig på huvudet och jag ville aldrig att han skulle släppa mig igen.
”Så vad tycker du om min far?”
”Att han är en idiot.”
Jag såg upp på Sarlack och han stod böjd över mig och han log.
Sluta aldrig le.
”Det är bara hans sätt att visa känslor.” sa Sarlack. ”Innerst inne menar han väl.”
”Jag förstår inte vad din mor såg hos honom.” sa jag till honom. ”Hon är så snäll och lugn. Hur kunde hon förälska sig i någon så… kall?” sa jag. ”Jag förstår inte.”
”Det är inte alltid meningen att vi ska förstå.” sa han.
Han smekte en hand över mitt hår och över min kind och han såg ut över havet.
”Kommer världen förstå oss?” viskade jag. ”Kommer världen någonsin förstå att jag har ett annat syfte än det mina föräldrar gett mig? Kommer den förstå att du egentligen bara är en man som längtar efter att bli accepterad? Kommer den förstå det?”
Och han såg på mig igen och jag drunknade i hans ögon och han tog mina händer och han vände på mig så jag stod vänd mot honom. Han lyfte upp mig och satte mig i det gapande fönsterhålet som vette ut mot havet och han särade på mina knän och ställde sig tätt intill mig. Han kupade sina händer om mitt ansikte och han lutade sig mot mig och han kysste mig så ömt att jag blev yr.
Jag älskar dig. Du förstår inte hur mycket jag älskar dig.
Stanna alltid hos mig.
Och hans läppar skiljdes från mina och jag såg in i hans ögon och jag log mot honom och jag smekte hans ansikte och han slöt sina ögon och han tog ett steg bakåt – bort från mig.
En oroskänsla vaknade plötsligt till liv inom mig men en välbekant röst som viskade till mitt inre stillade den och jag lyssnade till dess ord; ”Tiden läker alla sår.”
Jag såg i syne. Jag trodde att jag såg i syne. Bakom Sarlack trädde en skugga fram ur mörkret och en man visade sig och jag kände igen honom. Jag hade sett honom förut.
Det var han.
Han som viskat till mig i mitt rum. Han som övertalat mig att lämna Ísoara.
”Det är han.” viskade jag och jag blinkade och jag skådade mannen som sträckte sig mot himlen och han såg ut att komma från en svunnen tid. Han var sagolik och hans tjocka hår vajade i en vind som inte fanns.
Sarlack vände sig om och han stelnade till och jag förstod att han såg mannen och han uttalade ett namn som var så välbekant och skrämmande att jag inte längre vågade andas.
” Kalmaost. ”
Och mannen försvann i ett glittrande moln av stoft.
|
|
|
|
