Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 26

Sarlack lades ner på en bädd av mossa och jag befann mig mitt bland vad som såg ut som en hel hord av araner.
Kvinnor och män, barn och äldre, araner i alla åldrar såg på mig med fundersamma blickar men ingen sa någonting. Jag visste inte om jag skulle våga röra mig eller om jag skulle våga säga någonting. Jag var en krosár bland araner och jag mindes vad min far hade sagt till mig.
”Aranerna har dödat fler av oss än vad människorna någonsin har gjort.”
Men det stämde inte. Det kunde inte stämma. För här stod jag mitt bland aranerna och framför mig låg Sarlack på en bädd av mossa och en kudde av hoprullad päls placerades under hans huvud och en kvinna satt på knä vid hans sida och hon hade lyft upp Sarlacks skjorta och hon tvättade hans sår med vatten.
Jag andades tungt genom munnen och jag stängde den och jag öppnade den igen och jag ville tala. Jag ville säga någonting men jag visste inte vad. Jag ville göra någonting men vad kunde jag göra? Allt jag kunde göra var att stå där jag stod och se på när min vän – min älskade Sarlack – togs om hand av en kvinna tillhörande en sort som skulle föreställa varje krosárs svurna fiende. Men jag kunde inte tro på det. Jag kunde inte tro att det var så för varför skulle jag annars stå mitt bland alla dessa araner och fortfarande var vid liv?
Det fanns ingen sanning i det min far hade sagt. Allting hade varit en lögn. En förtvivlat stor lögn som han en gång fått berättad för sig och som han sedan hade fått mig att tro på. För om det inte vore en lögn, varför levde jag fortfarande? Om det inte vore en lögn skulle inte Sarlack finnas men han fanns och han låg medvetslös framför mig och togs om hand av en kvinna som delade delar av hans natur och skapelse och ingen skadade mig.
Jag log och jag fann orden och jag visste vad jag skulle säga och jag sa det. Jag sa det rakt ut och aranerna såg på mig och dem gjorde ingenting för att skada mig.
”Mitt namn är Zearléna och jag färdas med Sarlack.” Jag tog en paus för att andas och jag såg mig om på aranerna och jag mötte deras blickar. ”Var kan jag finna hans far?”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:54
(Har blivit läst 533 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord