Himmelsberget - kapitel 22 |
Jag gick två steg bakom Sarlack och jag ville inte komma närmare honom.
Jag hade sagt det. För två nätter sedan hade jag sagt att jag älskade honom men han hade aldrig svarat. Istället hade han tagit in mig i sina armar och han hade fallit ihop framför mig och han hade visat mig känslor som han aldrig hade visat mig förut.
Om jag ändå visste vad han menat.
Värken i min kropp hade avtagit och svullnaden på min vinge hade försvunnit. Jag kunde gå igen utan att halta men min vinge ömmade när jag försökte flyga. Därför hade Sarlack tagit beslutet att det säkraste sättet för oss att ta oss vidare var till fots – trots att det innebar en större risk för oss att bli upptäckta av människor.
Vi gick över mossa stenar och rötter och undvek att färdas på stigar för att minimera risken ytterligare att bli upptäckta. Sarlack gick långsamt för att jag skulle orka följa med i hans takt men jag undrade om han egentligen var rädd för att tappa bort mig i skogen.
Jag visste inte var vi befann oss någonstans eller vilken stad som låg närmast. Jag visste inte hur långt ifrån Ísoara vi färdats eller åt vilket håll La’ess låg. Det skrämde mig men jag litade på att Sarlack visste var vi var. Han hade trots allt färdats genom skogen förut.
Hans far var en aran. Min magkänsla hade talat om för mig tidigare att han inte var av samma sort som mig. Jag var en krosár och båda mina föräldrar var krosárer, det var den största skillnaden mellan mig och Sarlack – även om han ansåg någonting annat.
Jag visste inte riktigt vad han var för någonting. Vad föddes man till om ens mor var en krosár men ens far var en aran?
Han hade vingar precis som mig men han saknade horn och hans enorma kropp fick mig att se ytterst liten ut i jämförelse med honom trots att jag alltid ansetts vara lång.
Kanske var det hans fars gener som gett honom det utseende som han bar? Kanske var det aranen inom honom som fått hans kropp att växa till häpnadsväckande storlek och kanske var det krosáren inom honom som fått honom att utveckla vingar? Men en fråga återstod fortfarande och jag visste inte om jag vågade ställa den.
Vad var hans förmågor? Hade han några?
Vi stannade för att vila i en mysig liten glänta som var omringad av höga buskar med rosa och röda bär i alla dess storlekar och mest underliga former. Sarlack sa att han inte mindes vad bären kallades för men de var söta och rika på proteiner. Han gav mig en handfull bär och jag smakade på dem.
Söta och lena mot tungan och jag svalde.
Jag undrade vad protein var för någonting.
Vi begav oss vidare och för första gången i mitt liv fick jag se en hjort. Sarlack drog ner mig mot marken bakom en buske och han pekade på det vackra djuret. Brun päls och smala ben och stora öron och liten nos. Den var så oerhört söt och jag kunde inte låta bli att le när jag skådade djuret.
”Det är en hind.” sa Sarlack till mig. ”Förmodligen har hon gömt sin unge i närheten.”
Och hjorten reagerade genast på hans röst och den tog ett skutt åt sidan och försvann in i skogen med en sådan fart att jag inte hann se åt vilket håll den sprang.
Spring hem till din unge, tänkte jag. Den behöver sin mamma.
När mörkret föll över skogen hjälpte Sarlack mig att finna en trygg och säker plats att sova på högt upp i ett träd. Han lyfte upp mig i sin famn och jag lade mina armar om hans hals när han flög upp med mig till en talltopp. Han såg till att jag satt säkert innan han flög ner till marken igen och jag lämnades ensam alldeles för länge.
Någonstans i skogen hörde jag ett hårresande tjut och jag bad för att Sarlack skulle komma tillbaka till mig så fort det gick. Men jag tvingades vänta en lång stund innan han kom tillbaka.
Med sig hade han tygpåsen full med bär och den välbekanta skinnpåsen som han alltid fyllde med vatten. Han räckte mig skinnpåsen och jag drack ur den – förvånades över hur törstig jag var och jag tog emot en handfull bär när han räckte mig sin hand.
Tjutet från någonstans i skogen hördes igen men den här gången följdes det av andra likadana tjut.
Sarlack måste ha sett oron i min blick för han satte sig ner på grenen strax under min och han la en trygg hand på min arm och tog emot skinnpåsen och förde den till sin mun. Han drack ur den innan han såg på mig med lugnande blick.
”Det är bara vargar.” sa han och jag mötte hans blick.
”Vad är det?”
”Rovdjur som lever i skogen.” sa Sarlack. ”Men de skulle aldrig skada dig. De håller sig för sig själva men de är väldigt vackra.” Han drack ur skinnpåsen igen. ”Det är inte alla som får en chans att se dem.”
”Har du sett dem?” sa jag.
Sarlack nickade.
”En gång när jag var liten.” Han räckte tillbaka skinnpåsen till mig. ”Min far hittade en valp som fastnat i en fälla som människorna satt upp.” sa han. Jag stoppade in två bär i munnen. ”Han hämtade mig och jag fick hålla i valpen när han lossade repet som satt som en snara runt vargens tass.” Han tog en paus. ”Den sprang in i skogen direkt när den befriats från fällan men jag kan fortfarande minnas hur det kändes att hålla den i famnen. Pälsen var tjock och mjuk och den doftade speciellt.”
Jag kunde se hur Sarlack log och jag lutade huvudet mot stammen bakom mig och jag såg på honom. Jag tyckte om när han talade till mig. Jag tyckte om hans röst och jag önskade att han talade oftare med mig. Jag förundrades av hans berättelser och han hade varit med om och sett så mycket.
Jag avundades honom och jag blev inte längre rädd när jag hörde vargarnas tjut. Istället lugnade det mig på något märkligt sätt.
”Hur är din far?” frågade jag.
Jag hörde hur Sarlack drog efter ett andetag och han lutade sig mot stammen bakom sig och han såg ut över skogen.
”Väldigt sträng men samtidigt väldigt ödmjuk.” sa Sarlack. ”Han lever efter sina egna värderingar och han lärde mig att det är det bästa sättet att ta sig igenom livet på. Han är oerhört klok och modig. Han visar sällan känslor men jag vet att han älskar oss.” sa han och han lät sin blick vandra till mig. ”Níva är inte min enda syster. Egentligen delar vi bara samma mor. Hennes far är befälhavare i La’ess kungliga hov. Han träffade min mor när hon kallades till slottet för att lämna medicin till en tjänsteflicka som förgiftats av en frukt. Jag minns inte vilken men jag tror att hon ätit ett Silverbär av misstag när hon skulle plocka Silverregn. Frukterna är väldigt lika varandra och det är svårt att se skillnad på de.” sa han. Han log ett hastigt leende mot mig innan han skakade på huvudet och han blickade ut över skogen igen. ”Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.”
Jag log mot honom.
”Jag har ingenting emot det.” sa jag. ”Du får gärna berätta mer.”
”En annan dag kanske.” Han sträckte på sig och lade sina händer bakom sitt huvud och jag såg hur han blundade. ”Det är dags att sova.”
Mossan var fuktig under mina fötter när jag klev i den och jag följde efter Sarlack. Vi hade ännu inte nått slutet av skogen och jag undrade hur mycket längre vi kunde gå utan att komma till slutet av den.
Det hade gått fem dagar sedan vi lämnade grottan och mina fötter värkte men min vinge var bättre. Om jag hade tur skulle jag klara av att flyga snart och jag längtade tills jag kunde ta mig upp i luften igen.
Vi hade nästan blivit upptäckta av människor för några dagar sedan. Tre män med pil och båge hade vandrat genom skogen och varit på väg att korsa vår väg men Sarlack hade upptäckt dem i tid. Han hade knuffat ner mig på marken och sagt till mig att vara tyst.
Det hade varit första gången jag sett människor.
Männen hade talat med varandra på ett främmande språk men med lite ansträngning hade jag tyckt mig förstå vad dem sagt till varandra. Det hade varit någonting om att torka köttet och använda skinnet i en säng. Jag hade undrat vad de menade när jag plötsligt sett hjorten de släpade efter sig. Bakbenen hade varit bundna i en hård knut och det döda djuret hade släpats efter männen i sitt eget blod.
Jag hade blivit så arg att jag varit på väg att avslöja mitt och Sarlacks gömställe. Men Sarlack hade slagit en hand för min mun och strängt hyschat åt mig. Först när människorna försvunnit utom synhåll hade han släppt mig och skällt på mig.
Jag var tvungen att sluta försöka ta död på mig själv sa han till mig. Om jag ville ta mig till det där berget som jag letade efter i levande tillstånd var jag tvungen att börja kontrollera mitt humör. Och jag skämdes när han sa till mig och jag hade tyst följt efter honom när han gick vidare genom skogen men ilskan levde fortfarande inom mig och jag hade önskat att den där stackars hjorten aldrig fallit offer för människorna.
Vi kom fram till en glänta omringad av en blandning av lövträd och barrträd. Grönt gräs växte på marken och vid ett berg som sträckte sig mot himlen och bildade en skyddande vägg omkring oss forsade ett vattenfall ner i en liten sjö.
Bäckar ringlade bort från sjön och ledde med sig vatten med ett porlande ljud som drunknade i bruset från vattenfallet.
Det här var en av de vackraste platser jag någonsin sett.
Ovanför oss bredde en klar och molnfri himmel ut sig och solens strålar som kastade sitt varma sken mot vattnet skapade en regnbåge i slutet av vattenfallet.
Jag var förtrollad av den skönhet som visade sig framför mina ögon.
Sarlack gick fram till vattnet och jag såg på honom när han satte sig på knä intill sjökanten och doppade sina händer i det klara vattnet. Han lyfte upp sina händer igen och jag såg hur han hade kupat dem och han drack av det vatten som följde med hans händer upp till hans mun.
Jag gick fram till honom och gjorde likadant. Vattnet var ljummet och friskt och jag drack länge och mycket och njöt av solen som värmde min rygg och mina vingar. Jag var alldeles för koncentrerad på att dricka att jag inte ens märkte att Sarlack hade rest sig upp bredvid mig.
Det var först när han dök ner i sjön som jag förstod vad som hände och jag kastade mig bakåt och kände ett tyg under min hand.
Jag vred på huvudet och kände hur kinderna hettade när jag förstod vad det var för tyg min hand rörde vid. Ett par svarta byxor och en grå skjorta och en filt. Sarlacks stövlar stod prydligt bredvid högen med kläder och jag såg ut i sjön.
Sarlack stod under vattenfallet och han lät vattnet skölja över hans huvud och hår och hans muskulösa överkropp glänste i solen av vattnet som rann nerför hans hud.
Jag blev tvungen att titta bort och jag vände mig om med ryggen mot honom. Jag klarade inte av att se honom sådär och jag var tacksam över att vattnet räckt honom upp till hans höfter. Jag försökte förstå hur han klarat av att klä av sig naken bredvid mig utan den minsta rädsla över att jag kanske skulle vända mig mot honom i exakt fel ögonblick. Jag förstod inte hur han kunde stå där framför mig under ett vattenfall utan att ens bry sig om att jag kanske skulle se mer än vad som var meningen.
Jag såg mig om mot honom och han kom simmande mot sjökanten men stannade när han såg att jag såg på honom. Han spottade ut vatten ur munnen och såg på mig med sina grönblå ögon och han log. Han log ett sådant varmt och vänligt leende mot mig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Se inte på mig sådär, tänkte jag. Jag vet inte vad jag tar mig till om du fortsätter se på mig sådär.
Och han simmade fram till sjökanten och han vände sig om med ryggen mot mig och lyfte upp sina armar till kanten och han lutade huvudet bakåt. Solen träffade hans ansikte och hans kropp och jag försökte låta bli att se på honom.
Jag misslyckades.
Jag vet inte vad som flög i mig. Men innan jag hann hindra mig själv hade jag kastat av mig min klänning och jag sprang mot Sarlack. Jag sprang så fort jag kunde och jag hoppade över honom och jag dök alldeles för plötsligt och alldeles för klumpigt och jag slog över och jag försvann under vattnet.
Jag hörde hans skratt när jag kom upp till ytan igen och jag såg hur han slängde huvudet bakåt och han skrattade så hjärtligt att jag inte kunde låta bli att le trots att min rygg ömmade och jag trodde att jag kanske hade brutit den.
Men så tog han sig bort från kanten och kom simmande mot mig med sådan fart att jag skrek till och jag kastade mig bakåt i vattnet och jag vände mig och jag försökte komma undan från honom. Jag simmade mot vattenfallet och jag sprattlade med benen och jag kände hur paniken växte inom mig och jag kände hur hans fingrar nuddade vid mina ben och han fick fatt i min midja.
Hans kropp rörde vid min och jag stelnade till och jag skrek och han drog med mig ner under vattenytan och jag försökte ta mig upp. Jag försökte få luft och jag sprattlade och viftade med armarna så vilt omkring mig att jag slog honom och han släppte mig och jag kom upp över ytan igen och jag drog in luft i mina lungor så hastigt att vattnet jag hade i munnen följde med.
Jag hostade och jag hostade tills jag nästan kräktes och jag fick upp vattnet och jag såg hur Sarlack kom upp till ytan och han tog tag om min midja och han förde med mig tillbaka till sjökanten.
Han placerade mig mot den steniga sjöbottnen under mig när vi kom till grundare vatten och jag försökte skyla mina bröst samtidigt som jag försökte hindra mig själv från att kräkas.
Sarlack satte sig bredvid mig och han la sina armar om mig och han lade sin hand om mitt huvud och han lutade mig mot sin kropp. Han höll mig så försiktigt och jag hostade och hostade och trodde att jag aldrig skulle sluta hosta och jag upptäckte att jag grät.
Jag grät för att han dragit ner mig under vattnet och jag grät för att han inte tänkt sig för innan han gjorde det. Jag hörde hur han hyschade åt mig och han höll om mig lite till och jag sökte mig närmare hans bringa och jag slöt mina ögon och lyssnade till hans röst.
”Förlåt.” viskade han. ”Jag trodde du var beredd.”
Och han lutade sin kind mot min panna och hans andetag kittlade min näsa och jag öppnade mina ögon och jag lyfte på huvudet och jag såg in i hans ögon och på hans ansikte och på hans läppar som var så nära mina.
Han hyschade igen och igen och han vaggade mig i sin famn och jag svalde och jag såg på honom. Jag såg varenda kontur av hans ansikte och jag förtrollades och jag lyfte huvudet närmade hans och min nästipp nuddade hans och min kropp fylldes av en sådan värme att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
”Zearléna…”
Han viskade mitt namn och jag förlorade mig själv till honom och jag öppnade min mun och jag ville svara. Jag ville så förtvivlat gärna svara men jag kunde inte för orden hade lämnat mig och kvar fanns bara djupa andetag och forsande blod och ett brinnande hjärta.
Hans händer letade sig till mitt ansikte och han kupade händerna om mina kinder och han öppnade sin mun och han andades ljudligt och hans läppar närmade sig mina. Två fingrar och en tumme fann sin plats på min haka och han lyfte upp mitt ansikte lite till och jag kom närmare honom och hans läppar nuddade vid mina och jag förlorade allt som har med medvetande att göra och jag förlorade mig själv till honom om och om igen och min mun hungrade efter hans.
Han kysste mig igen och igen och jag drogs längre upp i hans famn och jag satt i hans knä och hans händer rörde sig över min kropp och mina fingrar letade sig in i hans hår och han kysste mig igen.
Min kropp darrade under hans beröring och jag klamrade mig fast vid honom och jag försökte samla mig. Jag var tvungen att återta kontrollen över mig själv men han hindrade mig och han sökte sig in i mig och jag tryckte huvudet bakåt och jag försökte förstå – försökte intala mig själv att det verkligen hände.
Hans läppar kysste mina och hans händer rörde vid mig på ett sätt som jag inte visste var möjligt och mitt huvud fylldes av en sådan glöd att jag måste skrika. Men det enda som kom ur min mun var okontrollerade stön och gnyenden och jag tog på honom. Jag lät mina händer smeka över hans rygg och hans hår och hans kinder och hans nacke.
Jag ville känna honom igen och igen. Jag ville aldrig släppa den här mannen ur min famn igen och jag ville aldrig aldrig aldrig att han skulle släppa taget om mig. Jag ville flytta in och bo i hans hjärta och jag ville finnas i hans tankar och existera i hans drömmar och aldrig tillåta honom att glömma mig.
Så jag kysste honom och jag kysste hans läppar och hans haka och hans kinder och hans hals och hans nacke. Jag ville låta mina läppar kyssa varje millimeter av hans kropp men jag visste inte om jag kunde men jag bestämde mig för att det gick. Och jag kände honom röra sig under mig och jag rörde mig med honom och jag såg in i hans ögon och jag tolkade känslorna som reflekterades i hans blick och jag log och jag kysste honom på nytt.
Vid Thoths, viskade mitt hjärta. Om du visste vad du gjorde med mig.
|
|
|
|
