Himmelsberget - kapitel 18 |
Vi lämnade La’ess i gryningen.
Sarlack hade väckt mig genom att slita av mig täcker och dra bort mina kuddar. Jag hade yrvaket satt mig upp i sängen och till en början inte förstått vad som pågått. Var hade jag varit och var befann jag mig och drömde jag eller höll jag på att bli kidnappad?
Sarlack hade inte gett mig en chans att ställa några frågor.
”Upp med dig.” hade han sagt till mig. ”Vi kommer aldrig härifrån om vi inte ger oss av nu.”
Han hade kastat ett hopknölat tygstycke på mig innan han lämnat rummet och jag hade försökt låta bli att huttra av kylan som omgav rummet.
Tygstycket som Sarlack gett mig visat sig inte vara ett vanligt stycke med tyg. Det hade varit två klädesdelar. En mossgrön enkel klänning med långa ärmar sydd i ett enda stycke tyg helt utan några detaljer eller mönster. Bara en simpel mossgrön klänning – men den var så häpnadsväckande vacker.
Den andra klädesdelen hade varit en lång mantel sydd i svart filt. Jag tog av mig min smutsiga nattsärk och klädde istället på mig klänningen och slängde manteln över ryggen och drog den över axlarna. Ett vackers silverspänne som knäpptes i halsen hjälpte manteln att ligga på plats över mina axlar.
Jag hade aldrig någonsin varit klädd i sådana bekväma kläder förut.
Ibland önskar jag att jag lärt mig flyga samtidigt som mina vingar hade utvecklats när jag var elva. Det hade gjort den här resan mycket lättare.
Jag vet inte vart Sarlack förde mig. Jag vet inte ens om han hade samma tanke som mig. Jag ville finna ett berg att bygga upp ett nytt rike på. Jag ville döpa staden efter min far och jag hade funderat ut ett passande namn – Rouxmevíi – vilket rätt och slätt betydde Rouxs stad.
Min far skulle älska det. Det var jag övertygad om.
Vi stannade för att vila på en liten bergstopp och Sarlack begav sig ner till skogen under oss för att hämta mat och vatten. Jag var så hungrig att jag kunde äta vad som helst. Ändå hoppades jag verkligen att han skulle finna fler fantastiska äpplen.
Åh. Vad gott med äpple.
Jag satte mig ner och väntade. Jag lät mina vingar förbli utsträckta. De värkte av ansträngning och min kropp likaså. Jag hade aldrig tidigare förstått att det var en sådan träning för kroppen att flyga. Men det förklarade varför Sarlack var så stark.
Han hade förmodligen flugit längre sträckor utan problem och han skulle säkert kunnat flugit från Ísoara till La’ess utan att vila om det inte vore för att han hade mig att tänka på.
På något sätt förvånades jag över den tanken. Sarlack skulle säkert kunna flyga hur långt som helst utan att vila. Han var stark och uthållig och i bra form men han sökte upp alla de här små bergstopparna av en enda anledning – mig.
Sarlack tänkte på mig.
Jag kände mig smickrad och skamsen på samma gång och jag undrade vad mer han gjorde för att hjälpa mig. Kanske var han inte så kall och opålitlig trots allt? Kanske var han, på något annorlunda och förmodligen väldigt konstigt sätt snäll mot mig.
Kanske.
Det fanns bara ett sätt att ta reda på det på.
Sarlack kom tillbaka med hela famnen full med frukt men jag kunde inte se att han hade med sig några äpplen. Inte ett enda. Inte ens det minsta lilla äpple.
Jag var mig besviken.
Han lade ner frukten framför mig och han räckte mig en avlång grön frukt som såg ut att vara gravid. Jag tog emot den och studerade frukten förundrat.
Jag visste inte att frukter kunde vara gravida.
”Det är ett päron.” sa Sarlack och bet av en stor bit av en likadan frukt.
Jag såg ner på frukten.
Päron.
”Varför är den så…” jag studerade frukten noga och försökte hitta ett passande ord. ”konstig?” sa jag tillslut och jag såg på Sarlack som ryckte på axlarna.
”Vem bryr sig?” sa han och tog en stor tugga av päronet han höll i. ”Det är gott.” sa han med munnen full.
”Okej.”
Jag förde päronet till munnen och tog en tugga av det. Skalet liknade ett äpple men fruktköttet var någonting helt annat. Det var sött och mjukt och vattnigt och jag höll på att svimma av den fantastiska smaken.
Äpplen var ingenting i jämförelse med päron.
”Sarlack.”
Jag var så mätt att jag inte orkade resa mig. Men Sarlack hade redan rest sig upp och han var på väg att kasta sig ut från bergstoppen igen. Han såg på mig med sina mörka ögon och jag försökte finna orden.
Hans huvud låg på sned igen och hans svarta långa hår hängde tungt ner mot marken och den ensamma flätan låg och vilade på hans kind. Men det var någonting som var annorlunda med hans hår.
Det var som alltid utsläppt men det såg annorlunda ut i solljuset på något sätt. Jag tyckte mig se flera nyanser av rött och brunt som skiftade i det annars nattsvarta håret.
Sarlack hade verkligen ett besynnerligt utseende men det var också det som gjorde att jag fascinerades av honom.
Jag kunde inte sluta titta på honom för han var vacker.
Alldeles för vacker.
Jag hade inte tänkt på hur Sarlack såg ut tidigare. Jag hade inte tänkt på hur mycket längre än mig han var eller hur han gick klädd. Men nu gjorde jag det och jag förtrollades av hur magnifik han var.
Sarlack var ett berg av muskler och hans kropp var hård och bred.
Han var klädd i en lång grå skjorta med ett bälte runt midjan och i bältet hängde en dolk i sin skida. Ett par svarta byxor gömde hans underkropp och på hans fötter hade han ett par låga stövlar. En grå filt låg över hans axlar och var lindad om hans hals för att hjälpa honom hålla värmen.
Han såg på mig och han såg på mig med sina mörka grönblå ögon och jag var tacksam över att jag satt ner. Jag visste inte om jag kunnat stå stilla utan att falla när han såg på mig sådär.
Se inte på mig sådär.
”Jag ska hämta mer vatten.” sa han till mig och jag lät min blick falla till skinnpåsen som för en liten stund sedan varit full med vatten. Han höll den i sin hand med ett stadigt tag om ett flätat skinnhandtag. Han höll den för nära sin gren.
Alldeles för nära.
”Okej.”
”Var det något du ville?”
Ja.
Ja, det var det.
”Jag undrade bara…” jag tystnade och lät min blick vandra tillbaka till hans ansikte igen. ”om du…”
Andas.
”Om jag?”
Andas. Andas.
Glöm inte bort att andas.
”Tänker du på mig?” sa jag så plötsligt att jag överraskade mig själv.
Sarlack höjde på ögonbrynen.
”Tänker på dig?” sa han.
”Ja, alltså…” jag försökte finna orden. Jag såg att han inte förstod. ”Jag undrar om du tänker på mig när vi flyger.” förklarade jag. ”För du letar upp alla berg och du tog mig till ditt hem och så…” sa jag och jag hoppades verkligen att han skulle förstå vad jag menade. Jag kunde inte förklara det på något annat sätt.
”Jaha.” sa han och det såg ut som om han funderade för ett ögonblick innan han skakade på huvudet. ”Nej.” sa han.
Jag förstod inte vad han menade.
”Vad menar du med ”nej”?”
”Nej. Jag tänker inte på dig.” sa han. ”Jag vet inte varför du tror att jag skulle göra det. Jag bryr mig inte om dig det minsta. Men att låta dig lämna din stad ensam skulle innebära att jag inte tog mitt jobb på allvar.” sa han och jag förstod ingenting.
Hans jobb. Vad var hans jobb?
”Vad menar du?” frågade jag och han vände sig om mot mig och han såg på mig med en sådan allvarlig blick att jag blev rädd.
”Jag är din livvakt.” sa han.
Jag skakade på huvudet.
”Det hade jag vetat om du var.” sa jag.
”Nej.” hans röst var kall. ”Det vet du inte.”
”Du ljög aldrig?” sa jag och jag kände hur irritation och besvikelse växte inom mig till ren och skär ilska.
Min far hade lovat mig att inte hemlighålla information. Han hade lovat och han hade brutit sitt löfte om och om igen.
”Jag har aldrig ljugit för dig, prinsessan.” svarade Sarlack och han gick mot mig. ”Jag gör bara mitt jobb vilket innebär att jag ser till att du förblir säker oavsett vad som händer.” Han stannade framför mig. ”Jag följer bara order.”
”Order från vem?” sa jag.
När jag träffade min far igen skulle jag berätta för honom hur besviken jag var på honom. Jag skulle säga att jag aldrig skulle förlåta honom för att han inte berättade saker för mig. Jag skulle säga att jag aldrig behövde någon livvakt. Jag skulle säga att jag kunde ta hand om mig själv.
Jag skulle säga det och lite till och se till att han bönade och bad för att bli förlåten och jag skulle tvinga honom att ge mig makt över mig själv. Jag skulle aldrig gifta mig med en man jag inte älskade och mitt enda syfte i livet var inte att föda barn och vara vacker.
Mitt liv innehöll så mycket mer än det.
Så medan jag väntade på Sarlacks svar byggde jag upp en mur av ilska runt mitt hjärta för att skydda det från mer besvikelse. Jag såg till att mitt hjärta aldrig mer skulle krossas till spillror och jag bad till Thoths att straffa min far – bara lite.
Men svaret jag fick sprängde mina murar och jag slogs omkull och jag föll och jag dog miljoner gånger om av chock och förskräckelse och förtvivlan.
”Dekkhám.” sa Sarlack. ”Dekkhám gav mig order att föra bort dig från Ísoara. Han gav mig order att skydda dig.”
Och jag satt handfallen framför honom och jag kände mig plötsligt ihålig när han uttalade de tre små orden som fick hela min värld att störta samman och jag önskade att jag aldrig frågat. Jag önskade att jag aldrig hade lämnat mina föräldrar.
”Kriget har börjat.”
|
|
|
|
