Himmelsberget - kapitel 17 |
Den natten sov jag i en av de mjukaste sängar jag någonsin sovit i och jag försökte förstå att det redan gått ett dygn sedan jag lämnade mitt hem.
Om några timmar skulle solen gå upp över La’ess och jag och Sarlack skulle ge oss av igen.
Jag behövde sova för att orka flyga. Jag behövde sömn för att orka hålla mig vaken. Men mina tankat höll mig vaken och på golvet nedanför sängen kunde jag höra hans andetag.
Sarlack sov på en provisorisk madrass gjord av filtar och kuddar från soffan som fanns i vardagsrummet bredvid köket. Han sov djupt och hans andetag var tunga och lugna och hans bröstkorg höjdes och sänktes i en lugnande rytm. Jag undrade hur det kom sig att han ens kunde få någon sömn när han tvingades ligga på en knölig hög med kuddar och filtar på ett golv.
Jag studerade hans konturer i mörkret och jag kunde inte låta bli att undra varför han velat sova i samma rum som mig. Jag undrade vad han trodde skulle hända om han inte gjorde det. Jag skulle inte kliva ut genom ett fönster igen och flyga min väg. Hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens visste hur man lyfte från en bergstopp utan att nästan slå ihjäl mig?
Jag log vid tanken och jag hoppades att han ville sova hos mig på grund av rädsla för att förlora mig. För var det så betydde det att Sarlack brydde sig om mig.
Det vore underbart om han gjorde det.
Jag bestämde mig för att det vad så och när jag slöt mina ögon med den tanken kvar i huvudet somnade jag gott.
|
|
|
|
