Himmelsberget - kapitel 13 |
Jag är en prinsessa med tårar på min kind, min krona blänker men jag gör inte en min. Jag önskar så att detta aldrig hade hänt. Men nu sitter jag här och du anar inte hur jag skäms. Jag är en prinsessa och alla mot mig ler, men jag vill inte vara kvar här, så snälla… sluta se på mig sådär.
”Ytterligare två barn har fallit offer för människorna. Denna gång i närheten av La’ess!” Dekkháms röst ljöd genom salen och jag lyfte blicken från bordet. Jag ville inte se på honom men Sarlack satt tre stolar ifrån mig och hans blick var fäst vid Dekkhám. Han hade ignorerat mig enda sedan jag och min far kom in i salen.
”Människorna visste inte om vår existens innan de fann barnen från Chérímevíi.” sa en man.
”Jag har inte tagit emot några rapporter som säger att människorna letar efter oss.” sa en annan.
”Det är någonting som inte stämmer.” sa en tredje.
”Lugna er.” sa min far. Han höjde sin hand och männen tystnade. ”Vi får inte börja anklaga varandra för förräderi.” sa han med bestämd röst. Han lät sin blick vandra genom rummet. ”Jag vet att ni är oroliga, mina herrar. Men att försöka leta efter ett svar utan en ledtråd leder oss ingen vart.” Han tog en paus. ”Vi gör allting vi kan för att försöka förstå vad det är som händer.”
”Ers majestät.” en yngre man reste sig upp. Han var klädd i en skinande rustning och den fick honom att se ut som en tennsoldat. Hans korta svarta hår spretade åt alla håll och det såg nästan ut som om han blivit träffad av en blixt. ”Vore det inte klokt att kalla de andra kungarikena till ett möte istället för att försöka läsa det här mysteriet själva?” sa han. Min far nickade mot honom.
”Tanken har även slagit mig, major.” sa han. ”Men jag är rädd för att vårt rike ligger för långt bort. Våra vänner skulle tvingas färdas lång väg och det finns ingen garanti för att de skulle nå fram till Ísoara med livet i behåll.”
Jag såg på min far och försökte förstå vad han menade.
”Kungen har rätt.” sa en äldre man. Hans hår var silvergrått och nådde honom ner till bröstet. Han var klädd i en vinröd skjorta med ett brunt bälte om sin midja. Han satt bredvid Sarlack vilket gav mig en anledning att se åt hans håll.
Sarlack ignorerade min blick.
”Kan de inte färdas genom skogen?” undrade en ung man. Hans kastanjebruna ögon studerade den äldre mannen och hans mörka bruna hår var kortklippt och rufsigt. Han såg inte ut att vara mycket äldre än mig.
”De skulle tvingas färdas genom Elliniaskogen.” sa mannen med silvergrått hår.
”Att färdas genom Elliniaskogen innebär en säker död för vem helst som är dumma nog att ge sig in i den.” sa Dekkhám. Han lät sin blick vila på den unga mannen innan han såg på min far. ”Jag ser till att samla ihop några av mina bästa män.” sa han. ”De får framföra våra spekulationer och kanske kan de andra kungarikena hjälpa oss att förstå vad som händer. Vi kan inte vara de enda som nåtts av nyheten att ytterligare två barn mist sina liv.”
”Varför är Elliniaskogen så farlig?” undrade jag, medveten om att jag ändrade ämne. Männens blickar riktades till mig. Till och med Sarlacks. Han såg på mig med avsmak i blicken och mitt trasiga hjärta brast på nytt.
Han hatade mig.
” Roux! ” Dekkháms röst ljöd återigen genom salen. Han såg på min far med rynkade ögonbryn och hatet lyste i hans grå ögon. ”Påminn mig igen varför en kvinna närvarar vid detta möte.” sa han och jag såg på min far. Han suckade och placerade sin hand ovanpå min axel. Han såg på mig med trötta ögon.
”Elliniaskogen är hem till aranerna.” sa han till mig. ”Aranerna vakar över skogen och skyddar den från inkräktare.”
”Men…” sa jag och drog efter andan. ”vi skulle inte förstöra skogen. Vi skulle bara färdas genom den.” sa jag. Min far log vänligt mot mig.
”Jag vet att du menar väl, Zearléna.” sa han. ”Men Dekkhám har rätt. Aranerna bryr sig inte om vem som färdas genom skogen. Araner och krosárer har varit svurna fiender sedan våra första andetag.” sa han. ”Aranerna har dödat fler av oss än vad människorna någonsin gjort och jag skulle inte ens önska min största ovän in i klorna på en aran.”
”Men det måste finnas ett annat sätt för oss att träffa de andra kungarna.” sa jag. Jag kunde inte ignorera suckarna som fyllde salen. ”Finns det inte någon stad i mitten vi alla kan ta oss till?”
”Jag är rädd för att det inte gör det.” sa min far. Han såg ömt på mig.
”Men det borde det göra!” sa jag. ”Kan du inte grunda en ny stad på ett berg i mitten av alla riken som kan fungera som en mötesplats?” frågade jag.
”Tanken är god, Zearléna. Men jag är rädd för att jag inte har möjlighet att leta efter ett nytt berg att grunda en ny stad på.”
”Låt mig göra det.” sa jag högt och salen fylldes plötsligt av ett enda stort gapskratt. Jag såg på männen i rummet och upptäckta att varenda en skrattade åt mig. Dem skrattade åt mig. Men så såg jag ett ansikte vars ögon såg på mig med en blick så mjuk och stadig att den fick mitt brustna hjärta att börja slå igen och jag uttalade hans namn i mina tankar.
Sarlack.
”Din plats är här.” hörde jag min far säga till mig. ”Jag tänker inte tillåta dig lämna Ísoara. Inte förrän din mor finner dig en make.” sa han och jag kastade mig upp från stolen och jag stod plötsligt vänd mot min far och jag såg på honom och han såg på mig med en blick som sa att jag inte kunde övertala honom. Och plötsligt förstod jag att det Eron sagt var sant. Min far hade aldrig förväntat sig att jag – hans dotter – skulle styra över Ísoara. Han förväntade sig att jag skulle gifta mig med någon som skulle ta över efter honom. En man. För så var det och så skulle det alltid vara. En kvinna skulle aldrig kunna styra över ett kungarike. En kvinna skulle aldrig klara av att fatta samma sorts beslut som en man. En kvinnas uppgift var att förföra sin man med sin skönhet, att bära hans avkomma i sin livmoder och hennes höfter var breda nog för att föda honom en son. Men gav hon honom en dotter skulle flickan fostras på samma sätt som hennes mor en gång fostrats till att bli. En glädjeflicka åt sin framtida kung.
Jag hörde inte längre vad min far sa till mig. Jag såg hur hans mun rörde sig och hur hans läppar formade orden som han uttalade men jag var döv och stum och min värld rasade samman och jag insåg för första gången i mitt nittonåriga liv att min enda uppgift var att gifta mig med en prins och föda honom en son.
Jag accepterade det inte. Mitt liv kunde inte bestå av en enda uppgift. Jag kunde inte tro att min existens inte betydde någonting för min far, för Sarlack, för min mor, för mig.
Nej.
Så var det inte. Så skulle det inte bli.
Och trots att min far beordrade mig att sätta mig ner vände jag honom ryggen och lämnade salen.
|
|
|
|
